Intervju
Alex Schulman om 17 juni: »Nu ville jag slå på den lilla trumman«
<h2 class="p1"><span class="s1">Idén</span></h2>
<p class="p2">»Det var under en resa till Åre för några år sedan som jag fick idén till <i>17 juni</i>. Jag gick i en hotellkorridor när den här tanken – att jag måste skriva en roman om en man som ringer till sin barndom – slog ner som en blixt i mig. Vägen dit är krokigare att beskriva, eftersom det finns flera olika inspirationskällor. En som jag länge burit med mig är Bruno K. Öijers dikt <i>Hålla honom kvar</i>, som handlar om en man som ringer sin barndom i en dröm. En annan var att jag just hade sett om filmerna <i>Måndag hela veckan</i> och <i>All of Us Strangers</i>, som jag betraktar som släktingar till den här boken. Med mig fanns också en modell av min barndoms sommartorp – en fysisk rekonstruktion av en dag, den första på semestern, som jag tog fram med hjälp av en konstnär. De här olika delarna förlöstes på något sätt i ett enda ögonblick, i den där hotellkorridoren.«</p>
<div class="faktaruta">
<p class="p1"><strong>Alex Schulman</strong></p>
<p class="p2"><span class="ingangsord">Inspiration till 17 juni:</span> »Inledningen av <i>Mio min Mio</i> var en inspiration – hur Astrid Lindgren kastar in läsaren i berättelsen redan på de första sidorna; det gyllene äpplet, anden i flaskan och Landet i fjärran. Jag ville försöka göra något liknande. Det är därför Vidar ringer sin barndom redan på sidan tre.«</p>
<p class="p2"><span class="ingangsord">Utgivning i urval:</span> <i>Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött</i> (2011), <i>Tid: livet är inte kronologiskt</i> (med Sigge Eklund, 2015), <i>Glöm mig</i> (2016), <i>Bränn alla mina brev</i> (2018), <i>Malma station</i> (2022), <i>17 juni</i> (2025).</p>
</div>
<h2 class="p1"><span class="s1">Urberättelsen </span></h2>
<p class="p2"><span class="s2">»Jag har ibland tänkt att hela mitt författarskap handlar om att förstå och förlåta min mamma. <i>17 juni</i> har självbiografiska inslag och kretsar bitvis kring minnen och händelser som format mig, och mamma är en central gestalt. Men så fort jag skildrar henne som hon var – ibland ett monster – får jag panik och måste rädda henne. Därför hittar jag på något förlåtande och stoppar in det. I <i>17 juni</i> är det pappans otrohet, i min pjäs <i>Mors dag</i> ett dödfött barn och i boken <i>Glöm mig</i> att hon ber mig om ursäkt, vilket aldrig hände i verkligheten. Jag har ibland funderat på vad som skulle hända med skrivandet om jag slutade ursäkta henne.« </span></p>
<h2 class="p1"><span class="s1">Tonträffen </span></h2>
<p class="p2">»Jag ville skapa en känsla av att allt långsamt går åt helvete, nästan från första raden. Att Vidar skulle ta felbeslut efter felbeslut, och att läsaren skulle följa med i fallet. Det är samma känsla jag försökt fånga i den film jag arbetar med nu, <i>Arkipelag</i>, där jag kokar ihop en brygd av illavarslande ingredienser.«</p>
<h2 class="p1"><span class="s1">Formen </span></h2>
<p class="p2">»Jag arbetade inte med post it-lappar som Vidar gör i boken, men jag ritade upp hela dagen i ett stort block och skrev ner alla detaljer som var kopplade till tidslinjen, för att hålla den intakt. Det blev en hel del pusslande.</p>
<p class="p4">Läsningen skulle kännas som att hoppa mellan isflak: tydliga kapitelbrott och snabba förflyttningar. Däremot visste jag inte hur allt skulle knytas ihop, bara att det skulle sluta i ett trauma. Det var min bror Calle som påminde mig om en händelse som kretsar kring när vår mamma en gång tog bilen och drog. Det blev den sista pusselbiten.«</p>
<h2 class="p1"><span class="s1">Problemet </span></h2>
<p class="p2">»En central fråga som jag brottades med var: ska läsaren tro att telefonnumret till 1986 faktiskt går att ringa, eller är alltihop Vidars fantasi? Jag valde att hålla båda möjligheterna öppna. I en tidig version lät jag Vidars lärarkollega Caroline ringa numret, men insåg sedan att då skulle ju allt bli ›verkligt‹. Så länge det bara är Vidar som ringer är förtrollningen intakt.«</p>
<h2 class="p1"><span class="s1">Stilskiftet </span></h2>
