Barrikadernas barn är din debutroman. Är det första gången du skriver så här långt?
– Ja, men jag började skriva 2015 så det är inget nytt projekt. I romanformen finns ett större utrymme att undersöka sidospår än i en koncentrerad novell, där varje ord betyder så mycket. Det tror jag märks i Barrikadernas barn. Romanen har också ett rakare språk än mina noveller, som är mer suggestiva och psykologiskt laddade.
Du har alltså skrivit på din roman i tio år. Hur föddes berättelsen?
– Jag började egentligen ännu tidigare; huvudkaraktären Moa och hennes kusin Jossan började jag skriva om redan runt millennieskiftet. Då var jag drygt 20 år, ungefär i Moas ålder och situation, och jag ville beskriva hur jag kände mig just så vilsen som hon gör i romanen. Men berättelsen strandade, jag var för frustrerad och för nära känslorna, tror jag. När jag 2015 gick en manuskurs för Monika Fagerholm återvände jag till Moa och Jossan. Jag insåg att jag ville gå tillbaka till deras barndom genom att undersöka det stoff jag själv bar på. Jag började skriva intuitivt utifrån den metod som Monika lär ut: att skriva, skriva, skriva – och så kom berättelsen efter hand. Bland annat genom att jag kände att barndomsminnena måste speglas mot någonting, mot förvirringen över att växa upp i en tid och sedan bli vuxen i en annan, där spelreglerna förändrats. Jag ville gestalta den upplevelsen.
