Redo för debut

Ann Edliden har alltid vetat att hon är en författare. Men det tog 36 år innan livet blev så jävligt att hon tog sig över tröskeln.

Som barn var Ann Edliden besatt av Bamse.

Nu var visserligen Bamse en populär serietidning men Ann var inte bara förtjust, hon var besatt. Anns mamma noterade hur hennes dotter iögonfallande tidigt rabblade märkliga fakta, som: »Vet du att en vuxen blåval kan väga 200 ton?«. När mamman undrade var Ann lärde sig sådant, blev svaret alltid detsamma: »Läst i Bamses skola.«

Hon var fyra år gammal när hon ännu en gång satt med en Bamsetidning i knäet och väntade på att någon vuxen skulle få tid att läsa högt. Hon stirrade envist på pratbubblorna och tänkte: »Åh, vad jag skulle vilja veta vad de säger.« Samma dag bad hon sin pappa att lära henne läsa. Det vore, insåg hon själv, mycket enklare. 

Snart kunde flickan läsa flytande, och deklarerade för sin mamma att hon skulle bli författare. Mamma Maud, som var fritidspedagog i Karlstad och i vanlig ordning stod och rökte under fläkten, sa: »Det kan du inte leva på, du får bli journalist som Jan Guillou istället.« Ann hade inga begrepp om vem Jan Guillou var men tänkte: »Okej, då är det väl journalist jag ska bli.«

När Ann efter en outhärdligt lång väntan började skolan fick hon med fröken Mariannes goda minne strunta i att göra det de andra barnen gjorde under lektionerna, som att forma bokstaven S i trolldeg. Istället satt Ann längst bak i klassrummet och skrev böcker om en stark björn som hette Brum (en konceptstöld som ingen gjorde någon affär av). Böckerna läste hon sedan högt för sina svalt intresserade klasskamrater.

FÖREBILD. Mamma Maud var musikalisk och hade absolut gehör, och det var hon som lärde Ann att spela dragspel.

Mellanstadiet var trist. I linje med en experimentell pedagogik byttes hälften av Anns klasskamrater ut varje år och hon fann inte sin plats. Först i åttan hittade hon ett kompisgäng. På Rudsskolan i Karlstad – ett hockeyhögstadium med en historia av nynazism, mycket snus i taket och en överlag rough stämning i korridorerna – fick eleverna under lektionstid fylla i en enkät från elevrådet där man röstade om vem som var snyggast i respektive årskurs och vilken tjej som hade snyggast läppar, klädstil och rumpa. Sedan publicerades resultatet i skoltidningen. Ann, som älskade Monty Python »som andra älskade Backstreet Boys« hamnade aldrig högst på snygglistorna. I protest mot hela företeelsen startade hon »Fula klubben« och parodierade hockeykillarna med egenskrivna sketcher. Enligt någon märklig logik renderade detta henne viss status. Inte som att hon fick hångla eller så, men det fanns en Rolig Tjej-roll att spela.

Annons

På gymnasiet skrev hon sin första riktiga novell, uppmuntrad av »en helt underbar svensklärare« som hette Monica. Det var som för de flesta gymnasietjejer som älskar böcker och vill skriva: man tror väl inte riktigt att det kan bli något för man är ju en typ artonårig tjej i Karlstad som har väldigt vaga begrepp om hur ett författarliv kan te sig, men man skriver ändå, för man drömmer om något – oklart vad. Så – i ett tillstånd av hybris och värmländsk jävlaranamma – skickar man ändå in den där novellen (En polisbil dyker upp på scenen) när Svenska lokaltrafikföreningen efterlyser noveller till en antologi och … så händer något.

Novellen blir antagen.

I den riksspridda antologin Färdlektyr publicerades noveller skrivna av Karolina Ramqvist, Mikael Niemi, Håkan Hellström, Bengt Ohlsson och … Ann Edliden.

Ann såg sitt eget namn i raden av kända författare. En närsynt och udda tonåring från Karlstad bredvid dessa … litterära giganter.

Och. Håkan Hellström.

Det var en försmak av något hon ville uppleva igen.

