Det är vårdagjämning. Märkligt att det är den första tanken som dyker upp där hon ligger under det tunga täcket. Det är egentligen inte tungt men det ligger tungt och klibbigt mot kroppen och hon känner hur lakanet är ihop snurrat och skrynkligt under henne. Hon har varit vaken ett tag men inte klarat av att röra sig. Svetten från nattens mara ligger som en hinna över hela kroppen och mellan brösten kan hon känna att det rinner ner längs med sidorna. Det är inte riktigt längre som när hon vaknade vid fyra och hjärtat bultade som mest och skräcken satt som att någon nålat fast varenda kroppsdel vid sängen och hon inte vågade röra sig. Men oförmågan att röra sig ligger kvar som att hon är separerad från kroppen.
Men nu ser hon det gråa dagsljuset leta sig in under mörkläggningsgardinen som glipar och det känns som ångesten sakta släpper taget. Svetten har torkat lite, hon kan andas mer och hon öppnar ögonen för att iallafall försöka se ljuset och verkligheten. Hon sträcker ut ena armen och dra gardinen åt sidan…det kommer in mer av det gråa men det gör den gröna väggen i sovrummet ljusare och varmare. Hon ligger kvar. Sen kommer den där strimman som liksom letar sig fram. Den söker sig in genom fönstret, det smutsiga gråfläckiga, förbi och igenom monsterans stora blad, liksom stannar där ett tag som den vill leka med bladen, hit och dit och igenom och fram genom de håliga bladen. Sen stannar den till nästan, vilar liksom på fönsterkarmen och gör den till en varm och solig liten plats. Hon ser de svarta små kornen från gatan utanför på det vita och hur hon nog spillde lite när hon vattnade senast. En liten brun fläck, ljus inuti och mörkare i kanterna på fönsterbrädan. Sen är det som att dagsljuset bestämmer sig, förvandlar sig till en strålkastare och som med laser skapar en båge av ljus rakt ut i rummet, som breddas och vinklas som att alla mörka vrår ska belysas. Inget ska finnas kvar av natten.
Nu når den fram till henne i sängen och ansiktet och hon stänger instinktivt ögonen. Kniper först ihop dem så ansiktet skrynklas men slappnar sedan av. Låter värmen sprida sig över hela ansiktet. Och ser hur ljuset snirklar sig in i de mörka vrårna av minnets alla gömslen. Värmer, skapar logik, ordning och reda och belyser det som var mörkt och farligt. In i alla spindelvävssköra hörn. Precis som det gjorde med rummet. Hon tar ett djupt andetag och öppnar ögonen igen. Rummet är nu fullt av ljus. Det är milt för det kom från det gråa mars ljuset och än är det inte lika starkt som i April. Marsljuset är som ett lätt lätt damm eller nästan dimma i rummet men det är ljus. Som en hinna över ljuset men obevekligen där. Det ber inte om ursäkt. Här är jag liksom. Och det tar plats. Tänker inte låta något mörkt lura kvar.
Det är vårdagjämning och nattens drömmar är förminskade och förpassade. Hon känner sig trygg men lite illamående. Känslan av att något hänt under natten är svår att skaka av sig trots att dagsljuset nu skiftar mellan det bombastiska storslagna ljusa gula som fyller varenda cell till att skifta till det gråbleka emellanåt. Sen kommer hon ihåg. Det isar till i henne över att hon glömt. Hon smakar nästan på orden och hon vågar inte riktigt formulera sig och sätta ord på det som är verkligheten nu. Som att hon då kommer få se sig själv i ögonen och se att hon känner ingenting. Tomt. Noll känslor. Inte som solen, inte som det lekfulla dagsljuset. Hon är tom och död inombords. Så hon säger det snabbt och högt för sig själv. Lydia är död. Men hon är inte död och tom inuti. Det går snabbt att säga men orden känns som munnen inte riktigt greppar om dem. Hon känner visst nåt. Hon känner lättnad. Och hon känner sig fri. Som att friheten kom med dagsljuset, det lekfulla lätta som vill snurra upp sig i himlen och dansa i dammet i rummet. När natten lämnade. Det är för att Lydia är död som hon känner sig fri.
Först var hon bara försvunnen. De hade kontaktat polisen. Poliskvinnan hade sett luttrad ut, suckat nästan fast det inte hördes. Jaha, vilket ålderdomshem satt hon på då? Bodde själv hemma ok. Dement, nähä? Varför tror ni hon försvunnit då? Om detta ändå inte hörde till vanligheterna. Men den här gången var det annorlunda. Sen hade pappa tagit kontakt med Missing People.
Har någon sett 80-åriga Lydia?
Hon är försvunnen sedan den 25 oktober 2022 då hon senast sågs gå mot den lokala Ica butiken i Hägersten.
Lydia har vitt långt hår som är snurrat i en knut på huvudet och små flätor längs med sidorna. Hon är cirka 175 centimeter lång och kan beskrivas som resligt byggd. Hon var vid försvinnandet troligtvis klädd i långa kjolar, en lång brun kappa med mönster och en stickad sjal i flera färger. Hon har tunga turkosa silversmycken och ringar. En basker i klarrött och ett par moderna gymnastikskor. Spänstig gång och alert blick, kan verka irriterad och stressad vid samtal. Har du sett Lydia eller har du information som kan leda till att hon återfinns, ring polisen på 114 14.
Det ringde några i början och ville uttrycka omsorg. Egentligen ville de väl bara veta. Ha nåt att prata om.
Hon såg syskonen dela inlägget på Facebook också. “Hjälp oss hitta vår älskade mamma” hade storasyster skrivit. Lillebror delade också. Ingen text. Kommentarerna fylldes med hjärtan och omsorg.
När polisen ringde hade det gått 5 år.
Och i dag skulle hon berätta. Om var Lydia hade varit och var polisen sett. Och hon hade bestämt sig. Hon skulle också berätta hur det egentligen varit. Om de buteljgröna minnena.
