Foto: Kim Svensson

Spökskrivare allt hetare i bokbranschen

David Lagercrantz bok om Zlatan blev en ögonöppnare för förlagsbranschen. Samtidigt fortsätter tv-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre att elda på intresset för svenska kändisar. För skickliga spökskrivare har marknaden aldrig sett så ljus ut. Men hur fungerar samarbetet mellan den som skriver och den som berättar?

Zlatan Ibrahimović har gjort det. Sven-Göran Eriksson likaså. Alexandra Charles, Dregen, Glenn Hysén, Ingvar Carlsson och Tommy Körberg är ytterligare några exempel. Och George Scott och Pigge Werkelin.

Det är inte svårt att urskilja en av de senaste årens stora boktrender – kändisbiografin. Det känns som att det inte finns någon hejd på antalet svenska kändisar som vill berätta om sina liv i bokform. Och inte sällan kommer initiativen direkt från förlagen. Där arbetar man för högtryck med att hitta berättelserna som drabbar och kändisarna som är villiga att berätta.

– Att personen är känd är viktigt, annars säljer vi inga böcker, säger Stefan Hilding som är förläggare på Norstedts.

Han uttrycker det som att Sommar i P1 har blivit som en catwalk för förläggarna. Det är inte svårt att förstå varför.

Program som Sommar i P1, Stjärnorna på Slottet, Så mycket bättre och Så ska det låta har inte bara ökat intresset för kändisarna. De ger också en direkt fingervisning till förlagen om vilka som sitter på starka berättelser, och vilka som vågar berätta utan att skygga för svärta och motgångar. Lägg örat mot marken så hör du också vilka som lyckas väcka engagemang och vilka som går hem ute i stugorna. Voíla, en gratis marknadsundersökning.

 

Annons

Men få människor har förmågan att omvandla sitt liv till en välskriven självbiografi. Att verkligen få fram berättelserna, bygga den dramaturgiska bågen och hålla läsarens intresse uppe hela vägen in i efterordet kräver såväl erfarenhet som begåvning och ofta är det någon helt annan än huvudpersonen som faktiskt skriver boken: David Lagercrantz, Stefan Lövgren, Åsa Mattsson, Tore S Börjesson, Joel Pallvik, Stina Jofs, Theodor Lundgren och Lena Katarina Swanberg är exempel på författare som man lite slarvigt kan placera i facket spökskrivare.

En av de senaste årens mer produktiva spökskrivare är journalisten och författaren Klas Ekman som har skrivit Tommy Körbergs självbiografi, Sjung tills du stupar. Han har också hunnit med Robert Gustafsson, Tomas Di Leva och nu senast Ken Ring.

Det som driver honom är förstås detsamma som attraherar läsarna: att få veta mer om personen bakom kändisskapet. Eller som han formulerar det: ”Vad är det som får dem att ticka och hur tänker de?”.

Samarbetet med huvudpersonerna kan se väldigt olika ut. Ibland stannar det vid de många och timslånga intervjusamtalen som utgör spökskrivarens underlag. Ibland är engagemanget från huvudpersonerna betydligt större. Samarbetet med Ken Ring beskriver Klas Ekman som att ”det knappt går att prata om spökskrivande, det har mer varit ett samarbete”.

– I en lite, lite annorlunda värld hade nog Ken Ring kunnat vara förlagsredaktör eller förläggare. Han är väldigt duktig på dramaturgi. Så inte minst när det gäller strukturen har han varit mer inblandad än de andra, förklarar Klas Ekman.

Albert Bonnier är facklitterär chef på Albert Bonniers Förlag och den som ville att Klas Ekman skulle skriva om Ken Ring, precis som han en gång gjorde med David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimović.

– Ken Rings historia är helt oslagbar. Den är helt unik med hans bakgrund, barndom och uppväxt. Musiken har varit en fullständig livräddare, utan den hade han försvunnit. Musiken är väl vad fotbollen har varit för Zlatan, säger Albert Bonnier.

Att Ken Rings historia redan pytsats ut i små smakportioner i Så mycket bättre har knappast minskat intresset för boken.

 

Annons

Lena Katarina Swanberg har skrivit om många mer eller mindre kända personer. Som Carl Jan Granqvist, Jessica Andersson, Pigge Werkelin och Annika Östberg. Hon understryker vikten av nyfikenhet och ett genuint intresse för personerna vars livshistoria hon är satt att teckna.

