»Jag är en ganska dålig manusförfattare«, sa du inför den här intervjun. Vad menar du med det?
– Det är ingen ordning på mig, jag har ingen tydlig metod. Varje gång jag får ett nytt projekt och ska ta mig in i världen jag ska skriva om, står jag där som om det var första gången, som ett litet barn. Jag har en väldigt lång och vindlande insamlingsfas, vilket är ett ineffektivt sätt att jobba på. Men mer och mer har jag tänkt att vara dålig kanske kan vara nåt bra, för att det leder till att jag hittar mina egna vägar.
För du har anförtrotts att adaptera och uppdatera flera populära verk till TV: Händelser vid vatten, Saltkråkan och nu Jag for ner till bror. Hur tror du det kommer sig?
– Svaret på den frågan är nog lite motsägelsefullt. Jag tror det kommer sig av att jag – kanske just för att jag tar mina egna vägar – har en personlig röst. I en bra berättelse ska det finnas en tydlig avsändare. Samtidigt: när man gör adaptioner handlar mycket om att man ska anpassa sin röst för att få originalverket att träda fram. Man äger inte berättelsen, utan ska följa den. Jag ska filtrera ursprungsmaterialets röst genom mig, utan att förlora mig själv på vägen. Det var ganska lätt med Saltkråkan och Händelser vid vatten, för de berättelserna förstod jag och kunde hitta mina egna beröringspunkter i. Det var mycket svårare med Jag for ner till bror.
