Stina Jackson är tacksam för sina två världar, den svenska och den amerikanska. »Att få lära känna två kulturer på djupet har betytt oerhört mycket för mig och mitt skrivande.«

»Hemlängtan har varit en drivkraft«

Hur kan man sitta i en amerikansk storstad och skriva fram detaljerade beskrivningar av norrländsk ödemark med perfekt tonträff? Helena Thorfinn reste till Denver för att träffa författarkollegan Stina Jackson, aktuell med uppföljaren till världssuccén Silvervägen.

Jag blir stående och stirrar på det. Ett litet mörkt hörn, knappt en kvadratmeter stort, i en lägenhet i centrala Denver. Det här är platsen där Stina Jackson skriver sina starka berättelser från Västerbotten, böcker där vidderna, vägarna och de trasiga människorna tar form för att sedan ta sig fram och upp på bästsäljarlistorna. Silvervägen har getts ut på 29 språk och Ödesmark, som släpps i april, kommer säkert att följa samma väg.

– Sedan har jag ju kottarna också.

Hon visar en gran- och en tallkotte som hon plockat hemma i barndomsskogarna. De ser inte alls ut som kottarna i Colorado, försäkrar hon. I hennes nya hemland är kottarna, som så mycket annat, större. Och ljusare.

– Kottarna hjälper mig att förflytta mig. Och så måste jag ha det tyst och lugnt när jag skriver, fönster och kaféliv klarar jag bara av när jag redigerar. Så det här mörka hörnet är perfekt.

 

Jag har flugit från Washington DC där jag bor, till Denver, Colorado, där Stina bor, för att prata om hur det är att sitta på en plats och skriva om en annan. Och dessutom leva omgiven av ett annat språk än det man skriver på.

Annons

Stina bjuder på fika i sitt hem, en fabrikschic urban dröm med ventilationstrummor och rör i taket, väggar av cement och panorama­fönster ut mot ett torg.

– Ett tag bodde vi i en villa i en förort, men där trivdes jag inte. Det var varken landet eller staden. Bättre att bejaka staden och bo mitt i den.

Som utlandssvenskar är det skönt att få tala svenska, att motståndslöst förstå minsta lilla skiftning är en vardagslyx vi båda är ovana vid.

Vi träffas i det lilla glappet mellan varsin research­resa. Hon är precis på väg hem till Sverige för att i tre veckor göra research kring Gällivare och gruvorna där, och säger att hon inte riktigt vet vad hon är på jakt efter … något som kan tända en gnista, något som inte finns i ­Denver. Hon ska prata med folk, sitta i kök och dricka kokkaffe. Dessutom ge intervjuer med anledning av boksläppet i april.

– Jag har vaknat kallsvettig många nätter på sistone. Det är så intimt att släppa en bok, jag har levt med karaktärerna så länge. Hur ska de klara sig själva ute i världen? Sist var jag bara glad för att Silvervägen hittade så många läsare. Men andra boken, det är något annat. Nu har jag läsare som har förväntningar, och förlaget …

Själv är jag precis hemkommen efter tre veckor i Burma/Myanmar, som är spelplats för min tredje roman och där jag tidigare har bott i tre år. Jag har träffat människor jag behöver träffa, andats luften, ätit maten, studerat Buddhastatyer och letat efter detaljerna jag glömt bort men behöver för slutspurten med mitt manus.

Jag är nyfiken på Stinas sätt att göra research. Hur fångar hon en plats? Hur förmedlar hon den innerlighet hon känner för norra Sverige? Vi använder båda foton, filmar med telefonen och antecknar detaljer om små situationer eller personer, som läggs i någon vrå av minnet för användning längre fram. Stina har också ett litet nätverk med släkt och vänner som hon håller kontakten med, människor som medvetet eller omedvetet håller henne ajour med hennes hembygd. Ibland hör hon också av sig för att få tag i någon faktabit eller detalj som inte låter sig sökas upp vare sig i minnet eller på nätet.

Annons

Det liknar min researchprocess, men jag använder mig mer av litteratur. Inte minst för att jag skriver om kulturer jag inte är uppväxt i.

Vi delar också utmaningen att skydda vår främsta tillgång – språket – från att förfalla. Att leva i en engelskspråkig miljö men skriva på svenska kräver strategier. Anglicismerna ligger på lur bakom varje hörn. I Denver finns inte så många svenskar att umgås med, så Stina pratar inte svenska dagligen. Att hon, liksom jag, är gift med en engelsktalande man är också ett »problem«.

