Han är smärtsamt vacker att titta på. Välkammat mörkt hår och knappt synlig skäggstubb. Rutig röd och svart skjorta som han bär uppknäppt i halsen med slarvigt uppkavlade ärmar. Till synes otvunget, men gjort med tydlig perfektion.
– Välkomna till kursen Digital fotografering. Jag heter Fredrik Wallin. Jag tänkte börja med att berätta hur jag ser på foto som konstform. Vi kan kalla det för en slags varudeklaration. Jag vill inte att ni ska köpa grisen i säcken, även om den här grisen är ovanligt gullig.
Fredrik gör en paus, rättar till skjortärmen och betraktar åhörarna som skrattar tillmötesgående. Elises armar och ben växer sig dubbelt så långa. Luften är tunn och svårandad. Hon tvingar sig att fokusera på andningen trots att det bränner i bröstet. Tyst upprepar hon rådet hon fått av sin vän Mimmi: ”Anmäl dig till en kvällskurs. Då träffar du nya människor.” Nu tre månader efter flytten från uppväxtens lilla samhälle, är Mimmi den enda nya bekantskapen som Elise har gjort. Vilket är helt och hållet Mimmis förtjänst. Om inte Mimmi hade börjat prata med henne när de hamnade på yogamattorna intill varandra hade de förmodligen aldrig blivit vänner. Tankarna brusar i huvudet och dränker Fredriks ord. Elise kämpar sig genom oljudet från förr, tillbaka till Fredrik och nuet.
– Jag har arbetat som frilansande fotograf de senaste fem åren och har ställt ut mina alster på konsthallar i södra Sverige och Danmark. Jag ska visa er några väl valda foton ur min portfolio. Den här fotoserien från en resa till landsbygden utanför Helsingborg är särskilt intressant.
På den vita duken projiceras ett foto som föreställer en äldre kvinna med en stor flätad korg på armen.
– Vad tänker hon på medan hon skördar höstens frukter? Hur nära kan jag gå utan att inkräkta och störa det som sker?
Fredrik vandrar runt i rummet medan han ivrigt pratar. Händerna rör sig lika fort som munnen.
– Hur nära kom du? frågar en av tjejerna som sitter längst fram.
Fredrik hejdar sig, ler och drar fingrarna genom håret.
– Det ska jag gärna svara på, men på ett villkor: Att du säger vad du heter.
Fredriks röst är fyllig och len som exklusiv choklad.
– Jenny, säger tjejen, lutar kinden i handen och låter de perfekta blanka rosa naglarna tydligt avteckna sig mot huden.
När Elise ser hur Fredrik gillande betraktar Jenny, vill hon gömma sina egna händer. Fnasiga nagelband och hopplöst sönderpillade naglar som aldrig får en chans att växa till sig.
– Jenny. Fredrik smakar på namnet medan han granskar Jenny. Mycket bra fråga. Jag kom så nära att jag kunde känna doften av henne. Han lutar sig närmare Jenny som fnittrar, fuktar läpparna med tungan och byter sittställning.
– Det är på grund av den intimitet som uppstår mellan fotografen och modellen som jag älskar att ta porträttfotografier.
Fredrik visar ett nytt fotografi av en vacker allvarlig kvinna med mjukt böljande hår. Hon ser naturlig och närvarande ut.
– Det jag inspireras mest av är kvinnlig skönhet som jag söker överallt.
Fredriks blick sveper över kursdeltagarna. En elstöt blixtrar genom hjärtat när hans ögon möter Elises. Känslan är först skarp och intensiv, sedan mjuknar den och skapar ett behagligt djup som hon faller ner i.
– Som fotograf är det min viktigaste uppgift att locka fram det vackra hos var och en.
Fredrik ler mot henne när han säger det. En världsvan person, en man har lagt märke till henne. Den varma bekräftelsen sprider sig i kroppen som en gräsbrand över torr mark. Ansiktet hettar och hon blir torr i munnen. Hon orkar inte hålla ögonkontakten, måste titta bort för att samla tankarna. Nämnde han skönhet samtidigt som han tittade på henne? Eller missuppfattade hon det? Löftet om att han kan hitta det vackra i alla får längtan att vakna. Hennes kontur framträder tydligare medan allt annat i rummet hamnar i oskärpa. Avslöja dig inte, försök se avslappnad och sval ut som att du är van vid att få komplimanger. För det var väl en komplimang? Hon vågar titta upp igen och hon fastnar i hans dragningskraft som är starkare än något hon upplevt tidigare, det går inte att stå emot. Han är olik de män Elise träffat tidigare, inte alls som pappa eller storebror Andreas. Så starkt självlysande att alla andra runt omkring bleknar. Synligt ouppnåelig. Hur känns hans händer? Tankarnas brus ökar i styrka och drar in henne i sina virvlar. Runt, bort, ohjälpligt insnärjd.
– Då slutar vi för ikväll. Vi ses om en vecka.
Elise rycker till. Är kurstillfället redan slut? Jenny och några andra dröjer sig kvar och Fredrik tycks naturligt falla in i deras samtal. Elises tunga ligger tjock och förlamad i munhålan. Hon måste ut snabbt för att få luft. Ute i det fria slappnar hon av och tungan återfår sin normala form. För att mota bort ensamheten som kryper närmare, ringer hon Mimmi.
– Nu vill jag höra allt! Hur var kursen?
– Jo, det var väl intressant.
– Kom igen! Fanns det någon snygging på kursen?
– Nej… säger Elise avvaktande.
Det hon kanske har upplevt är inte redo att delas, inte ens med en bästa vän.
– Någon halvsnygg då? envisas Mimmi. Pratade du med någon?
– Vi hade inte direkt tid att prata.
– Du är nog den minst utåtriktade jag vet. Du måste våga mer. Hur ska du annars lära känna nya människor?
Våga – lätt att säga, svårt att göra. Det växande missmodet krälar över huden och hotar att krossa det ljuvliga.
