Foto: Martin Stenmark

»Jag vill oroa läsaren«

Överhängande hot, mysterier och hemligheter är några av spänningens grundkomponenter. Men det behöver inte handla om våldsam dramatik eller spektakulära brott för att bli en bladvändare. Hans Gunnarsson, aktuell med romanen All inclusive, har ända sedan sin debut gjort det helt vanliga svenska vardagslivet till sin spelplats.

Dina karaktärer bor i småstäder, har parmiddagar och spelar golf.  I den senaste åker de på chartersemester. Vad är så spännande med den svenska vanligheten?

– Att utvinna dramatik ur det skenbart odramatiska, det är en sorts hållning jag har. Jag tycker själv att vardagen och olika relationer är otroligt spännande att läsa om. Och även om jag inte brukar tänka att jag ska sätta mig ner och skriva på det där rafflande sättet som en deckare kan vara, så söker jag mig ändå mot ett berättande som har en intressant fallhöjd så att säga. Det finns ju berättelser där det liksom inte händer ett dugg, men som har en väldigt stark motor ändå. En språklig energi som gör att man som läsare inte har en aning om vart det är på väg, men att det ändå rör sig framåt. För en bra berättelse har alltid en framåtrörelse.

Hur hittar du den framåtrörelsen i dina historier?

– Jag har väl något slags dramaturgiskt tänkande i mig, men det är ingenting jag medvetet sitter och funderar över när jag skriver. Jag prövar vissa ingångar och anslag och har litegrand en känsla för vart jag ska ta vägen, och sen får historien leda mig vidare. Och det är samma sak med den typ av människor som jag skriver om. När man ser i backspegeln kan man nog iaktta en viss typ som återkommer, ett persongalleri som rör sig inom ett visst mentalt hägn, och kanske också en viss samhällsklass. Men det är något jag märker efterhand, att jaha, det blev en sån här människa. Sedan handlar allt skrivande om ett seende tycker jag, om hur olika människor upplever sin omvärld. Och hur de beter sig. Det är det som skapar spänning och tryck i en historia. Jag gillar att ha en till synes vardaglig infattning, och sedan slänga in någon form av granat. Den kan vara stor eller liten granat, men det behöver vara någonting. Sedan får man upptäcka hur personerna förhåller sig till den där granatsmällen. Alltså det irrationella beteendet hos människor, eller det alltför rationella beteendet, någonting som oroar läsaren. Jag söker nog alltid de punkterna i mitt berättande. Där det blir osäker mark helt plötsligt.

Så dramatiken ligger delvis i just igenkänningen?

– Ja, det tror jag, och det är nog också så man kan förklara den svenska deckarens stora framgångar. Där är det ofta en ganska igenkännbar och identifierbar svensk vardagsmiljö som står i fokus, och plötsligt händer ett brutalt mord eller liknande. Den vardagliga inramningen gör det ännu mer kittlande. Men när deckaren sedan inriktar sig på det polisiära arbetet, så försöker jag göra tvärtom. Jag utgår lite från samma motivvärld, och i All inclusive flirtar jag en hel del med deckargenren, men det kommer liksom från andra hållet. Jag för in osäkerheter, en möjlig konspiration, paranoia och känslan av att man inte vet vem man kan lita på eller vad som är sant. Men det där hotet och oron blir aldrig avtäckt, det blir ogripbart i någon mening och huvudpersonen känner snarare att ”Don’t go there!”. För även om det finns sådant som mord och brott i mina berättelser så behöver det mest spännande inte nödvändigtvis vara en mordgåta.

Annons

Hans Gunnarsson

debuterade 1996 med novellsamlingen Bakom glas och har sedan dess gett ut nio romaner och novellsamlingar. Hans realistiska stil har ofta jämförts med författare som Raymond Carver och han har själv berättat att han tagit djupt intryck av såväl den amerikanska traditionen som de svenska 40-talisterna. Förutom böcker har han också skrivit filmmanus, bland annat till Jan Guillous Ondskan och Arn-filmerna.

Det kan lika gärna handla om vem den där konstiga grannen är?

– Haha, ja det är väl någon sorts inre övertygelse som jag har burit hittills i alla fall. Jag inser när jag skriver att det måste hända någonting, men samtidigt har jag också insett att den där händelsen inte måste vara så där flådigt dramatisk. Också små händelser kan bära frön till större berättelser. Och man behöver inte heller nödvändigtvis skildra den stora konsekvensen av ett skeende utan det kan räcka med att skildra skeendet fram till stupet så att säga. Det är därför jag gillar att jobba med öppna slut i mina berättelser. För en berättelse där man får alla lösningar i slutet kan lämna en ganska otillfredsställande eftersmak tycker jag, eller snarare ingen eftersmak alls. Det finns liksom ingenting kvar att undra över, allt ligger på plats i den där asken och jag kan gå vidare och öppna nästa bok. Med ett öppet slut däremot kan jag ta hand om den grundläggande oron, den som var styrande när jag började skriva berättelsen. För mig känns det också mer sant. Jag vill vårda oron snarare än förlösa den.

I All inclusive säger en man på stranden till sin fru: ”Vad vet man om varandra egentligen?”. Är den frågan en viktig utgångspunkt även för dig?

– Det är nog lite av en nyckelmening i mitt skrivande. Vad vet man egentligen om en annan människa? Det är en drivkraft för mig som författare, men också viktigt för hur jag ska förhålla mig till mina karaktärer. Detta att människor liksom härbärgerar ett alternativt liv inom sig, och har hemligheter för varandra. För det är när de där hemligheterna sipprar fram som det uppstår en oro i relationerna mellan människor. När man undanhåller information för varandra, och många gånger på ganska irrationella sätt.

