Du har skrivit Den enda vägen är upp, baby har flera tidsplan och perspektiv, vart och ett med sin egen ton. Det första som möter läsaren är ett slags »vi« som berättar om »backen framför hyreshöghusen – dom där det luktar piss i trappuppgångarna och där Kim bor, hans pappa är alkis, eller var en alkis tills en kickers (Cillas storasyrras kille Jonas kompis Matte) råkade sparka ihjäl honom«. Vilken funktion fyller perspektivet?
– I grund och botten utgör barnkollektivet barnens blick på sin värld. Saker händer i ett snubblande, pågående nu och ungarna far runt på den här platsen och associerar fritt. En tanke spiller sömlöst över i en annan och allt präglas av nyfikenhet och förundran. Det är ett känsloläge, snarare än analys och reflektion. Även om barnen ser och lägger märke till specifika saker har de inte verktygen för att bearbeta eller värdera. Det är så klart mycket värre att någon har dött, men i ett barns nu-nu-medvetande är det lika intressant eller ointressant som att någon hittat en trasig cykel.
Vad ville du uppnå?
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.