Att tala för sin vara

Vissa älskar det, för andra är det en ren plåga – men få har råd att låta bli. Det blir allt viktigare för författare att kunna stå på en scen och tala för sin bok. Vi följde med debutanten Mona Monasar på bokturné.

Mona Monasar står ensam i strålkastarljuset på scenen i Musikens hus konserthall i Göteborg. Det är en kylig kväll i början av mars. Ännu har Coronaviruset inte hunnit lamslå samhället, inklusive nästan alla kulturarrangemang.

– Jag vill skriva om de vackra vita snöflingorna, inte om känslan av att försöka fånga dem. Jag vill skriva om hur universum trollbinder mig, att jag är en supernova utan gräns.

Jag önskade är den första dikten Mona skrev till sin debutbok, och den första hon läser upp i kväll. Hon hittar rytmen efter första meningen. Publikens uppmärksamhet får hon redan efter första ordet. Hon tittar mest ned i boken när hon läser, för att inte missa något ord.

Det är föreningen Forum för poesi och prosa som anordnat kvällens författarframträdanden. Temat är »Broar«. Broar mellan människor. Broar som gått sönder. Vad håller egentligen en bro för? De som framträder har fått tolka fritt. Det är mörkt i lokalen, förutom på scenen där Mona står, och tvärs över rummet där barens ljus lyser upp.

När hon läser upp Sexton år rynkas flera pannor i publiken, men i mörkret kan Mona inte se ansiktsuttrycken hennes ord skapar.

– Döden lämnade aldrig vårt hem, nu dör barn varje dag, säger hon i mikrofonen.

Annons

Sexton år handlar om hur en vän blev ihjälskjuten på gatan där han och Mona växte upp.

 

Några timmar före uppläsningen på Musikens hus rullar ett tåg in på Göteborgs centralstation. Mona kliver av. Hon var i Vänersborg i går och framträdde på stadens biblio­tek. Ögonen är mjuka och tunga när hon sneddar över Drottningtorget till Hotell Eggers. Hennes rum är inte klart förrän klockan tre och klockan är bara tjugo över tio. Det är lugnt, hon ska ändå sätta sig på ett kafé i närheten för att skriva på sin kandidatuppsats som ska lämnas in om några veckor.

Hon hinner inte gå långt från receptionen innan en kvinna kommer fram till henne.

– Jag såg dig i går i Vänersborg. Dina dikter gick rakt in i hjärtat. Jag tyckte att du var så himla bra, säger kvinnan och tar ett hastigt tag om Monas hand.

Sedan går hon igen, lika snabbt som hon dök upp. Mona har varit i Göteborg i 20 minuter och redan träffat ett av sina fans.

Mona Monasar

Född: 1998 i Tensta.

Annons

Bor: I Huddinge.

Familj: Tre syskon, en mamma och en pappa.

Bakgrund: Studerar utveckling och internationellt samarbete på Södertörns Högskola. 2016 deltog hon i spoken word-tävlingen Ortens bästa poet. När hon var 16 år vann hon Tensta Konsthalls textpris.

Mona Monasar växte upp i Tensta. För ett knappt år sedan hade hon bara flyttat en gång i hela sitt liv – till en annan port på samma gata med sin familj. Men under det senaste halvåret har hon både flyttat till och från Italien för en utbytestermin och flyttat hemifrån för gott. Nu hyr hon ett rum i en villa i Huddinge. Hon läser kandidatprogrammet Utveckling och internationellt samarbete, och när hon har tagit sin examen vill hon läsa en ettårig kurs i skrivande i Malmö.

– Jag vill verkligen utveckla mitt skrivande ännu mer, så jag ska ta chansen, berättar hon.

Mona började skriva när hon var elva år: korta fantasyberättelser i Harry Potter-stil. När hon var 16 år tvingade hennes mamma iväg henne och hennes lillasyster till en workshop i poesi. Hon fick omedelbart mersmak. Mona fick två poesiböcker med sig hem, och läste ut båda samma kväll. Dagen efter gick hon tillbaka till workshopen och skrev sin allra första dikt.

