Det här blir en bra dag, tänkte Klara när hon i rask takt gick genom Kungsparken med den varma junisolen i ansiktet. En snabb titt på telefonen fick henne att inse att hon var sen till mötet med Ellen i Trädgårdsföreningen.
Hon messade att hon var på väg och i hastigheten höll hon nästan på att kollidera med en äldre man i rullstol framförd av en ung kvinna i en röd sommarklänning. Trots värmen hade den gamle mannen en filt över benen. Hon noterade en tryckt text på filten: ”Smörblommans äldreboende”. Hon drog lite på munnen åt namnet som lät som en dagisavdelning, bad om ursäkt för att hon nästan krockat med dem och skulle just skynda vidare när den gamle mannen plötsligt tog tag om hennes arm. Hon såg förvånat på honom. Ansiktet var ihopsjunket och huden nästan genomskinlig. Vitt skäggstubb vittnade om en något ojämn rakning och ögonen var rödkantade och lite vattniga men blicken, den blå blicken, var glasklar. Trots hans bräckliga yttre var greppet om hennes arm oväntat fast och han mumlade något ohörbart som om munnen hade svårt att uttrycka det som ögonen så intensivt ville förmedla till henne. Han försökte igen.
– Fröken Annorlunda, sa han med darrig stämma.
– Förlåt, vad sa du? frågade hon.
– Fröken Annorlunda, Fröken Annorlunda, sa han igen och nu rann det från ena ögat.
Kvinnan som körde rullstolen försökte lossa hans grepp.
– Bernhard, nu får du lämna den unga kvinnan ifred. Seså! Hon vände sig till Klara.
– Ja du får ursäkta Bernhard, han är gammal och lite förvirrad. Vi promenerar i den här parken varje dag men han har aldrig betett sig på det här viset förut, jag ber verkligen om ursäkt.
– Ingen fara, sa Klara och började gå därifrån. Hon vände sig om och såg att den gamle mannen också hade vänt sig runt och sträckt ut en krökt hand mot hennes håll. – Fröken Annorlunda, ropade han igen.
Förvirrad och lite illa till mods började Klara småspringa mot Trädgårdsföreningen.
Hon mötte upp Ellen utanför ingången och gav henne en kram.
– Gud vad varmt det är, vi kan väl sätta oss i skuggan och ta en glass, föreslog Ellen. De gick till Rosencafét och köpte varsin glass och hittade en bänk under ett skuggande träd.
– Alltså jag var med om något konstigt på vägen hit, sa Klara. Hon berättade om den gamle mannen och Ellen skrattade till. – Så annorlunda är du väl ändå inte?
– Nä, det tycker inte jag heller. Undrar vad han menade.
– Äh, glöm det. Du, jag måste på toa typ nu. Sitter du kvar?
– Ja, gå du.
Ellen reste sig upp och gick i väg mot cafét. Klara slöt ögonen för en stund. Ljudet av lekande barn i närheten blandades med knastret av grus när en cyklist trampade förbi. Spårvagnsgnissel och kvittrande fåglar flöt ihop till en mjuk ljudmatta och hon nickade till för ett ögonblick. Plötsligt kändes det som att hon föll från en hög höjd och det susade till i öronen. Hon öppnade tvärt ögonen och flämtade till. Det första hon märkte var tystnaden. Det var som att alla ljud hade dämpats, som att hon hade bomull i öronen. Förvånad såg hon sig omkring och fick syn på en pojke i 10-årsåldern som stod och tittade på henne. Han såg rolig ut.
– Du var en cool liten kille, sa hon till pojken. – Coola kläder.
Hon tittade på hans keps som såg ut att komma direkt ur en pilsnerfilm från 40-talet. Han hade verkligen gått all in med sina kortbyxor, vita strumpor och dammiga knytskor. En skjorta med stickad slipover ovanpå fullbordade bilden av någon från en svunnen tid.
– Vad sade ni? frågade pojken.
– Jag sa ”coola kläder”. Kul att du vågar ha en egen stil.
– Lars! ropade en röst och en vacker smal kvinna kom fram. Hon hade en knälång ljusgrön klänning med breda axlar och puffärm. Små röda körsbär dekorerade två bröstfickor och den hade en vit spetskrage. Håret var vågigt och böljade ut i mjuka lockar vid axlarna.
– Wow, du kör samma stil! sa Klara imponerat. Kvinnan tittade ogillande på henne och snörpte på munnen. – Lars, sa hon uppfordrande, nu går vi!
Klara såg sig om och blev kall. Något var fel. Alla personer hon såg var annorlunda klädda. Där var män med hattar, stora tweedbyxor och kavajer. Två flickor med flätor i rutiga klänningar som hoppade hopprep. Damer i klänningar med matchande hattar och konstiga frisyrer. Nervöst skrattade hon till. Vad hände? tänkte hon. Med tveksamma steg gick hon fram till två äldre kvinnor i dräkt och hatt.
– Hej, ursäkta, är det filminspelning på gång?
Kvinnorna såg på henne. – Filminspelning? Nej det är det då rakt inte. Varför tror ni det?
– Alla människor har så konstiga kläder på sig.
– Ni får ursäkta men det är nog fröken själv som har konstiga kläder.
Fröken? Har jag konstiga kläder? Klara tittade ner på sina bootcut jeans och hoodie. – Men ni har ju typ 40-talskläder på er allihop? framhärdade hon.
– Ja men det är ju 40-talet så det är väl inte så konstigt, sa den ena kvinnan.
– Vad menar du? Det är väl ändå 2025 nu?
– Tjugo vad? Kvinnorna tittade frågande på varandra.
– År 2025, sa Klara övertydligt med lätt panik i rösten. Fattade de trögt?
– Det är år 1946, sa en av dem allvarligt, tog väninnan under armen och trängde sig förbi Klara.
Nu blev hon rädd och famlade i väskan efter telefonen för att ringa Ellen. Ingen mottagning. Hur kunde det inte finnas mottagning mitt inne i Göteborg? Hon provade ringa i alla fall men det fungerade inte. Hon måste hitta Ellen.
Även cafét såg annorlunda ut. Borta var glassdisken där de nyss köpt glass, möblerna var gammalmodiga och biträdena var två kvinnor i vita spetsförkläden i stället för killen med mörkt hår som sålt glassen till dem. Panikslagen stapplade hon ut från cafét där benen vek sig och hon dråsade ner i gruset.
– Oj, behöver ni hjälp? sa en vänlig röst. Hon vände upp blicken och såg att en ung man satt på huk bredvid henne. Hans klara blå ögon såg oroligt på henne. Hon fick en underlig känsla av att ha sett den blicken förut. Han sträckte fram handen och sa artigt: – Mitt namn är Bernhard.
