Christina Olséni: »Kontrasten var kul att skriva om.«

Autofiktionen dominerar och många ­författare skildrar helst välbekanta ­människor och miljöer. Vi pratade med fem författare som gjort tvärtom – och gått utanför sina egna ­erfarenheter.

»Micke Hansen och jag lärde känna varandra på en tenniskurs när jag var sjukskriven på deltid på grund av utbrändhet. Nästan alla jag träffade under den här perioden var äldre personer, som hade mer energi än vad jag hade! När Micke och jag sedan började skriva tillsammans blev det naturligt att vi skrev om just pensionärer.

Vi reflekterade inte så mycket över att vi själva inte levt lika länge som våra karaktärer. Vi hämtade inspiration från äldre släktingar – till exempel min faster som var 88 år när vi började skriva. Hon sa att hon kände sig som 28 inombords, och blev förvånad när hon såg sig i spegeln och inte alls såg ut som hon kände sig. Kroppen var lite bräckligare, men hennes synsätt och tankar var desamma. Jag har tänkt mycket på att både samhället och medmänniskorna ibland behandlar äldre på ett speciellt sätt. Men egentligen är våra karaktärer bara äldre i att de har levt längre och kanske ser lite skruttigare ut. Mentalt är de ofta lika pigga som någonsin. Den kontrasten tyckte vi var kul att skriva om. 

Vi har många äldre läsare. De gillar att läsa om karaktärer i deras egen ålder som inte lever ett typiskt pensionärsliv, utan mer actionfyllt. Men vi har ju flera generationer i böckerna, och låter de äldre karaktärerna studsa mot de yngre. Dynamiken hjälps av att alla inte är i samma ålder – det blir roligare när man blandar!«

Läs de andra delarna i »Bortom den egna horisonten« här.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .