Emma Hamberg
Författare
»Katarina Mazetti skriver med så otroligt lätt hand. Det är opretentiöst, roligt och känsligt. Och djupt – fast utan att man drunknar. Jag har verkligen lärt mig mycket av det direkta tilltalet i Grabben i graven bredvid. Det är romantiskt utan att vara smetigt. Man kan ibland få för sig, när man skriver i feelgoodgenren, att det måste vara på vissa specifika sätt – vackra miljöer och små antikbutiker och lanthandlare – men här har hon använt en helt vanlig svensk småstad. Det är oljefläckigt och smutsigt men romantiken spirar ändå.
Boken kom för 24 år sedan, och då fanns inte feelgoodgenren än, så att läsa den har varit som en påminnelse för mig om att man kan skriva på det där sättet utan att tänka på genre. Jag vägrar att tänka på genre när jag skriver, jag skriver det jag vill skriva. Jag inspirerades senast av Grabben i graven bredvid när jag skrev Je m’appelle Agneta. Då läste jag om den för femte gången och kände: ›Jag vill skriva roligt, i jagform och helt utan skygglappar.‹
När man läser boken bör man tänka på tempo och humor – hur har hon jobbat där? Att skriva roligt är inte lätt – det handlar mycket om just tempot. Grabben i graven bredvid har lite samma framåtrörelse som en film, till och med ett högre tempo än sin filmversion, tycker jag. Den är roligare i alla fall. Och det är en kort bok, Katarina Mazetti går rakt på sak och sparar inte på krutet! De som skriver böcker inom genren i dag verkar akta sig för att skriva ›för korta‹ böcker. Man förväntas rassla fram uppåt 300 sidor. Men här är det rappt och intensivt, och det känns ändå inte som att man blir blåst på någonting.