 

Fast när hon exalterad berättade för svenskläraren Monica att novellen blivit antagen blev reaktionen rätt sval. »Jaha, ja, den lyckades du ganska väl med, men du är sen med den här veckans inlämningsuppgift«, sa Monica.

Annons

Värmlänningar är inte särskilt lättimponerade.

Hade Ann bott på Södermalm och/eller haft kulturföräldrar hade hon kanske sett författandet som en potentiell framtid. Istället hoppade hon på ett EU-projekt med ett upplägg som Ann fann lockande: res till Holland i tre månader och plocka äpplen, så får du resan betald. Efter två månader, då hon bodde i ett ruckel byggt av äppellådor och plockade Jonagold sex dagar i veckan, visade det sig att plockandet hade gått för bra. Äpplena tog slut i förtid, ungdomarna kunde därmed inte uppfylla villkoren och fick stå för resan själva. Äventyret blev en förlustaffär. Som hade varit hanterbar – om det inte vore för mejlet. 

Under en ledig söndag hade Ann åkt in från äppelfarmen till ett internetkafé i Amsterdam. I inkorgen låg ett mejl från förlaget som hade gett ut novellantologin. De undrade om hon hade lust att stå i förlagets monter på Bokmässan ihop med en annan av novellförfattarna – Håkan Hellström. Men när Ann såg inbjudan var tillfället redan förbi. Någon annan av antologins okända ungdomar (de var tre) skulle stå i montern med Håkan Hellström, och jävlar vad det sved. Ann svor att inte gå på Bokmässan någonsin förrän hon hade någonting nytt att komma med.

Hemkommen till mamma Maud i Karlstad ägnade hon ett miserabelt halvår åt att jobba på fritids och titta på Fame Factory i mammas dubbelsäng.

Ibland behöver man sin mamma mer än vanligt.

Ann Edliden

FÖDD: 1984 i Karlstad.

BOR: Fruängen i Stockholm.

BAKGRUND: Kultur- och nöjesjournalist på TT, med bakgrund på Sveriges Radio, SVT och Aftonbladet. Bidrog 2003 med en novell till antologin Färdlektyr, men har förutom det enbart skrivit journalistiska texter. Bloggar på Debutantbloggen.

AKTUELL MED: Debutromanen Någon annans tidsfördriv (2021).

Sedan följde några kringflackande år. Ann jobbade som hotellservitris på Irland, startade lampbutik på Öland och läste tyska i Düsseldorf och Köln. Sedan kom hon in på Journalistprogrammet vid Göteborgs universitet, tog sin examen och klev ut i en redan tidigare tuff bransch mitt under brinnande finanskris. Harvade runt på västsvenska lokalradiostationer utan att få fast jobb. Lessnade och startade vintagebutiken Tidens Melodi på gågatan i centrala Karlstad. Jobbade elva timmar om dagen sju dagar i veckan och fick ut 6 000 kronor i månaden efter skatt.

Det funkade ju inte.

Till slut stängde hon butiken, tog farväl av »Sveriges Texas« och flyttade till Stockholm.

 

Första jobbet: ett vikariat som nöjesreporter på Aftonbladet. En liten kugge i en stor mediemaskin. Men i alla fall samma arbetsplats som Jan Guillou, som mamma Maud hade pratat om därhemma i köket i Karlstad för 30 år sedan. Ann fick rentav vara Guillous personliga skrivbiträde när han – som bara skriver på skrivmaskin – chattade med Aftonbladets läsare. En snabbskrivare hade eftersökts – Ann fick uppdraget. I ett litet rum på redaktionen svarade Jan Guillou på allt från vad han åt till frukost till vad han ansåg om islam, medan Ann skrev ner hans svar i realtid. 

– Jag blev så sjukt imponerad av hans hjärna. Jag skrev snabbt, men han tänkte snabbare. På varje fråga levererade han omedelbart tre färdigformulerade och genomtänkta meningar. Det var häftigt, säger Ann.

Livet, ändå.

Snart hade hon nischat sig som kultur- och nöjesjournalist. Jobbade på SVT, frilansade i New York och fick så småningom fast jobb som kultur- och nöjesreporter på TT. Någon granskande journalist à la Jan Guillou blev hon inte. Lika bra det: Ann älskade att få bevaka högt och lågt i Kultursverige.

Hon trodde att hon hade hittat det hon skulle göra i livet. Var framme.

Sedan kom 2020.

MEDSKAPARE. Anns sambo Philip är bibliotekarie och delar hennes intresse för dokusåpor – han har rentav kommit på en del av idéerna till bokens story.

 

Fast det började i december 2019. Ungefär samtidigt som WHO:s lokala kontor i Kina fick information om att en ny sorts lunginflammation hade dykt upp i staden Wuhan, gick Ann Edliden omkring med en oro och en sorg i kroppen. Den var stark, och den ville inte försvinna. I en hel vecka grät hon. När hennes pojkvän Philip frågade henne vad som var fel, kunde hon inte riktigt förklara. »Det känns som att mamma ska dö«, sa hon. »Men är hon sjuk?«, undrade Philip. Nej, men Ann hade en känsla i kroppen.

I februari berättade mamma Maud att hon mådde lite konstigt. Värk i lederna, svårt att greppa saker med händerna, till och med lite svårt att tala. Ann reste genast till Värmland. 

Bara ett par månader senare fick mamman diagnosen. ALS. En ovanlig nervsjukdom som bryter ned nervcellerna i musklerna och ryggmärgen. Prognosen är usel, sjukdomsförloppet snabbt.

Ann satt på sin kontorsplats på TT och grät tyst. Tårarna föll ned i tangentbordet medan hon skrev artiklar som skulle skickas ut till hela landets tidningar. Hon kunde knappt prata om sin mamma, bara någon frågade knöt det sig i magen på henne. Skulle hennes mamma ens leva till sommaren?

Det var under ett besök i Värmland den våren som Ann sade: »Jag tror att jag ska skriva den där boken.«

Mamma Maud stod och rökte under fläkten (enligt Ann »en riktigt bra fläkt«, det luktade aldrig rök i radhuset). Ännu kunde Maud tända cigaretten själv.

Skriva »den där boken«?

Att vara mamma är att älska sina barn men inte alltid förstå dem. Maud läste knappt några böcker alls, med undantag för en sommar på 90-talet då hon upptäckte Marian Keyes, och hon hade kanske aldrig riktigt begripit sig på sin dotters vilja att bli just … författare.

Men envis var ju ungen. 

Det som hade utmärkt Ann redan som barn var just en enastående stark vilja. Ja, och så ett sjujävla humör. Ann skrek sig igenom sin barndom. Hon hade visserligen konstanta halsflussar och öroninflammationer, men det var inte bara det. Hon skrek och skrek, ibland så länge att hon svimmade. Familjen bodde periodvis i en lägenhet på Gärdet i Stockholm, eftersom Anns pappa läste på Karlbergs officershögskola, och under bilresorna till Stockholm hade hennes föräldrar hörselkåpor på sig. När mamman frågade den två år gamla Ann varför hon skrek, svarade flickan (som också hade ett för sin ålder påfallande utvecklat tal): »För att jag har något inom mig som vill komma ut.« Mamma Maud, vars favoritfilm var Exorcisten, tyckte att det hela kändes obehagligt och frågade inte mer.

Men nu, i köket i Karlstad, betraktade en mor sin dotter.

Kanske var skrivandet ett sätt att hantera alla känslor?

Så den här gången svarade mamma Maud inte att det inte gick att bli författare.

»Jamen, gör du det, Annie«, sade hon och drog ett bloss, och Ann åkte hem till lägenheten i Fruängen och söndagen 22 mars skrev hon de första raderna i det som skulle komma att bli hennes debutbok.

 

Samtidigt växte oron kring covid-19, nu klassad som en pandemi, med Stockholm som svenskt epicentrum. Ann, som bodde och arbetade i huvudstaden, våndades. Kunde hon verkligen åka hem till Värmland, till mamma, potentiell smittspridare som hon var? Å andra sidan: kunde hon låta bli? 

