Ett skepp kommer lastat med infall och käpphästar

Efter en månad sprängfylld med eget skrivande, redakterande och jobbläsande känns det befriande att bara få läsa utan mål och riktning, att bara kunna åka med.

I helgen plockade jag således en oläst gammal pocket från vår egen bokhylla, och norpade en annan från byteshyllan utanför tvättstugan.

Jag tror mig veta varför jag gillar båda böckerna.

Så här: romanläsare delas ibland slarvigt in i en grupp som söker en bra berättelse och en lite mindre grupp som älskar ett självlysande språk.

Just nu känner jag mig inte riktigt hemma i någon av grupperna.

Visst älskar jag vissa författares stil men tråkigt nog är språket framför allt något som kan få mig att sluta läsa en bok. Om det är för torftigt zonar jag ut. Bra språk kan däremot komma i väldigt olika kläder. Det kan vara färgstarkt, personligt och garnerat med accessoarer, som hos Klas Östergren eller Lydia Sandgren. Men bra språk kan lika gärna vara nästan osynligt, klätt i chinos och piké, och fungera som en bärare av andra kvaliteter.

Och berättelsen … vi kan väl enas om att en bra är bättre än en dålig, men också om att det har gått inflation i berättelser. I en intressant text i The New Yorker skriver litteraturkritikern Parul Sehgal om hur välsnidade berättelser skapar ett slags »omedveten lydnad« hos läsaren: »Berättelser uppmuntrar oss att bortse från att de först och främst är skapade genom ett medvetet urval. Detaljer förstärks eller förminskas. […] Varje sådant beslut blir ett argument. Varje argument är ett sätt att påtvinga läsaren en viss mening. Varje sådant påtvingande utgör en maktutövning.« (Min översättning.)

När berättelser kan användas till »argument« och »maktutövning« och »omedveten lydnad« blir de förstås också lockande för politiker (jobbiga sakdiskussioner ersätts av storytelling) och företag (minsta pizzeria ska ha en corporate story). »We were storytellers; we have become storysellers«, som Byung-Chul Han skriver i sin uppmärksammade bok The Crisis of Narration.

Ironiskt nog är det i stor utsträckning romanförfattare som problematiserar utvecklingen, genom exempelvis böcker där huvudkaraktären försöker fly från sin egen berättelse.

För min del har berättelsetröttheten lett till att jag intresserar mig mer för författarens egna tankebyggen och författarens unika blick på välbekanta skeenden och miljöer.

Boken från min egen bokhylla var Ian McEwans Amsterdam, en skickligt konstruerad men ganska traditionell historia. Det är istället McEwans utvikningar som gör boken för mig. Som när en av huvudpersonerna, den uppburne kompositören Clive, ska skapa ett beställningsverk inför millennieskiftet men plågas av kreativ kramp och sin annalkande deadline:

»Varje dag gjorde han försök, små skisser, djärva framstötar, men han åstadkom ingenting annat än citat från sina egna verk, mer eller mindre kamouflerade. Ingenting bröt fram i ett eget idiom, med egen auktoritet, för att erbjuda det element av överraskning som skulle garantera dess originalitet. Varje dag ägnade han sig, efter att ha gett upp försöket, åt enklare, tråkigare uppgifter, som att bygga ut orkestreringar, skriva rent röriga delar av manuskriptet och mejsla ut en glidande upplösning av mollackord som markerade inledningen av den långsamma satsen.«(Översättning: Maria Ekman)

Eller när samma Clive fåfängt försöker upprätthålla sin självbild av stor konstnär och stor människa:

»Han [Clive själv] hade kunnat slingra sig ur sina åtaganden genom att använda sig av den fria konstnärssjälens självsvåld, men han avskydde den sortens arrogans. Han hade flera vänner som spelade ut genikortet när det passade dem och struntade i att infinna sig till det ena eller andra i tron att detta, oavsett vilken lokal uppståndelse det vållade, enbart skulle öka respekten för det övermäktiga i deras höga kall. De här typerna – romanförfattare var de absolut värsta – lyckades slå i vänner och anhöriga att inte bara deras arbetstid, utan varje tupplur och promenad, varje utbrott av tystnad, depression eller fylla bar det ädla kallets legitimerande frisedel.«

Grundtankarna i dessa två passager, som driver berättelsen framåt, är banala. Ja, det är ångestfyllt att skapa ibland. Ja, många människor med kreativa yrken är strulpellar.

Men McEwan lyckas med några få meningar (boken är bara 170 glesa sidor lång) också fördjupa läsarens bild av Clive och bjuda in mig till en reflektion över det egna skrivandet och kulturmänniskors beteende. Småfnissandet får jag på köpet.

Den andra boken, från tvättstugan, är första delen i Carl Frode Tillers Inringning-trilogi. »En sällsynt nyanserad och observant roman«, enligt DN-recensionen, vilket sammanfattar kvaliteterna som får mig att läsa för länge på kvällarna. Jag är knappt halvvägs in i boken men kan redan säga att berättelsen och dess premiss intresserar mig måttligt (nog har vi tillräckligt med böcker och filmer om människor som tappat minnet). Det är Tillers minutiösa grävande i tankar, minnen och relationer som fångar mig. Han – och bokens karaktärer – ältar och käbblar och vrider och vänder till den grad att jag skulle ha tröttnat även om det var ett samtal med min bästa vän.

Men eftersom jag har förmånen att få titta på från sidan blir det intressant och faktiskt njutbar läsning.

Jag har helt enkelt tröttnat en smula på böcker som innehåller allt som vi förväntar oss av en god berättelse – men inte så mycket mer. Istället lockas jag av romaner där författarna använder ramberättelsen som ett fartyg – och sedan proppar lastrummet fullt med osorterade infall, återkommande käpphästar och blandad barlast från medvetandets mörka djup.

Veckans …

… författarfilm

Adaptation (2002), nu på SVT Play, är en skådespelarfest (Meryl Streep! Nicholas Cage! Chris Cooper!) och metafilm om en skrivkrampande manusförfattare som försöker skriva den film som tittaren de facto ser. Det hela utvecklas till en smart kurragömmalek mellan sanning och fiktion, mellan den berättelse som är och den som hade kunnat bli. Vissa riktiga människor spelar sig själva, andra riktiga människor (filmens manusförfattare Charlie Kaufman, manusgurun Robert McKee, journalisten Susan Orlean …) spelas av skådespelare. Och så toppas anrättningen med en rad fiktiva karaktärer.

Kaufmans/Cages självhat när han inte får tag på kreativiteten och genialiteten från sitt debutmanus I huvudet på John Malkovich är lika skrämmande som underhållande: »I’m insane. I’ve written myself into the screenplay. It’s self-indulgent, it’s narcissistic, it’s solipsistic, it’s pathetic. I am pathetic and I’m fat.«

Adaptation hade alltså premiär för 24 år sedan och kallades då, med sina osäkrade sanningsanspråk och berättarformer, för postmodern. I dag kan man lika gärna se filmen som en föregångare till vågen av autofiktion.

… ordkunskap

»Solipsism« är för övrigt ett av de där 10–20 orden som jag krockar med ungefär vartannat år och som kan vara helt avgörande för att förstå en hel text – men som aldrig får fäste i min hjärna. Jag har följaktligen slagit upp ordet i Svensk ordbok snart ett dussin gånger. Facit: »Filosofisk ståndpunkt som hävdar att ingenting utanför jaget egentligen existerar.«

… hundliv

I senaste Skriva pratar Aase Berg intressant om att »skriva om djur«. I veckan har det kommit hyllningar och hundanekdoter när DN, Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet recenserat Hundarnas ö.

… jobb i förlagsvärlden

Till nästa nummer av Skriva har jag intervjuat sju personer med olika jobb på ett bokförlag. Vad gör de för förlagets författare? Och vilka karriärvägar har de själva tagit?

En sak jag noterade var att en majoritet har läst förlagskunskap vid Stockholms universitet. Jag klickade därför in mig när tidningen Svensk Bokhandel nu publicerar en undersökning om hur det har gått för studenterna som avslutade sina studier 2021 på just det programmet, och två liknande program i Göteborg respektive Lund. I sammanfattning: alla de 34 elever som svarade och som under utbildningen också gjorde praktik i förlagsbranschen har jobb i dag, 71 procent av dem i förlagsbranschen. Drygt hälften av de sistnämnda har en heltidsanställning medan resten arbetar på deltid, i projekt eller som frilans.

För ett par år sedan undersökte Skriva vad som hade hänt med en klass från Författarskolan i Lund tio år efter examen. Läs reportaget och klassgenomgången »Det gör eleverna i dag«.

… dubbeljobb

Alltfler författare kombinerar det egna skrivandet med just förlagsjobb. För att få ekonomin att gå ihop och/eller för att det ger inspiration och omväxling. I en intervju med Skriva säger till exempel Jenny Tunedal: »Alltså … när en bok jag arbetat med kommer ut kan jag verkligen brinna av högfärd. Det är mycket svårare att vara nöjd med det jag själv skriver. Att arbeta med andras texter innebär mindre vånda och tvivel. Det är min möjlighet att få vara i litteraturen på ett glatt sätt.«

… rankning

En jury har rankat 2000-talets 25 bästa fackböcker.

En jury (Volantes förläggare Johan Wirfält är den gemensamma nämnaren) har också utsett de fem bästa bidragen i Skrivas tävling om bästa fackbokskapitlet. Vinnarna presenteras i nästa nummer.

… läsarfråga

… kommer från Paula Gårsjö: »Jag skriver på en roman som utspelar sig på 50-talet och har funderingar kring hur jag ska göra när personerna pratar med varandra. Du-reformen var ju inte genomförd vid den här tiden, men jag finner det klumpigt om de ska nia varandra eller använda sig av namnen hela tiden. Exempel: ›Vill Margareta ha en kaka till?‹ istället för ›Vill du ha en kaka till?‹. Kan man ändra allteftersom personerna lär känna varandra? Min pappa sa alltid ›mamma‹, aldrig ›du‹, till sin mamma (min farmor), även i vuxen ålder. Och min mamma fick höra, när hon första gången träffade sin blivande svärmor att ›Du får inte säga du till mig‹. Dock ändrade farmor sig senare och vi barnbarn tilläts dua henne.«

Intressant frågeställning! (Och min mamma sa också »mamma« och inte »du« till sin mamma.) Att vara så tidstrogen som möjligt i miljöbeskrivningar och tidsanda är nästan alltid av godo, tycker jag, men om man har samma ambition med själva språket blir texten snabbt både svårskriven och svårläst. Ett helt tidstroget språk ställer sig emellan läsaren och boken.

I det här fallet kan det mycket väl vara rätt val med »mamma« istället för du. En tids- och kanske klassmarkör som också bär med sig en respekt för (och distans till?) de äldre. Men det är troligen inte rätt val att försöka skriva ett helt autentiskt 1950-talsspråk. Ju längre tillbaka i tiden en författare går, desto rimligare är det att ge språket en doft av tiden snarare än att i detalj försöka återskapa det språk som flytt.

Titta gärna på en svensk film från 1950-talet och sedan en nutida film eller serie om 1950-talet. Eller gör samma jämförelse med till exempel Vilhelm Mobergs Utvandrar-sviten och en nutida bok som utspelar sig på 1950-talet.