<p class="p2">»I tidigare böcker har jag tagit i för hårt. Bakgrunden till det är ren osäkerhet, som om varje scen måste explodera för att bli läsvärd! Nu ville jag slå på den lilla trumman, eftersom subtila skeenden kan bli lika stark läsning. Jag tänker på Karl Ove Knausgård och Sara Stridsberg till exempel, som är som bäst när de skriver om det allra mest vardagliga.«</p>
<div class="faktaruta">
<p class="p1"><span class="s1"><b>Boken</b></span></p>
<p class="p2">Vidar har blivit avstängd från sin lärartjänst efter en våldsam incident på skolan. I en kartong hittar han av en slump telefonnumret till familjens gamla sommartorp. När han slår numret svarar hans pappa, som är död sedan länge. Vidar har ringt till den 17 juni 1986, till en dag i sin barndom. Samtidigt blir han, i nutid, föremål för en brottsutredning och träder över gräns efter gräns.</p>
</div>
<h2 class="p1"><span class="s1">Redigeringen </span></h2>
<p class="p2">»I den första versionen var Vidar apart, nästan asocial, så jag gjorde honom mer konventionell för att öka trovärdigheten. I en version inledde han även en relation med den kvinnliga polisen, tills jag insåg att jag inte trodde på det själv. Men redigeringen handlade framförallt om att stryka. Boken var nästan dubbelt så lång från början. Jag har aldrig jobbat så förut, och upptäckte hur roligt det var. Om boken ska bli ett hus, tänker jag nu, så bör den första versionen ha en massa byggnadsställningar: överdrivna känslor och onödiga sidospår. Tidigare har jag låtit de byggnadsställningarna stå kvar, men den här gången lyckades jag montera ner dem.«</p>
<h2 class="p1"><span class="s1">Humorn </span></h2>
<p class="p2"><span class="s2">»Min syn på romankonsten har länge varit så upphöjd och jag har nog tänkt att det litterära riskerar att gå förlorat om det finns humor med. Så dumt! I <i>17 juni</i> vågade jag stoppa in en del humor, om än subtilt, och det spåret vill jag gärna utforska mer. En annan sak är att jag har blivit bättre på att låta texten tala för sig själv. I <i>Bränn alla mina brev</i> skriver jag vid ett tillfälle ›det är så obeskrivligt rörande‹, eller något i den stilen. Otroligt pinsamt!« </span></p>
<h2 class="p1"><span class="s1"> Mottagandet </span></h2>
<p class="p2"><span class="s2">»Jag får ibland höra att jag återvänder till samma platser och karaktärer, så även nu, men den kritiken rör mig inte i ryggen. Även om kontexten kan likna tidigare böcker är berättelsen, formen och språket annorlunda, åtminstone för mig. Skrivandet är absolut en framåtrörelse, men även ett sätt att gå bakåt – jag kan återvända till betydelsefulla bilder och närma mig dem på ett nytt sätt.«</span></p>
<div class="faktaruta">
<p class="p1"><span class="s1"><b>Utdrag ur 17 juni:</b></span></p>
<p class="p2"><i>Hon ber mig klia henne på ryggen. Hon gillar när jag gör det, njuter, efter en stund knäpper hon upp sin bh så att jag ska komma åt bättre. Jag vet precis vad hon tycker om, hon vill att jag ska klia på myggbetten men jag måste vara försiktig, hon kan bli vred om jag kommer åt leverfläckarna. Jag hittar perfekt på hennes rygg, söker upp myggbetten, undviker leverfläckarna, låter mina naglar skrapa över rodnaderna, hon blundar och säger: </i></p>
<p class="p3"><i>»Hårdare.« Och jag gör som hon säger och hon säger: »Ännu hårdare.« Jag står bakom henne och ser skymten av hennes ansikte, jag ser att hon blundar och att hon njuter. Så skriker hon till. </i></p>
<p class="p3"><i>»Aj! Vad gör du?«</i></p>
<p class="p3"><i>»Inget?«</i></p>
<p class="p3"><i>»Du kliade på leverfläcken!«</i></p>
<p class="p3"><i>Jag blir förvirrad. Det är inte sant, jag kliade över myggbetten, jag gjorde precis som jag blivit tillsagd, eller gjorde jag inte det? Hon är arg nu, reser sig, och nu ser jag henne, hon ger mig en blick, precis innan hon passerar mig. Bara i hennes vrede ser jag henne tydligt, då kommer hon rakt emot mig, jag ser hennes vanställda drag. </i></p>
<p class="p3"><i>Vad är det om? </i></p>
<p class="p3"><i>Vad håller du på med, Vidar Åkeby?</i></p>
<p class="p3"><i>Nu framträder hon, äntligen.</i></p>
<p class="p5"><span class="ingangsord">Alex Schulmans kommentar:</span> »Jag har alltid försökt förstå mammas bortvändhet. I skrivandet försöker jag undersöka, tror jag, olika saker som jag aldrig lyckades förstå när hon levde.«</p>
</div>