En god sak förde pandemin dock med sig. Tid. Ann, utan barn och med kvällsskift på TT, hade tillbringat de lediga dagarna med att träffa vänner, gå på bio och spelningar, dricka vin och sjunga karaoke. Nu hade hon plötsligt oceaner av tid, så hon ägnade såväl dagar som nätter åt manuset. Hon tänkte inte överdrivet mycket på varför hon skrev, mer än att det var … viktigt. En barndomsdröm så självklar att hon knappt reflekterat över den. Hon kände att skriva nog var något hon kunde. Att det egentligen var hit hon hade varit på väg hela tiden.

I ett absolut mode av »nu eller aldrig« rann orden ur henne. 

Hon skrev 25 000 ord på två månader samtidigt som hon jobbade heltid. Hon hade aldrig tänkt så värst mycket på att skriva en roman förut, men det gick precis som hon hoppades: förvånansvärt bra.

Storyn hade hon klar för sig; en sorts svart feelgood, en rappt skriven och modern roman om en tjej som råkar ut för en catfish på en dejtingapp. Huvudpersonen: En ung kvinna från Värmland som flyttat till Stockholm för att göra karriär i dokusåpavärlden. Män som ljög om sin identitet på nätet hade Ann själv erfarenhet av, flytten hade hon också gjort. Men om Anns eget liv just nu kändes mörkt, var den litterära värld hon skrev fram färgsprakande och underhållande. Protagonisten Doris var pressansvarig för den fiktiva TV-såpan Château Amore, med ett upplägg mycket likt Paradise Hotel, och ägnade sina dagar åt att hantera skandaler kring vilda och brunbrända dokusåpadeltagare.

Ann satte upp ett strikt beting: 1 000 ord om dagen. Under sommaren gick hon en femdagars skrivarkurs på Biskops-Arnö. Där förvånade hon de övriga i gruppen – som främst var intresserade av fria skrivövningar och av att filosofera kring skrivandets förutsättningar – med att proklamera att hon hade gett sig fan på att skriva klart sin bok på ett halvår och bli antagen redan under hösten. »Det är nog inte … helt vanligt att aspirerande författare är så tydliga med sina mål«, sade kursledaren försiktigt.

I augusti, fem månader efter de första raderna, hade Ann ett färdigt manus. Hon gallrade bort de förlag som inte gav ut den sorts böcker hon skrivit – samt alla förlag som framstod som för pretentiösa – och sedan klickade hon på »skicka«. Hon beredde sig på att få vänta i åtminstone ett par månader.

Det gick snabbare än så.

 

r Sofia Brattselius Thunfors började läsa Anns manus var hon ny på jobbet. Den före detta Piratförlagsförläggaren hade rekryterats till det snabbväxande förlaget Polaris. Efter att ha jobbat med författare som Martina Haag, Emma Hamberg och Jonas Jonasson, hade Sofia synnerligen goda erfarenheter av vass och humoristisk feelgood. Redan tidigt i läsningen, som Ann i följebrevet beskrev som »en rolig och rafflande underhållningsroman baserad på egna erfarenheter«, kunde Sofia Brattselius Thunfors konstatera att det hela var ovanligt säkert skrivet för att komma från en debutant. 

– Jag kände att jag var i goda händer, att författaren visste vad hon ville med sin text. Det var genomarbetat och genomtänkt. Det här ville vi fånga upp så snabbt som möjligt.

En gammal devis Sofia hade med sig från sina många år i bokbranschen var att en förläggare gör klokt i att söka lovande författarskap, snarare än lovande böcker.

– Det är roligare för alla att gå in i ett samarbete långsiktigt, att sikta på att bygga upp någonting. Jag vill känna att boken bara är början på resan, och jag kände absolut så med Ann. Det här var inte någon som hade skickat in en text, det här var en författare.

Att Ann var driven märktes inte bara i hennes manus. När Sofias kollega i ett kort mejl berättade för Ann att hennes manus hade fångat deras intresse, svarade Ann bara några dagar senare: »Hej, har ni läst ännu? För nu börjar andra förlag att höra av sig.«

Det tog en timme – sedan svarade Sofia att de hade läst, och gärna ville träffa Ann. Kanske redan i morgon?