Nu sitter hon på sängen som är hennes för en natt. Datorn ligger bredvid henne, tillsammans med debutboken: diktsamlingen Modersmål som hon ska läsa ur i kväll. Boken är full av neongula post it-lappar, en lapp vid var och en av de 26 dikter hon ska läsa upp. På vissa av dem står det »berätta lite« i snabb handstil. Det är allt. Hon gjorde samma grej i Vänersborg i går så hon behöver inte förbereda sig ytterligare. Hon behövde knappt förbereda sig i går heller. Dikterna har funnits med henne i flera år, hon vet vad hon ska säga om dem utan att behöva skriva upp det.

– Just nu känns det ganska bra men jag blir alltid nervös innan, säger Mona och berättar om första gången hon skulle stå på en scen och läsa upp en av sina dikter.

– Jag var 16 år och spydde hela natten. Jag var övertygad om att jag var magsjuk, men mamma sa att jag bara var nervös. Hon hade ju rätt, men jag gjorde allt jag kunde för att slippa framträda. Till slut gjorde jag det ändå, trots allt. Det gick bra, även om jag spydde precis innan jag gick på scenen också.

I kväll kommer hon antagligen inte att spy. Hon är van att stå på scen nu. Hon har bland annat deltagit i spoken word-tävlingen Ortens bästa poet i Rinkeby. Det var efter det som hon fick kontakt med sitt förlag Natur & Kultur och tankarna på att skriva en poesisamling började ta form.

När det kommer till framträdanden, är Mona mer selektiv i dag än vad hon var förut.

– Jag vill att det ska vara en bra scen, och att jag inte är där bara för att de vill ha en mångfald av poeter. Mina dikter handlar om så mycket mer än om hur det är att vara en förortsunge.

 

Att möta en publik för att tala om sin bok är närmast nödvändigt efter ett boksläpp. Digital marknadsföring, sociala medier och nätverk blir allt viktigare, men mötet med läsarna är fortfarande svårslaget. Att som Mona gallra bland förfrågningarna är inte det vanliga för debutanter – de flesta hugger de få tillfällen som uppstår.

För det är svårt att få en vettig inkomst enbart på bokförsäljning. Det brukar sägas att en typisk svensk romandebutant säljer omkring 1 000 exemplar av sin bok, och det gör ingen årslön – snarare en månadslön. Att ge sig ut och tala om sin bok i olika sammanhang är ett sätt att få mer betalt för skrivarbetet. Föreläsningar, samtal, workshops och uppläsningar genererar inkomster på två sätt. Dels får författaren (förhoppningsvis) betalt för sitt framträdande. Dels kan ihärdig exponering förstås öka försäljningen överlag – och så kan författaren också sälja ett gäng exemplar direkt till publiken.

Karin Linge Nordh, publicistisk chef på Strawberry Förlag, menar att förlag definitivt väger in författarens förmåga att stå på scen och prata om sin bok och sitt författarskap när det kommer till utgivningsbeslut.

– Fönstren för litteratur blir mindre och mindre. Det publiceras till exempel inte lika mycket recensioner av böcker längre. Då blir mötet mellan författare och läsare allt viktigare, säger hon.

En debutant erbjuds oftast inte lika många framträdanden som en etablerad författare. Storsäljare och kända namn drar en större publik. Men en debutant kan fortfarande få chansen att framträda, genom att vara väldigt bra på att underhålla en publik eller själv arbeta aktivt för att få prata om sig själv och sin bok.

Grethe Rottböll, ordförande på Sveriges För­fattarförbund, menar att författaren själv kan påverka sin boks framtid.

– I dag har du chansen att verkligen få din bok att synas. I bokhandeln syns en bok vanligtvis bara några månader, men du kan förlänga livs­tiden genom att se till att din bok exponeras och diskuteras. Det finns en otrolig fördel med att själv marknadsföra sin bok, och att lära sig använda verktygen, säger hon.

Det finns tyvärr många exempel på motsatsen – att en bok inte syns och därför snabbt faller i glömska.

