I lördags dök ännu en del i följetongen »Racka ned på kulturarbetare« upp i mitt flöde. Sakine Madon, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, hade som svar på artisten Little Jinders nyårskrönika i Expressen skrivit ledaren »Stackars Little Jinder som fick ta ett vanligt arbete« med tillägget »Vem skulle inte vilja få pengar utan att jobba?«
En vass rubrik som tyvärr fångade mig. Texten var inte så mycket ett svar på Little Jinders tillspetsade krönika som en generell karikatyr av alla kulturarbetare: De vill få lön för att ägna sig åt lustfyllda saker, de anser det vara en »mänsklig rättighet« att leva som kulturutövare, de vill inte bidra till samhället, de tycker att alla som gör det – bidrar till samhället i stort alltså – är töntiga. Madon ställer retoriskt frågan: »Om nu Jinder och andra kulturarbetare ska få ägna dagarna åt vad de egentligen vill, varför inte alla andra?«
Det är en bekväm vi mot dem-bild. Att måla upp konstnären, författaren, artisten, som en bortskämd fjant. En som aldrig gjort ett handtag i hela sitt liv. Som sitter inlåst i en skrivarlya eller ateljé och surar för att hon inte kan försörja sig på sin onyttiga fritidssyssla.
Det här är polariseringens och polemikens tid, och utifrån de lagarna är detta ännu ett utmärkt och urholkande angrepp på kulturen och de som skapar den. Vi behöver inte din menskonst, din queera sagostund eller din dikt om polska traktorer!
Reptilhjärnan i mig vill skriva: »Kanon! Då kan alla konstnärer skola om sig till krönikörer och skriva nedlåtande texter om andra människor, förenklande texter som genererar mustigt med klick och likes, för det är ju fullständigt nödvändigt för att upprätthålla ett fungerande samhälle.«
Och så kan elakheterna fortsätta.
Istället tänker jag så här: När man läser en nedlåtande och förlöjligande text om en grupp människor så kan man fundera dels över vad den syftar till – och dels om den är sann.
Jag känner många som arbetar med kultur inom olika sfärer– med musik, konst, drama och framförallt – naturligtvis – med litteratur. Låt mig säga, med emfas, att den typiska kulturarbetaren tjänar lite och arbetar mycket, vanligtvis både med sitt eget skapande och ett eller flera brödjobb. Som författaren Per Johansson, som jobbat inom hemtjänsten och på boende för ensamkommande för att försörja sig och sitt skrivande. Eller Ulrika Rolfsdotter, som skriver böcker vid sidan av heltidsarbete som behandlare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Eller Balsam Karam och Elin Boardy som båda arbetar på bibliotek. Jag känner kulturarbetare som jobbar på LSS-boende, på äldreboende, i förskola, med konstnärliga verksamheter för barn eller för människor med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Det är vanligt – jättevanligt – att kulturarbetare kombinerar sitt konstnärskap med ett samhällsviktigt yrke, ofta som vikarie eller deltidsanställd, med timlön och sämre villkor. För att sedan ägna sig åt sitt skapande på en ledig dag i veckan, eller på kvällar, helger, nätter och lov.
Och jag har aldrig mött en kulturarbetare som tycker att alla som inte är kulturarbetare är »töntar«.
Men målar man upp en nidbild av människor blir det förstås enklare att ifrågasätta dem. Om vi påstår att »kultur« är bortskämda människors meningslösa hobbies blir det förstås rimligt att fråga sig varför ens skattepengar ska finansiera sådant trams.
Men det är inte så enkelt som att en sång, skulptur eller dikt antingen är bra, och då kan skaparen försörja sig på den, eller så är den dålig, och då borde skaparen kamma sig och skaffa ett riktigt jobb. Även bra produkter kan behöva stöd (Sakine Madons Upsala Nya Tidning beviljades förra året presstöd med 25 miljoner kronor, och har fått detta stöd sedan 2020).