Den 24 oktober lade mamma Maud upp en bild på Facebook: fasaden på Polaris förlagshus, och en text om att Ann skrivit på ett bokkontrakt. Maud skrev: »Tänk att Annies barndomsdröm gick i uppfyllelse, är en mycket stolt moder i dag!«

Ann Edliden: Tre saker jag gjorde rätt under resans gång:

1. Läste allt om hur man blir antagen

»Hela tidningen Skrivas arkiv, massor av inlägg i gruppen Författare på -Facebook, handböcker i -skrivande samt gamla inlägg på Debutantbloggen. Det gav mig ett hum om vilka förlag jag ville skicka till och hur själva antagningsprocessen såg ut.«

2. »Valde« rätt förlag

»Det är verkligen inte alla debutanter förunnat att få flera erbjudanden om utgivning. Men jag är glad att jag hade den möjligheten och att jag valde Polaris, som kändes rätt för mig trots att det inte är ett av de största eller mest anrika förlagen i Sverige.«

3. Skrev om ämnen som stack ut

»Catfish-historien parat med bakom kulisserna–vibbar från en reality-serie fick nog många att haja till. Men det räcker inte med bara en tokig idé. Polarisförläggarna gillade faktiskt särskilt de delar som utspelar sig i Värmland och är relativt ›vanliga‹.«

Flera månader innan dess, under sommaren, blev jag kontaktad av Ann. Vi gick i samma journalistklass i Göteborg men sedan hade hon försvunnit ur mitt synfält i ett decennium. Nu hade hon tecknat en prenumeration på Skriva, och berättade att hon skrev på en roman. Roligt, men föga förvånande – journalister tenderar att vilja skriva böcker (åtminstone i smyg). Ann och jag bestämde att vi skulle hålla kontakten, då och då uppdaterade hon mig om manuset.

Sedan fick hon kontraktet.

Min ryggmärgsreaktion: Spännande – men aldrig skriva om någon man känner, även om det var länge sedan. Å andra sidan får vi på Skriva aldrig hänga med från början. Vi skriver om nybakade författare som just gett ut sina böcker, eller etablerade författare mitt i skrivprocessen. Men att hänga med när skrivprojektet just börjat och allt känns nytt och svårt och osäkert och självklart på samma gång – den chansen dyker sällan upp.

Så vi träffas, på Skrivas redaktion. Ann är klädd i minikjol och leopardpäls, jag bjuder på torra veganska Halloweenmuffins från kaféet i Lagerhusets bottenplan. Ann berättar att boken ska komma ut till sommaren. Exakt när vet hon inte. Inte heller vilken deadline hon har.

– Men jag skriver ju sjukt snabbt så jag tänker att vill de ha den i maj, då är den klar i maj, säger hon och flinar.

Hon är sig lik. Självklar, kavat, lite full i fan.

På antagningsmötet, säger hon, verkade de redan nyfikna på vad hon planerade att skriva härnäst, och lättade över att hon var beredd på att redigeringen skulle innebära mycket jobb. Förläggarna tyckte att huvudpersonen Doris nog behövde råka lite mer illa ut, mer behövde sättas på spel. Och slutet kom aningen för plötsligt. 

– Men det var inga jättekonkreta synpunkter, Sofia Brattselius Thunfors skulle göra en läsning till och återkomma.

Ann satte ändå igång att redigera direkt efter mötet. Mest efter jobbet, mellan 01 och 03.

Hon tar ett bett på sin muffins, är ivrig. Berättar att hon fått hjälp av en kompis – en känd journalist, författare och krönikör – att se över avtalsförslaget (och snacka upp sitt garantihonorar med 50 procent). När hon flyttade till Stockholm hade hon noll kontakter, och förvånades över hur många av de hon mötte som var barn till kända författare eller journalister, liksom uppvuxna rakt in i en kulturell elit. Men efter sju år i Mediestockholm hade hon kommit ikapp.

Journalisten och programledaren Carina Bergfeldt blev hon kompis med under sin tid på Aftonbladet, hon testläste Anns manus i ett tidigt skede.

En bekant som är pressansvarig för en realityserie har läst och faktagranskat. En annan vän, en journalist som recenserar böcker på Instagram, har läst och gett respons.

Redan när Polaris hörde av sig visste Ann att den välrenommerade redaktören Ulrika Åkerlund jobbade där.

