Johanna Wiman: »För författaren återstår sedan att skruva upp reglagen«

Häromdagen fastnade jag i ett lunchsamtal om fotboll, och om att minnas – eller inte.

 

Alla som träffat en fotbollsnörd vet att de utmärks av obskyra kunskaper om klubbar, spelare, matcher och övrigt statistiskt. De kan komma ihåg helt otroligt triviala saker, som den argentinska backlinjen i VM 1990 eller exakt vilket år Dennis Bergkamp spelade i vilken klubb eller designen på Liverpools samtliga bortaställ efter millennieskiftet.

Jag, däremot, ser nästan ingen fotboll alls och det lilla jag ser och lär mig, glömmer jag omedelbart bort. Till exempel har jag två gånger gått på fotbollsmatch i Londonförorter, vilket innebär att jag sett fyra olika brittiska lag spela. Över matlådan i lunchrummet kunde jag nu bara med möda minnas två av dem, och att en av matcherna spelades på arenan The Den (Millwall mötte … ett annat lag). Jag minns inte resultatet, inte namnet på någon av spelarna. Inte en enda passning eller hörna eller målgest finns lagrad i skallen. På grund av ett genuint ointresse från min sida finns det antagligen ingen plats i mitt minne där jag kan hänga upp detaljerna.

 

Däremot minns jag annat. De arga Millwall-huliganerna som stod och tuggade fradga bakom en kedja av tungt beväpnade poliser, och den äldre mannen i gubbkeps som stod intill mig och såg så rart brittisk ut, till dess att matchen blåstes igång och han började skrika saker som »you fucking wanker!« vid minsta felpassning.

Jag minns det glasklart; mannens rutiga halsduk och spända käkar, och hur nasalt förbannat han skrek ordet »wanker«.

Men hände det?

Minnet är förgängligt. I en intressant Filter-artikel förklarar rättspsykologen Julia Korkman hur det mänskliga minnet fungerar, och konstaterar att »våra sinnesintryck är oerhört flyktiga«. Det mesta vi lär oss och upplever faller bort, helt enkelt för att det är nödvändigt om inte hjärnan ska koka över. Korkman säger: »Vi har en benägenhet att skapa logiska berättelser av de fragment vi uppfattar och minns av situationer. Det kan vara jättebra för vårt psykologiska välmående, men om vi vill ha en exakt minnesbild så är det ett problem.«

 

För den utredare eller åklagare som vill luta sig mot ett vittnesmål är det här förstås en nackdel. Och det är ett problem att vårt rättssystem utgår ifrån att ett vittnes minne av en händelse är relativt intakt över tid, när forskning visar att vi redan några timmar efter en händelse glömt det mesta, och någon vecka senare bara minns omkring tio procent. Inom journalistiken är detta en återkommande diskussion – vad kan vi lita på? – och författare av sakprosa måste också hantera svårigheterna i de fall boken, till exempel en biografi eller en true crime-berättelse, till stor del baseras på vittnesmål och minnen.

Men för den som skriver skönlitteratur är  minnets förgänglighet kanske en fördel. Rentav en helt fenomenal funktion? Hjärnan sorterar och sållar bort och förstärker sinnesintrycken, utifrån känsla snarare än logik, inte som en dator utan som … en människa.

För författaren återstår sedan att skruva upp reglagen. Förstärka, dra till sin spets, addera och fabulera. Så att det blir skönlitteratur av det hela.

 

Tuggade Millwall-huliganerna verkligen fradga? Det tror jag inte, men det kändes så. Hade farbrorn verkligen rutig halsduk på sig? Jag vågar inte ta gift på det. Men visst såg ni honom tydligare framför er?

 

Veckans …

… recensioner

Intervjuade som ni kanske minns Jenny Aschenbrenner om tonträff, och läste i veckan med intresse recensionerna av hennes debutroman Den enda vägen är upp, baby. För att vara en debutroman har boken recenserats brett, vilket säkert beror på att Aschenbrenner är etablerad, bland annat som journalist och kritiker. Kanske är hon därmed också mer rustad för att ta emot den blandade kritik boken nu får.

