Först i kön

Alla vokaler hon uttalade var korta, studsande. Huvudet nickade och händerna dansade. Meningarna radades upp på varandra, jag hann inte tolka den första meningen innan nästa var på gång. Vad säger människan? Det verkade oartigt att fråga en gång till, eftersom jag redan bett henne ta om det hela, så här nära stängningsdags. Nu hade jag förlorat henne helt, var jag kanske lomhörd, hade hon yttrat något användbart som gått mig förbi? Idag hade jag inte lock för örat, det hände rätt ofta, om jag gick lite för fort, var snuvig eller hade duschat. Vatten i örat skapade en bur av instängdhet, man hörde bara sina egna flåsningar, den egna rösten blev främmande.

Vad nu? Var hon klar? Hon hade inte sett mig i ögonen en enda gång! Mannen bakom mig trängde sig fram, hans armbågar tog upp diskens yta åt båda håll och tjocka rockärmar puttade ut mig från kön medan jag klamrade mig fast i kanten med mina beniga nypor. Fingrarna blev svettiga och jag gled av.

»Fröken«, ropade jag, viftade med handen som om jag var på restaurang, försökte fånga hennes blick bakom glasögonbågarna, de tjusiga leopardmönstrade, smakfulla mot hennes mörka hår. Kanske hindrade det henne att se i sidled. Jag kastade snabba sidoblickar, jämförde synfältet med mina egna glasögon. Men nog såg jag allt som fanns vid sidan om mig, då borde hon också kunna se. Hon som var så ung. Snabbtungad.

Kön var lång framför den vita disken, den böjdes av mot ingången. Trötta stackare. Böjda huvuden efter en lång arbetsdag. Fast sedan såg jag deras rörelser, fingrarna svepte på mobiler, infångade och döva. Två tanter, de som var som jag, gråa och beigea. En ung kvinna i tights med ett sovande barn i vagnen, snart skulle det vakna och kinka, en man med kraftigt skägg, en böjd gubbe med gråa strån och tre pojkar, med friserat hår, långa jeansben, korta jackor. Deras leenden glänste och doften av parfym svävade i slingar ur i rummet och jag blundade och sniffade i mig deras förhoppningar. En piffig kvinna i högklackat med rött läppstift och sidensjal. En sådan dam hade jag varit en gång, men det var längesedan. Tänkte le mot henne men hon såg inte åt mitt håll.

Måste jag ställa mig i kön igen?

Broschyrer låg på ett bord. Jag tassade dit och började bläddra, nej det jag behövde fanns inte där. Nu stegade mannen, allvarsam, iväg ifrån disken med en blankett i handen. Varför har han ett papper och inte jag? Elden flammade till, fick fart på mina ben och lade sig på mina kinder. »Fröken«. Min klo greppade runt hennes handled, vit blusmanschett, hon tittade hastigt ner med höjda ögonbryn, försökte skaka loss mina fingrar som ett rasslande armband.

»Fröken, var snäll och ge mig den. Nu.« Jag väste fram orden, häxans förbannelse. »Förlåt, nu hörde jag inte.« Hennes ögon såg bakom mig och andra armen sträcktes ut och tog emot ett papper från damen med sjalen, hon som ha kunde ha varit jag, och började ögna igenom det.

»Varför hade han en blankett och inte jag?« morrade jag. »Han behövde komplettera den«. Hennes röst var en sval vattenström, hennes hud len och naglarna ovala. »En e-blankett kan du skriva ut själv, hemma eller vid datorn och skrivaren där borta«, nickade hon och drog smidigt undan sin hand och riktade sig mot damen i sjalen som lutade sig fram och ställde en fråga med låg röst.

Vad pratade hon om? Jag ville inte lämna min plats, tårarna droppade ut genom näsan. »Jävla skit.« Blickar från kön, uppifrån och ner. Jag fräste ljudligt ut min snor åt dem, ögonen vek undan. Damen med sjalen såg åt andra hållet när hon gick förbi.

Mittemot hissen låg toaletten. Jag hade behov att uträtta och stannade sedan kvar vid handfatet, sköljde av ansiktet, och torkade mig med en pappershandduk medan jag betraktade mig själv i spegeln. Jo, jag syntes. Fast skrumpen. Jag radade upp korven, limpan och filen, det skulle mätta. Natten skulle bli lång. Men i morgon skulle jag i alla fall vara först i kön.