– Jag fick jättestort förtroende för Polaris och ville verkligen ha Ulrika Åkerlund som redaktör, för jag älskade Klubben!

Matilda Gustavssons Klubben – en av förra sommarens mest lästa böcker. Och precis som Ann hoppats är det nu Ulrika Åkerlund som ska redaktörsbearbeta hennes bok.

Medan vintern kommer fortsätter Anns debutresa.

Ett bokomslag ska göras. På förlagsmötena ältar de vad omslaget ska kommunicera. En samtida Bridget Jones? Något mörkare? Absolut inte klassiskt feelgoodomslag med tekopp på strand.

Ann googlar, tar reda på vem som formgivit de omslag hon gillat mest på senare år. Det visar sig att samma person gjort allihop – Sara R Acedo. Ann ber Sofia, Sofia frågar Sara. Sara är fullbokad men okej då – hon tar sig an även Någon annans tidsfördriv.

Ann och Sofia skriver säljtext, baksidestext, debutantporträtt till tidningen Svensk Bokhandels sommarkatalog. En Värmlandsbördig skådespelare får uppdraget att läsa in ljudboken.

Parallellt skriver Ann på nästa bok. Ännu en rapp och samtida Stockholmsroman, om en influerare vars mamma är en känd kulturpersonlighet i Stockholm. Hon tycker att förlaget nästan verkar mer peppade på den.

FÖRFATTARFOTOGRAFERING. I en studio i Ytterjärna en smällkall januaridag tas »somriga« bilder inför lanseringen.

I januari ska Ann fotograferas för ett »somrigt« författarporträtt i vännen och fotografen Jessica Segerbergs studio en timmes bilväg norr om Stockholm. SMHI har gått ut med en klass 3-varning för de ymniga snöfall som ska komma under förmiddagen. Det är också risk för blixthalka och samtliga inblandade utom Jessica själv – som bor några minuter bort – har kommit för sent till plåtningen.

Lokalen används inte bara till fotograferingar utan också som yogastudio. Färgglada kuddar och sittpuffar ligger utspridda och en mässingsgong med tillhörande träpinne ligger i en hylla.  Inredningen – skapad för att frammana harmoni – kontrasterar mot Ann som flackar runt i rummet, laddar datorn, dricker vatten, rumsterar runt på bordet där burkar med torrschampo trängs med cola zero-flaskor och en pressobryggare. Det är kallt på golvet och luktar sommarstuga, eller gammal gymnastiksal. Ann har börjat stryka en klänning – en klockad rosa – med en steamer.

– Vanligtvis vill folk tydligen ha svart. Författare som ska fotograferas vill se svåra och lite tuffa ut, såvitt jag förstår. Men jag gillar ju färg!

Hon bläddrar runt bland klänningarna hon själv tagit med sig. Blommiga, knallgula, sjuttiotalsmönstrade.

– Jag har tittat igenom pressbilderna på Polaris hemsida för att se hur deras andra författare ser ut. Ingen var jättefinklädd. Ingen hade kavaj. Karin Smirnoff är alltid fotograferad utomhus, i någon stickad tröja och osminkad. Det verkar vara hennes grej?

En något jäktad makeup-artist anländer sist av alla och börjar packa upp väskor fulla av smink. Ann får en svart frisörkappa om axlarna. Makeup-artisten undrar hur mycket bas hon ska lägga.

– Äh, smacka på, säger Ann. Jag har hört att man kan se rätt blek ut utan?

Det blir tyst. Ett fokuserat duttande.

– Jag tar liksom ganska simpelt på ögonlocken här. Lite brunare, gulare färger? Lite bronzigt, jordnära?

– Gör du nåt du tycker blir bra, säger Ann, inser att hon borde dokumentera det hela och ropar på Jessica:

– Du, skulle du kunna ta en mobilbild på det här med min telefon? Gärna liggande format.

Sofia Brattselius Thunfors noterade tidigt att Ann var ytterst medveten om att boken inte bara skulle skrivas, utan också nå läsare. För att tala klarspråk: marknadsföras.