– Det är hemskt när en skicklig yrkesförfattare ger ut en bok som inte finns någonstans och som ingen skriver om.

Hon befarar att detta kan påverka vad författare väljer att skriva om. Att de skriver om ämnen som de vet säljer, istället för att skriva om det som ligger dem närmast hjärtat.

– Här är litteraturkritiken viktig. Vi får inte sluta prata om och förmedla litteratur. Ju mer marknaden styr, desto viktigare blir samtalen om litteraturen.

Författaren Mats Söderlund, som tidigare också varit ordförande för Sveriges Författarförbund, menar att det förut fanns fler arenor för författare och poeter vars böcker inte sålde stora upplagor. Många aktörer såg det som ett ansvar att stötta den sortens smalare litteratur.

HÅLL KOLL PÅ EKONOMIN

Vid offentliga framträdanden har alla författare rätt att få ett arvode för sitt uppdrag. Både Sveriges Författarförbund och Författarcentrum har minimirekommendationer – du kan fråga efter ett högre arvode om du vill, men rekommendationen används av många arrangörer. Glöm inte bort att även be om ersättning för eventuell resa och logi.

I dag är situationen annorlunda. Biblioteken har till exempel inte råd med lika många framträdanden eftersom kommunerna prioriterar andra saker än kulturen.

– Om ett bibliotek har råd med en eller ett par författare om året, vill personalen ha någon som når ut till många. Jag förstår den prioriteringen, säger Mats Söderlund.

Enligt Kennet Klemets på Författarcentrum Väst blir intresset för litteratur visserligen allt större och antalet bokningar ökar – men det är ofta samma författare som får framträda.

– Vissa är oerhört eftertraktade men de allra flesta får inte så många uppdrag, om ens några, säger Kennet Klemets.

 

Förra året gjordes drygt 2 700 bokningar via Författarcentrums förmedling. De flesta görs av grundskolor, gymnasier och folkhögskolor men även bibliotek och litteraturfestivaler är stora uppdragsgivare. Barnboks­författare är den grupp som bokas mest, och de mest efterfrågade kan få upp till 15 bokningar i månaden. Populära vuxenboksförfattare kan få omkring hälften så många uppdrag i samband med bokutgivning. För de flesta är tillfällena dock betydligt färre. Så när en författare får chansen att komma ut och prata om sin bok, tar de den oftast. Att utbudet är mycket större än efterfrågan gör förstås att skambud förekommer.

»Vi kan tyvärr inte betala mer än en tusenlapp för en timmes besök«, kan det låta, eller »vi kan tyvärr inte betala något men se det som en bra möjlighet för dig att kunna berätta om din bok«. Mats Söderlund menar dock att det är viktigt att författaren tar betalt för sitt jobb.

Han har själv erfarenhet av att framträda gratis, trots att han egentligen vet bättre.

– När det är ett ämne jag verkligen brinner för och andra också jobbar ideellt, kan jag göra ett besök gratis. Men i det långa loppet måste författare ta betalt för sina fram­trädanden. Vi måste hålla ihop som yrkesgrupp.

Grethe Rottböll menar att författare ska sätta en ära i att ta betalt.

– Precis som att det kostar att få sina rör lagade eller sin trasiga telefonskärm fixad, så kostar ett författarbesök. Om det inte gjorde det skulle vi inte ha någon litteratur.

 

På Musikens hus är stämningen förväntansfull. Mona sitter precis nedanför scenen vid ett runt bord som är reserverat för de författare som ska framträda under kvällen. Vid borden intill sitter en bokklubb med pensionärer och äter. Mona är till synes yngst av alla i lokalen.

Hon försöker hänga med i det samtal om karaktärer och inspiration som författarna Patrik Svensson och Helena Granström för, men morgonens trötthet har inte släppt. Monas ögon fokuserar alldeles för länge på ingenting. Att resa runt och framträda och umgås med främmande människor i nya städer är ansträngande, inte minst eftersom hon gör det parallellt med heltidsstudier. Hon blundar en liten stund, men inte av samma anledning som den äldre kvinnan bakom henne. Medan Mona tar en snabb powernap, lyssnar kvinnan intensivt på Anna-Karin Hellqvists prosalyrik från scenen.