Jag gissar att det inte är den sorts recensionsbukett hon och förlaget hade hoppats på men för egen del tycker jag att det blir mer intressant när kritikerna inte samstämmigt hyllar eller sågar. I det här fallet tycker Dagens Nyheters Gabriel Zetterström om flytet och de precisa detaljerna i romanen men menar att berättelsen stundtals blir överlastad med nostalgi, samt ifrågasätter berättartekniken. Aftonbladet – som sedan en tid inkluderar sifferbetyg i sina recensioner – sätter två plus; Lidija Praizović skriver att »romanen är välskriven, men saknar samtidigt allt det där som får litteratur att flyga«. Och Göteborgs-Postens Katja Palo ser berättarglädje och en språklig bångstyrighet som ger texten energi – men invänder att det stundtals blir övertydligt när samhällets klasskillnader ska belysas.

Recensioner att mäta sin egen läsning mot!

… nomineringar

Nyligen tillkännagavs nomineringarna till Borås Tidnings debutantpris, som i år fyller 25. Vi har intervjuat tre av fem nominerade: juristen Agri Ismaïl som berättat om sin hyllade Hyper både i Skriva och på SkrivaScenen på Bokmässan, Ali Alonzo som skrivit lyrikboken Jag tänker bli äcklig och Johanna Larsson, som sa så här i Skriva om sin prosalyriska essä: »Det finns flera skäl till att jag började skriva Bokstavstro. Ett är att jag snubblade över en sång som jag inte kunde sluta lyssna på, en inspelning av en kongolesisk missionskör från 20-talet. Sången var både vacker och ond. Den fick mig att grubbla.«

Den 20 mars delas priset ut på Stadsteatern i Borås.

… nyhet

Sugen på att gå en skrivarutbildning i höst? Vår nyss anlända praktikant Nora Holand har uppdaterat vår stora guide till längre på plats-utbildningar i kreativt skrivande på folk- och yrkeshögskolor, universitet och högskola. Snart har hon även aktualiserat guiden till skrivarutbildningar på distans (vi lovar att meddela er).

… läsning

Några av er tyckte att jag var väl hård mot spänningslitteraturen i mitt senaste Fredagsbrev. Andra höll med. Flera skrev att just de explicita våldsskildringarna flera gånger fått dem att sluta läsa en deckare efter bara några sidor.

Jag vill hur som helst tillföra: det finns förstås mängder av välskrivna spänningsinledningar som väcker läslust utan att frossa i våld. I veckan läste jag till exempel starten på en spänningsroman som var föredömligt sparsmakad: Ulf Kvenslers Sarek. Anledningen till att jag plockade fram den ur bokhyllan var att jag undersökte om det fanns något guideämne som Kvensler – rosad manusförfattare och hyllad spänningsförfattare – var särskilt lämpad att skriva om i Skriva. Och det fanns det!

Exakt vad kommer ni att få veta under våren.

… kulturbråk

Bara ett stenkast från vår redaktion i Lagerhuset i Göteborg ligger Hotell Draken, där kulturminister Parisa Liljestrand höll sitt omdebatterade tal på Göteborgs filmfestivals invigning förra helgen (video här, text här). Jag befann mig några kvarter söderut där jag avnjöt en halvfabrikatsmiddag på Pinchos för att fira min sons tioårsdag, men Tobias satt i publiken. Inledningsvis tänkte han att tonen – det stod tidigt klart att Liljestrand avsåg gå i polemik – kändes lite uppfriskande men den känslan försvann snabbt när det framgick att kulturministern levererade en lika svepande populistisk som noga orkestrerad bredsida mot allt och alla i den svältfödda svenska filmbranschen. (Andelen skatteslantar som går till svensk film är mindre än hälften av nivån i Norge och Danmark.)

Liljestrand proklamerade att det inte är politikens uppgift att »vara bästis« med filmbranschen, riktade en rejäl känga mot Guldbaggegalan och sa att »det är inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer pengar skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar«. Protester och burop hördes från publiken och efteråt har många frågat sig varför hon ville hålla ett invigningstal som förolämpade både värdarna och gästerna/filmpubliken (festivalfilmerna räknar in omkring 270 000 besök under tio dagar, på plats och online).

Jag är föga förvånad. Stämningen i rummet just nu: det är mer än okej att ge sig på kulturen och man blir ivrigt påhejad om man istället för att ge konstruktiv kritik är raljant eller elak. Den som skjuter först vinner, den som nyanserar eller går i svaromål »gnäller«.

Jag har aldrig fått så många mejl från er som när jag skrev om detta i ett fredagsbrev för ett år sedan. En klok läsare svarade mig: »Människor som raljerar om kultur och kulturarbetare vet priset på allt och värdet på inget.«

Trevlig helg!
Johanna Wiman

Publicerad 31 januari 2025.
Johanna Wiman, Tidningen Skriva
Annons