– Hon har en bra inblick i den här världen, det har ju inte alla debutanter. Men Ann har jobbat länge i tidningsbranschen, hon är en skrivande person, hon har sett hur mottagandet av böcker på tidningsredaktioner fungerar. Då är det klart att vi måste föra diskussionen om hur vi ska arbeta med boken utifrån att hon vet mer än de flesta debutanter. Annars vore det att underkänna hennes erfarenhet. 

Sofia säger att Ann har stor respekt för förlagets åsikter, men samtidigt är tydlig med vad hon tänker och vill.

– Och det tycker jag är utmärkt! Jag tror man kommer mycket längre i processen då, det besparar oss en massa onödiga funderingar över vad den andra tycker. 

Ann, å sin sida, är nöjd med att ha blivit antagen av just Polaris, ett förhållandevis nystartat och offensivt förlag som växer, och därmed är flexibla och snabbfotade. Hon vet att debutanter annars kan få vänta i flera år innan deras böcker ges ut, och har hört talas om utgivningar som ständigt skjutits upp för att det är fullt på »listan«.

– Om det hade tagit två år innan min bok kom ut hade jag klättrat på väggarna!

 

I Värmland blir Anns mamma långsamt sämre. Hon har svårt att klä på sig själv, måste gå med krycka, får hemtjänst. Ann har skickat henne ett utdrag ur sin bok, men mamma Maud orkar inte läsa, inte just nu.

Men hon vill gärna att Ann berättar om allt som händer.

INSLÄPPT I VÄRMEN. Redaktören Ulrika Åkerlund på bokförlaget Polaris tar emot Ann Edliden, som ska få titta på en första satt version av sitt manus.

I april följer jag med Ann som ska besöka förlaget, och fastän våren borde vara här vräker snöblandat regn ner. Ulrika Åkerlund skrattar när hon släpper in oss i värmen. Polaris har nyss flyttat in i huset, nära Vitabergsparken på Södermalm, och i hallen står kartonger med Ikea-möbler som väntar på att monteras.

I nästa rum: ett avlångt konferensbord, höga fönster ut mot en innergård, mjuka mattor, lakritskonfekt och chokladbollar och kaffe i termos. Sofia och Ulrika har med sig en bunt papper. Manuset. Åtminstone de 30 första sidorna, i satt form. 

– Det här är ett typsnitt som jag tycker är ganska classy: Janson. Jag tror att det är holländskt, säger Ulrika och stryker med handen över sidorna.

Ann sätter sig intill, börjar bläddra. Ulrika visar att kapitelrubrikerna är kvar; så ville Ann ha det. Lite ovanligt, konstaterar Ulrika:

– Det där med kapitel är någonting författare gärna skriver in, men sen brukar det egentligen inte tillföra särskilt mycket att det står »kapitel« i själva boken. Men du hade ju faktiskt en bra förklaring till varför du ville ha det, att det var lättare att orientera sig då, när man läser e-boken, visst var det så? 

Ann nickar.

– Jag läser nästan bara e-böcker och då går man ju upp i menyn varje gång och letar var man sist var. Det blir mycket lättare då om kapitlen har en titel, som förklarar vad som händer.

– Smart, det ska vi tänka på, säger Ulrika.

De nagelfar sättningen. Hur formge mejlkonversationer, och SMS? Gillar Ann typsnittet, graden, lösningarna?

Sidorna har också en hel del andra markeringar. Ulrika säger att det där alltid är lika lustigt; hon tror att hon är klar men så läser hon manuset i satt form och plötsligt poppar det upp massvis av grejer.

Ann far med blicken över markeringarna. Fler än hon trodde?

– Eh … jag trodde väl inte att jag var klar men det är nog … lite mer än vad jag trodde!

Hon skrattar.

FINLIR. Redigeringens slutskede innebär att skärskåda typsnitt och sättning, fatta beslut kring formgivning av SMS och mejl och kapitelrubriker och …

– Jomen, säger Ulrika, nu har jag gått in på finliret. Ska vi ha kursiver här? Siffror eller bokstäver? Vill du skriva »sånt« eller »sådant«? Det är de grejerna jag börjar ringa in nu, för vi har inte mycket textbearbetning kvar. Som den här grejen vi pratade om, ska man skriva »hängande« eller »hängandes«?

