När min pappa var liten kom en dag ett kringresande teatersällskap till staden och han gick dit för att titta. Huvudnumret var ett drama om en liten flicka i nöd. Det hela inleddes försiktigt – flickan satt och sydde under en lampa, lyckligt omedveten om den oborstade skurken som smög upp på scenen. Publiken började vrida på sig och ett oroligt mummel spred sig, men det förtjusande lilla offret visade inga tecken på att ha uppfattat faran. Skurken närmade sig sakta flickan. Mumlet stegrades till högljutt sorl. Den oskyldiga flickan fortsatte att sy på sitt förkläde.
Skurken drog fram en kniv ur sin rock…
Nu ropade publiken rakt ut: ”Bakom dig! Vänd dig om!”
Men otroligt nog böjde flickan bara sin söta lilla nacke ännu djupare över sitt arbete. Det blev för mycket. Publiken reste sig ur stolarna, kupade händerna runt munnen och vrålade så högt de kunde: ”Se upp! Akta dig!!!”
