Häromveckan läste jag i researchsyfte prologen till en kriminalroman, författad av en rosad svensk thrillerförfattare. Och jag mindes varför jag inte läser deckare.
Jag tål det inte.
Det första som mötte mig i just den här boken var en mycket explicit tortyrscen. Avföring, blod, stålblanka redskap, klara vätskor i plastmuggar, grovt trubbigt våld, smärta, irreparabla skador, avsvimning, crescendo, klart.
Alltsammans var mycket välavvägt och välskrivet. Ändå var det tre boksidor jag önskar att jag aldrig hade läst. Jag kunde inte värja mig, mådde dåligt i timmar efteråt. Det är, mindes jag, av just den anledningen jag missat det mesta av all spänningslitteratur som getts ut i Sverige under mina elva år på Skriva.
Missat; men har jag gått miste om någonting? Bidrar frosseriet i våld till spänningen eller är det bara ett sätt att få läsarens adrenalin-, kortisol- och dopaminnivåer att skjuta i höjden?
Jag tänker för egen del att litteraturen når mig bättre när det grova, sadistiska, bestialiska uteblir. Att det står i vägen för berättelsen. Att det precis som socker får belöningssystemet att explodera men dränker smakerna.
Hur som helst har vi skrivit mycket och initierat om att skriva spänning genom åren, och oftare fokuserat på hur man skapar framåtrörelse och bladvändareffekt än på spekulativt våld. Därtill har vi intervjuat de flesta giganterna. Några av dem – Jens Lapidus, Arne Dahl, Mattias Edvardsson – har också skrivit guider exklusivt för Skriva.
På vår sajt finns en spänningssida med det mesta som vi har skrivit i ämnet.
Veckans …
… puls
Lite för hög. Efter ett långt jullov har vi denna vecka baxat årets första Skrivanummer i mål och det blev en veritabel rivstart på 2025 års arbetsliv. Men det är ett ovanligt bildrikt, hantverkstätt och roligt nummer. Når prenumeranterna om ett par veckor!
… miss
Hann inte gå på Maja Larssons releasefest för boken Föräldrarnas födelse, som jag hade tänkt. Tröstade mig med att läsa Madelene Pollnows intervju med Larsson i vår systertidning Filter, och jag ska kanske läsa boken – om inte annat för att jag fick känslan av att det är den sortens sakprosa som får axlarna att sjunka på vanligt folk.
… Regnellska initiativ
Inför den här tidningslämningen skapade Tobias »hemliga lådan«, vilket i praktiken innebar att han köpte och hällde ner ett stort antal påsar nötter och chokladkakor i en av draglådorna där jag förvarar gem och tomma plastfickor. Låt mig säga så här: det finns inte mycket kvar nu.
… framåtblick
Vi har skrivit en hel del om ungas läsning och skrivande under året som gått, bland annat i reportaget om vem som ska författa morgondagens böcker, och märkt stort intresse från er läsare för detta ämne. I det nummer som nu går till tryckeriet publicerar vi därför ett roligt reportage om två av Sveriges mest färgstarka läsfrämjare. Favoritcitat som fastnade hos mig efter veckans korrläsning: »Om det nu är så jävla najs att läsa så kommer väl folk att inse det.«
… förvåning
Apropå citatet här ovanför – flera av er reagerade starkt på att jag svor mer än en gång i förrförra veckans fredagsbrev. Någon skrev rentav att hon kände sig bortstött och sårad av ordvalet.
Det är förstås inte min avsikt. Som jag svarade just den läsaren: svordomar ingår i mitt språk, både när jag pratar och skriver, som en sorts sälta eller kraftord som för mig inte känns problematiska. Jag reagerar inte själv när någon annan svär, för mig är det inte laddat alls, utan bara en av många sorters ord man kan använda för att uttrycka något.
Tobias påpekade dock att jag svär betydligt mer än vad han gör – men tillade att han kanske använder fler könsord, oftast när han »slår i tån eller så«. För mig är det mycket värre! Jag lovar högtidligt att ni aldrig ska behöva ta emot ett fredagsbrev med könsord. Åtminstone inte från mig …
… uppföljare
En av de mest lästa texterna under 2024 blev mitt porträtt på Jämtlandsförfattaren Lisa Ridzén. Vill därför tipsa om att redan i mars kommer hennes andra bok I harens spår ut. Även den, berättade hon när vi sågs, kommer att kretsa kring teman som landsbygd och manlighet.