– Det är nödvändigt att jag tycker om dem. Jag har tackat nej till fler än jag har tackat ja till. När jag träffar dem märker jag fort vem jag ska kunna lyssna till i ett helt år. Det är inte så många. Sen måste jag höra att de faktiskt har något att berätta. När jag tycker om dem, fortsätter det och då övergår det i vänskap, säger Lena Katarina Swanberg och fortsätter:

– Om jag kände dem från början skulle det finnas en risk att jag inte skulle våga närma mig de svåra och tunga ämnena. Men i det här fallet är det en väldigt konstig vänskap under tiden som bokskrivandet pågår. Då vet jag så mycket om dem, betydligt mer än det står i boken, och de vet ingenting om mig. Det är ett väldigt ensidigt samtal på det viset, att prata om endast en av oss. Det är ju inte ett utbyte av erfarenheter. Efteråt är det en annan situation. Då har man ju upptäckt att det är kul att umgås.

Klas Ekman, Lena Katarina Swanberg och de andra som skriver självbiografier i jagform, strävar efter att komma personen så nära som möjligt, och hitta precis den ton, den röst som huvudpersonen använder sig av. Det handlar om att vara lyhörd för hur hen uttrycker sig, som Klas Ekman förklarar saken.

– Så man kanske behöver något självutplånande drag också. Det är kanske inte något för en supernarcissist.

Albert Bonnier är inne på samma spår.

– Jo, Klas har två enorma öron och sen kan han knipa käft. Han sitter och lyssnar och gör det så bra att folk tycker att det är kul att berätta det som är intressant eller häpnadsväckande. Han tar inte så mycket plats, menar Albert Bonnier.

 

Klas Ekman själv tror att David Lagercrantz i och med sitt arbete med Jag är Zlatan Ibrahimović, höjt statusen och anseendet på de som skriver självbiografier. Tidigare har det varit vanligt att den som faktiskt skrivit boken inte ens nämns på omslaget. Så var det med exempelvis omslagen till böckerna om Robert Gustafsson och Tommy Körberg. Ingen Klas Ekman någonstans.

Det har inte gjort honom särskilt mycket, men han erkänner att det förstås är roligare att få kredd och numera nöjer han sig inte med att nämnas på copyrightraden inne i boken.

För Lena Katarina Swanberg är det en självklarhet att ”man står för det man gjort och inte gömmer sig bakom något annat namn”. Hon tycker att det hon gör är journalistik i bokform och ett hantverk. Däremot har hon skrivit ett antal böcker där förutsättningarna varit annorlunda.

– Jag har inte varit spökskrivare på det vis att jag gjort en hel bok utan att stå för den. Men det har hänt att jag från förlaget fått manus som är totalt oläsbara, det kan ha varit något berömd politiker eller liknande som har försökt skriva ner sina minnen eller sina upplevelser. Då har mitt jobb varit att förvandla det till något som fungerar att läsa. Då är det de som gjort det journalistiska jobbet och jag har gjort bok av det. Det är ett osynligt jobb och i de fallen är det totalt ointressant att stå med sitt namn, menar hon.

Stefan Hildings förlag, Norstedts, har de senaste åren varit tydliga med vilka som varit inblandade i deras självbiografier. Med åtminstone ett omtalat undantag: Olle Ljungströms Jag är både listig och stark.

Journalisten Elin Fredriksson tillbringade mycket tid med honom och skrev i stort sett hela boken, men den lanserades som att den var av Olle Ljungström, som dessutom fick upphovsrätten till texten.

– Det var olyckligt. Vi köpte boken från ett produktionsbolag (Nygren & Nygren – reds anm.). De hade kommit i konflikt med skribenten och det hela blev i slutändan ganska pinsamt, säger Stefan Hilding.

För att undvika liknande situationer menar han att det först och främst är viktigt att skribenten och bokobjektet får en bra dialog, att de är överens om rollerna. Sedan finns det ändå alltid risk för att det kan uppstå besvikelse hos skribenten när boken väl lanseras. Även om man har lagt ner ett enormt arbete så är det ju inte man själv som är den som är intressant för läsaren. Det är sällan skribenten som får motta publikens jubel på Bokmässan.

Albert Bonnier anser att det är upp till skribenten och objektet att hitta en samarbetsform som passar båda parter under såväl själva arbetet som under lanseringen och den efterföljande tiden.

– Som förläggare kan man bara råda dem och säga att det allra bästa och säkraste är att vara så öppen som möjligt och att man gör det till ett gemensamt projekt. Då får man det bästa resultatet. Men när en person säger att det inte ska framgå att boken är spökskriven, om inte skribenten ställer upp då, då blir det inget. Ställer skribenten upp, ja då är det inte förlagets problem, säger Albert Bonnier.