Mona Monasar står ensam i strålkastarljuset på scenen i Musikens hus konserthall i Göteborg. Det är en kylig kväll i början av mars. Ännu har Coronaviruset inte hunnit lamslå samhället, inklusive nästan alla kulturarrangemang.

– Jag vill skriva om de vackra vita snöflingorna, inte om känslan av att försöka fånga dem. Jag vill skriva om hur universum trollbinder mig, att jag är en supernova utan gräns.

Jag önskade är den första dikten Mona skrev till sin debutbok, och den första hon läser upp i kväll. Hon hittar rytmen efter första meningen. Publikens uppmärksamhet får hon redan efter första ordet. Hon tittar mest ned i boken när hon läser, för att inte missa något ord.