Ann tittar på mig.

– Ulrika menar att man inte får säga s på slutet. Det ska vara »hängande«, alltid!

– Fast sedan googlade Ann fram att man visst får det.

De sneglar på varandra, garvar lite.

– Jag har tagit bort de flesta, påpekar Ann. Men några lät jag vara kvar, när jag tyckte att det passade bra. Typ som: »skrevandes i soffan satt en man och«, … då kände jag att »skrevande« lät konstigt!

De lägger manuset åt sidan. Pratar om den mediestorm som just nu rasar kring misstänkta sexövergrepp i Paradise Hotel – är det något man kan använda i marknadsföringen? Och releasefesten, går det ens att ha en sådan? Anns drömrelease har hela tiden varit karaokekväll på Gröne Jägaren på Götgatan i Stockholm (hon älskar det stället så mycket att hon skrivit in en scen i boken där »Ann« och hennes kompis Martin sjunger Dead ringer for love av Meat Loaf och Cher). Med tanke på restriktionerna har hon litet hopp om en sådan fest.

– Vi kanske vara här ute i trädgården, föreslår Sofia och tittar ut på snöslasket.

– Då kan vi ha som en fest med en karaokemaskin! Det kan vi väl hyra in! föreslår Ann.

Ulrika ler snett.

Något kul ska vi nog kunna ordna.

I FAST FORM. Ett drygt år efter att Ann Edliden började skriva finns hennes bok tryckt och färdig.

 

I början av maj skickas Någon annans tidsfördriv till tryck, och Polaris bjuder in till utomhusrelease i trädgården utanför förlagshuset på Tegelviksvägen. Dryck och tilltugg utlovas, och knallrosa tygpåsar med boktiteln i rött tryck. Sofia ska prata. 100 gäster, först till kvarn. »Höll på att skriva ›Årets event‹, men det lät ju för futtigt med tanke på omständigheterna, så jag säger SEKLETS!«, skriver en av Anns vänner på releasefestens Facebooksida.

Kort därpå får Anns mamma slemproppar i lungorna. Hon förs akut till sjukhus, opereras – en stor påfrestning för en redan sliten kropp. Får bo på korttidsboende i några dagar, men måste snart återvända till sjukhuset.

Ann flänger fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad, packar om i all hast mellan resorna, får köpa trosor och strumpor på Ica Maxi och bor hos sin mammas bästa kompis Tine, som hon känt i hela sitt liv. Ann får sängen; Tine sover på soffan.

Hon är först hos sin mamma nästan dygnet runt men inser till sist att det är ohållbart. Ann, hennes syster och moster delar upp dagarna, Anns bror är där på nätterna, för att de andra ska få sova. Men Ann sover uselt; drömmer oroligt, vaknar lätt.

Vårvärmen kommer till slut. I Karlstad blommar häggen, syrenerna slår ut. Ann sitter vid mammans sängkant i en sal på neurologiska avdelningen på Karlstad sjukhus, sjunger Värmlandsvisor och spelar Mauds favoritartist Van Morrison från hennes mobiltelefon. Visar barndomsbilder i gamla foto-album. Håller mammans hand. Baddar pannan med blöta handdukar när febern stiger.

Men det går åt fel håll.

Vissa saker kan man inte ändra på, hur envis man än är.

När mamma Maud drar sitt sista andetag har Ann och hennes syskon vakat vid hennes sjukhussäng i nio dygn.

 

Ann ringer mig några dagar efteråt. Trött på rösten, kanske också ett stråk av lättnad. Det har varit tunga dagar. Ja, ett tungt år.

Och nu, om bara två veckor: releasefest.

– Alltså … tajmingen.

Mamma Maud hann inte få se boken. Ann tycker inte att just det har någon betydelse.

– Mamma var ju inte … hon brydde sig inte så mycket om böcker. Jag tror inte att hon hade läst den även om hon hade fått den i handen. Men … 

Hon drar lite efter andan, samlar sig.

– … det spelar ingen roll. Jag vet att hon var stolt.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2021 (21 juni 2021) och är skriven av .