Min lillebror hade som bebis svår astma och låg ofta på sjukhus. Jag minns långa korridorer och mammas morgonrock, pappas oro. I ett trapphus på sjukhuset fanns ett stort konstverk: många och långa trådar som rann snett nedåt, och färgat glas där solen blänkte. Där kunde jag stå länge och titta med min lillasyster, det fascinerade oss långt mer än lekrummen där det luktade rengöringsmedel och var alldeles för tyst. I kafeterian fanns en annan skulptur, ett stort ägg i metall med färgglada cirkelmönster. På mitten hade ägget krackelerat och ur sprickan stack människofötter ut, små och stora. Där satt vi och tittade, med kokosbollar och apelsinsaft på röda plastbrickor.
30 år senare, när min pappa låg för döden på en strokeavdelning på samma sjukhus, drack jag bryggkaffe i samma kafeteria och glodde på den där skulpturen. Och jag mindes en annan oro, barnets, oklar och farlig, på ett sätt värre än den vuxna sorg jag nu upplevde.
Jag kände tiden i mig och det lugnade mig.
Kan man sätta ett pris på sådana känslor? På värdet av fem decenniers blickar på ett konstverk i en sjukhuskafeteria?
Kultur är inte perifert, inte en obskyr hobby. Kultur är böckerna och biblioteken och boklådorna. Målningarna på vårdcentralerna och konstmuseerna. Skulpturerna i staden. Dikterna på begravningarna. Sångerna på skolavslutningarna. Det är musiken i Spotifylistan och TV-serierna i HBO-appen. Det är sagorna du läser för ditt barn varje kväll. Kultur finns överallt i våra liv, hela tiden. Den ställer de viktiga frågorna, skänker oss vila, vidgar våra sinnen, tröstar oss.
När vi till slut har gett oss på kulturen så till den milda grad att ingen finns kvar, vad ska vi göra då? Läsa Rusta-kataloger och Instagramreklam? Betrakta avtorkningsbar Jotunfärg? Ägna kvällarna åt Paradise Hotel och brittiska medelklasspar som letar efter ett sommarhus i Torrevieja within their budget?
Jag lovar: Det finns mer akuta problem att ge sig på i det här samhället än kulturarbetarna.
Veckans …
… nya tävling
Härmed lanserar vi en ny Skrivatävling, där vi söker den romanstart som väcker juryns största nyfikenhet på fortsatt läsning. Nytt är också att vi publicerar alla bidrag – vilket ger dig möjlighet att länka din text till testläsare, vänner och andra.
Tävlingen arrangeras exklusivt för Skrivas prenumeranter.
… respons på förra Fredagsbrevet
Pekböckerna! De var ni väldigt intresserade av, till min stora förvåning. Och just i veckan landade ett recensionsexemplar av en pekbok, vilket inte sker många gånger om året. Vi ser det som ett tecken och lovar att återkomma i vår med en guide om att skriva för de minsta.
… läsning
Slukade Alex Schulmans långa porträtt på Jan Guillou inför Guillous 80-årsdag. Har tidigare retat mig på Schulmans krönikor som jag tyckt går på repeat men den här texten gjorde mig faktiskt glad. Långa passager med rättframma frågor och en lyhörd nyfikenhet på vem som finns bakom denna märkliga författarpersona.
… bokpost
Icke en bok, förutom ovan nämnda pekbok. Har därför beställt ett helt lass ur vårkatalogen – däribland Ett bortkastat liv av Sofia Lilly Jönsson (Dalslandsförfattare!) och Marcus Berggrens diktsamling Den lilla oron och den stora oron. Honom intervjuade för övrigt Frida på ämnet gränslöshet när hans debut En bra plats i skallen kom ut häromåret.
… bästa köp
Ett par vinterskor. Har gått runt i neoprenstövlar fram till nu. Man blir så självutplånande som föräldraledig.
… bilderbok
Tassemarker av journalisten och författaren Ebba Berg och illustratören och animatören Alexander Jansson. Hittade den i hyllan med recensionsex på jobbet när jag kom tillbaka. Suggestiv, långsam och fin bok.