Monas bok Modersmål handlar om avsaknaden av ett eget språk. Ett försök att beskriva känslan av att inte känna någon samhörighet med något språk eller någon nationalitet överhuvudtaget.

– Många av dikterna i boken skrev jag när jag var 16–17 år, och jag var nog mer arg då. De har ett fuck you i tonen. Jag känner fortfarande samma ilska, men det är nog ett mer trött fuck you i dag. Jag tycker om att prata om det jag skrivit, men jag orkar inte på samma sätt längre.

Men när hon läser upp dikten Andra Generationen orkar hon. Hon har en styrka i rösten, uttalar allting tydligt, vet att orden behöver kraft för att göra intryck.

– Ja, jag vill leva, men jag vill inte dö i Norden. Handen på hjärtat, lögnen i munnen. Jag vill dö i ett land långt härifrån. Där människor inte rynkar på pannan och säger: Vad bra svenska du talar.

Publiken hajar till. Några av dem skrattar glädjelöst, andra nickar i förståelse. De andra framträdandena handlar om kärlek och knulla och familjekriser, om ålar och om en pappa. Monas dikter skildrar hur hon som 13-åring ser en kvinna dö framför sig, medan polisen vägrar komma och hjälpa till eftersom de är rädda för stenkastning. Monas texter är drabbande, och det märks. Stämningen i lokalen har blivit allvarligare när hon går av scenen.

Efteråt kommer lättnaden. Hon tycker att det gick bra, säger att hon inte berättade lika mycket om dikterna som hon hade tänkt, att hon gick mycket på känsla i kväll.

– Det känns sällan jobbigt när jag väl står på scenen. Men egentligen är det skrivandet jag gillar, att stå på en scen är inte riktigt min grej. Jag vill helst bara ha det överstökat. Och just i kväll kände jag mig lite obekväm på grund av det starka ljuset. Jag såg knappt publiken, säger hon.

 

Mona Monasar är inte ensam om att vara obekväm med att stå på scen. Människor tycker ofta att det känns utsatt och lite ängsligt att behöva stå i rampljuset. Att dessutom behöva stå på scen helt själv kan spä på nervositeten – likaså att behöva prata om en bok med känsligt innehåll. För den som skrivit personligt om till exempel en skilsmässa eller en nära vän som gått bort, kan det kännas naket att behöva prata om det inför en publik.

Det är helt normalt att känna så. Psykologiprofessorn Tomas Furmark vid Uppsala universitet har forskat om social fobi och talängslan, och i hans enkätstudie framgick det att var fjärde svensk tycker att det är »rejält obehagligt« att tala inför andra. För vissa kan det bli ännu värre – grav ångest kan tillkomma i samband med framträdandet. Det har Karin Linge Nordh på Strawberry Förlag sett exempel på.

– Ibland har det känts plågsamt att se nervösa debutanter framträda. Nästan så att de har gjort boken en otjänst genom att prata om den, berättar hon.

Författare som är obekväma med att stå på scen kan behöva coachning. Karin Linge Nordh menar att förlag i framtiden kommer att behöva stötta ännu mer med tal- och medieträning.

– Författare behöver vara ett slags estradörer nuförtiden. De ska inte bara prata om sitt författarskap, utan även vara roliga och underhållande. Det är tuffa krav. Först ska de sitta inne och skriva en bok i flera år, sedan helt byta personlighet och ge sig ut för att sälja in sig själva och sin bok.

– Vissa älskar det och tycker att framträdanden är det bästa som finns. De har suttit inlåsta på sitt rum så länge och får äntligen prata om boken. Men andra mår verkligen fysiskt dåligt. Rösten skakar, knäna darrar. Ett framträdande tar otroligt mycket energi av dem. Men mycket handlar om erfarenhet. Ju oftare du står på en scen, desto mer varm i kläderna blir du, säger Karin Linge Nordh.