Betyder det att den där välbekanta ”vanligheten” egentligen bara är en fasad?

– Ja, man säger ofta att jag skildrar vanliga och till synes enkla människor. Men de är ju långt ifrån okomplicerade, och jag menar att det egentligen inte finns några vanliga människor. Är inte människor som är högt uppsatta i bankstyrelser också vanliga i så fall? Eller politiker, eller kultureliten? Vad som är vanligt är en slags definitionsfråga, och handlar framför allt om vilken blick man har, hur man ser på människan. Om det inte lät så patetiskt skulle man kunna säga att det finns något slags humanistiskt patos i det också – att låta periferins röster komma till tals. Det vill säga människor som aldrig skulle bli föremål för en intervju i en tidning. Det är den där osynliga massan som är mitt stoff. Och jag påstår att det händer spännande saker där också, som vi alla kan spegla oss i.

Apropå blicken, i dina böcker låter du ofta läsaren lära känna karaktärerna genom att korsklippa flera karaktärer och perspektiv.  Vad är fördelarna med det greppet?

– Det känns som att jag kommer åt mycket på det sättet. Jag vill gärna att summan av de olika perspektiven ska skapa ett slags prisma, ett strålknippe som möter läsaren som någon form av slutintryck. Det är ett otroligt utmanande och intressant grepp. I stället för att skildra något utifrån en person, som man lär känna på djupet, och sedan låta alla andra människor runt den personen utgöra en fond. För mig är fonden lika viktig som centrum. Det är också därför som det allvetande berättargreppet aldrig intresserat mig. Jag försöker alltid lägga mig väldigt nära det perspektiv jag för tillfället följer, oavsett om jag berättar i första person eller tredje person. Det känns mer intressant att jobba med den begränsade horisonten än att hålla på och hoppa mellan karaktärer där man som läsare blir upplyst om hur alla tänker och känner. Jag vill låta det som finns runt det där navet få synas också, och betona periferin lika mycket som centrum.

Annons

Som läsare får man själv lägga ett sorts pussel av de olika karaktärerna och perspektiven. Men hur växer det fram när du skriver?

– När jag påbörjar en novell eller roman vet jag sällan hur den ska sluta. Jag kanske har en startpunkt, och kanske en känsla för vissa händelser som jag ser framför mig. Men i regel vet jag ganska lite. Och i nästan alla berättelser jag skriver, oavsett om det är noveller eller romaner, så måste det finnas den där gåtfulla oklarheten – händelser och moment som jag inte riktigt förstår själv. Vissa författare är ju så begåvade att de kan tänka ut en historia med alla snirkliga vinklar och vrår. När det gäller deckarförfattare till exempel så tror jag att de flesta har ett jättebygge, med en mer eller mindre färdig struktur som de följer. Men jag funkar inte så. Jag kan inte tänka ut en så omfattande skiss. Och dessutom skulle det kännas lite tråkigt. För mig är det en käpphäst jag har i skrivandet; att jag som författare måste överraska mig själv. Det vill säga skriva någonting som jag inte visste att jag skulle berätta. Karaktärerna måste överraska mig med sitt beteende. De måste visa saker som jag inte visste om dem, göra sånt jag inte visste att de skulle göra. För då vet jag också att de kommer att överraska läsaren.

Du sa att du inte tänker på dramaturgin när du skriver. Kör du aldrig snett?

– Jo, men antingen har en berättelse dramaturgi eller inte. Och en berättelse som inte har dramaturgi är ju en död historia. Det känner man mer eller mindre omedvetet när man skriver tycker jag. Jag jobbar ju med filmmanus också och där tycker jag nästan att man har drabbats av en dramaturgisk sjuka. Man pratar om första, andra och tredje akten och så vidare, men jag har aldrig tänkt så. Att följa något slags Aristoteles poetik liksom, det skulle vara helt förödande för mig. Jag skulle bli helt förlamad, det skulle vara omöjligt att skriva en historia då. Däremot kan man ju analysera det i efterhand, och se vad som var vändpunkten och så vidare. En stor del av skrivandet är ju att läsa det man skrivit. Om jag har ett bra flöde så kan jag skriva en eller två sidor om dagen, men sedan kräver de där sidorna en enorm läsansträngning. Jag läser om och om igen, känner på varje mening så att det flödar på ett bra sätt och känns som att det pekar åt rätt håll. Jag måste känna att det bär bakåt för att kunna gå framåt. Och så blir man lyckliggjord när man överraskar sig själv genom att skriva in historien i en lite oväntad riktning, som i sin tur leder vidare till någonting annat.

Men den sista pusselbiten får man inte?

– Nä, för den har jag inte! Det var en recensent som skrev om All inclusive att det var som om David Lynch hade regisserat en Agatha Christie-roman. Jag blev väldigt förtjust i den liknelsen. Det är öppet, men tillfredsställande öppet, i alla fall för mig. Jag har ju mina aningar, och jag skulle kunna skriva ut ett alternativt slut där jag stänger dörrarna mer, men det vill jag inte. För jag behöver täcka en historia till ungefär 95 procent, men om jag vet allting till 100 procent, då riskerar jag också att ge de där 100 procenten till läsaren. Och då skulle det tappa den där laddningen. Så jag sitter där och undrar saker själv: Vad fan hände egentligen? Kan man verkligen lita på det här? Och det tycker jag är kul. ν