Den här veckan har jag fått skicka ett av mina absoluta favoritmejl: det där jag meddelar ett gäng novelltävlingsvinnare att deras bidrag nu finns publicerade på webben och att de äntligen får lov att skryta ohämmat och sprida sina vinnarnoveller till alla de känner. Detta brukar i sin tur göra att min inkorg fylls av lyckliga svar: »Det bästa som hänt i veckan!«, »tusen tack«, »det här gjorde min dag« och andra glada tillrop.
Men den här veckan kom också ett mejl som sved till. En läsare – som jag låter vara anonym – hade upptäckt att han inte var en av vinnarna den här gången: »Jag var nöjd med min novell och tyckte att den hade kvalitet, så jag blev oväntat nedslagen. När jag tänker igenom känslan inser jag att det beror på att jag kämpar med en långvarig postcovid och sjukskrivning och att skrivandet därför är extra viktigt för mig just nu. Därför hör jag av mig på ett sätt jag inte brukar göra, med en fråga: Kom min novell fram?«
Jag undersökte omedelbart saken. Den hade kommit fram, och var välskriven, men hade trots det inte valts ut av juryn. Jag bekräftade att bidraget fanns registrerat och skickade med några ord till tröst. Ändå bet sig känslan kvar: 357 inskickade bidrag, åtta vinnare.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