För att bli bra på scen är det viktigt att författaren försöker göra klart för sig vad det egna skrivandet faktiskt handlar om. Det är klokt att försöka ringa in sin egen hjärtefråga och söka sig till sammanhang där man verkligen får prata om just den. Utöver de vanliga litterära scenerna finns det många andra sammanhang. Har du skrivit om miljöfrågor kan du kanske samarbeta med Naturskyddsföreningen. Dikter om Värmland? Kontakta länets bibliotek och boklådor. En fackbok om bastubadande? Framträd i fiken på de stora kallbadhusen.

 

När Patrik Svensson har gått av scenen är kvällen slut. Mona får en röd ros och två pennor med sitt namn ingraverat. Publiken i kväll var inte den hon är van vid – västerorts­kidsen har bytts ut mot äldre besökare, människor som är långt ifrån den verklighet hon skriver om. Kanske är det på den här scenen hon behövs som mest. Händelserna Mona skildrar i sina dikter ger en djupare förståelse för hur bristen på samhörighet kan påverka en ung kvinna.

En äldre kvinna kommer fram till Mona och ber henne signera en kopia av Modersmål, sam­tidigt som hon berättar att hon har jobbat med papperslösa.

– Du var otroligt bra i kväll. Dina dikter är väldigt fina, avslutar kvinnan samtidigt som hon försöker balansera den nysignerade boken, en väska och två kryckor.

Mona stannar inte länge, hon vill helst bara till hotellet för att sova. I morgon åker hon hem till Huddinge. Om en vecka ska hon framträda i Göteborg igen, och sedan ska hon hålla en workshop i Sandviken. Just workshopen ser hon fram emot. Hon gillar att stötta andra i deras skrivande genom övningar, videoexempel och annat.

Men hon är lite nervös.

 

SJU TIPS FÖR ETT BÄTTRE FRAMTRÄDANDE

1. Lär känna din publik. Vilka är det som kommer och lyssnar på dig? Hör med arrangörerna, de har oftast en bra känsla för sina besökare. Om du har ett standardföredrag som du använder – försök att ändå anpassa det till din publik så mycket som möjligt.

2. Planera ditt framträdande. Inte bara en bok behöver dramaturgi. Även din föreläsning mår bra av att du skapar nyfikenhet. Inled med en fråga som ska besvaras senare, håll publikens intresse uppe med små cliffhangers och avrunda med en summering, till exempel dina viktigaste slutsatser eller fem bästa råd.

3. Hitta rätt nivå. Har du skrivit en fackbok? Då kan du förmodligen väldigt mycket om ämnet du ska prata om. Din publik är troligtvis inte lika insatt som du. Ta därför hjälp av en vän: gå igenom ditt framträdande och fråga om vännen förstår allt du berättar om.

4. Öva, öva, öva! Det är kanske ovant för dig att stå på scen? Då är det viktigt att ditt fram­trädande sitter i ryggmärgen. Det är helt normalt att bli nervös av att prata inför publik. Men tänk på att ju mer du framträder, desto lättare blir det. Öva på ditt föredrag tills du klarar dig med några stödord.

5. Använd hjälpmedel. Skapa en presentation i Powerpoint eller Keynote som du kan använda under ditt framträdande. Där kan du kan skriva in stödord och minnes­anteckningar som bara du ser på skärmen, medan besökarna ser en annan vy. Bilderna kan också vara till hjälp om du tappar bort dig och snabbt behöver hitta tråden igen.

6. Var på plats i god tid. Tekniken ska lösas i förväg, myggan ska sättas på plats, du ska avgöra om du vill sitta eller stå, och hinna be om ett glas vatten … Kom i god tid så att du hinner gå igenom allt.

7. Glöm inte din bok! Se till så att det finns till­räckligt med exemplar av din bok till försäljning – ibland sköter ditt förlag saken, ibland måste du själv ordna det. Ta också med en bra signeringspenna.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades Publicerad 6 april 2020 och är skriven av .