Stina säger att hon lyssnar på poddar, läser svensk litteratur och ringer hem till mamma och pappa ganska ofta, om inte annat så för att höra språket. Och så har hon startat en bokcirkel med några litteraturälskande grannar och vänner. Hon försöker även där att välja böcker som finns översatta till svenska, nu senast Serotonin av Michel Houellebecq. På köpet är det givande att som författare se vad »vanliga« läsare reagerar på, och var i böckerna det bränner till.

 

Men det var långt ifrån givet att Stina Jackson skulle hamna i USA. Eller bli författare. Hon har visserligen alltid varit en skrivande person. Små berättelser i små anteckningsböcker som barn. En fascination för själva den fysiska boken. Läsandet som en ständig följeslagare. Till och med en vurm för pennor och papper. Men efter gymnasiet pluggade Stina till socionom och jobbade på en bensinmack hemma i Skellefteå. Samtidigt växte hennes nyfikenhet på andra kulturer, andra människor, andra språk. Online träffade hon Robert från Kalifornien. Långa texter fram och tillbaka födde en längtan efter att ses, och en dag kom Robert till Stockholm.

– Vi kunde ju inte vara helt säkra, men vi anade att det var något mer än vänskap som hade uppstått mellan oss. Och när vi äntligen träffades stod det klart nästan genast att vi hörde ihop, säger Stina.

2006, som 23-åring, lämnade hon Sverige för Robert och USA. Stina har alltså levt nästan hela sitt vuxna liv som amerikan. En erfarenhet som har varit både tuff och lärorik – och kanske en förutsättning för att hon till slut skulle bli författare.

Under många år tog hon ströjobb. Receptionist, administratör … inga karriärjobb, som hon säger. Att bo i USA var äventyr nog. Efter en tid tog hon en kandidatexamen i historia vid University of Colorado och sedan uppmuntrades hon av en professor att söka en tuff och prestigefull jurist­utbildning.

– Det blev katastrof, berättar hon och skakar på huvudet. Alla hade så vassa armbågar och det var ett väldigt hårt klimat. Efter ett år kände jag mig helt vilse. Jag fick en kris, och under den krisen föreslog min man att jag skulle lägga ett år på att skriva den där romanen som jag gick och drömde om – att jag skulle ge skrivandet en chans.

Så blev det. Hon hade gått några kurser i litteraturvetenskap i USA och fortsatt att läsa massor av böcker, på samma sätt som i Sverige. Så på ett indirekt sätt hade hon förberett sig.

– Jag började skriva på allvar 2013, efter att jag hoppade av juristlinjen. Första manuset skickade jag in 2015. Det blev refuserat överallt, men jag fick några positiva refuser. Den mest uppmuntrande kom från Albert Bonniers Förlag.

Samtidigt började nya bilder hemifrån träda fram, liksom tankarna på Riksväg 95. De hade legat och grott hos Stina sedan hon såg en dokumentär­film om mord längs en väg i USA. 95:an – som börjar i Skellefteå – är den enda riksväg som går över kalfjället och den tar inte slut förrän i Bodö på den norska atlantkusten. Hon såg Lelle framför sig där, hur han körde fram och tillbaka på det som i folkmun kallas Silvervägen, på jakt efter sin dotter. Första delen av boken skrev sig nästan själv. Fjällen och skogarna. Människorna, miljöerna, minnena …

När hon skrivit klart skickade hon sitt manus till Albert Bonniers, enbart. (Alltså, med adress till förlagen: det lönar sig att skriva trevliga och ambitiösa refuseringar! Det minns författare senare, när deras mästerverk är klart.)

 

 

Stina har inte bara två kottar i sitt skrivhörn. Hon har också en tallkotte tatuerad på sin arm.

– Min ständiga hemlängtan, den har absolut varit en drivkraft. Och distansen underlättar faktiskt, hjärnan måste jobba mer när man inte sitter i samma miljö som den man skriver om. Man måste väcka alla sinnen till liv på papperet, låta orden föra en dit.

Själv kan jag inte säga att just längtan har varit min drivkraft, jag längtade inte nödvändigtvis till Bangladesh när jag skrev mina två romaner som utspelas där: Innan floden tar oss och Den som går på tigerstigar. Däremot distansen – att se miljöerna framför sig för sitt inre och ja, imagine. Det finns en kraft där. Jag ser gärna på Youtubeklipp från Burma nu, och har också min »kotte« – en skulptur av en buddhistisk nunna.

Ändå undrar jag lite vad Stina längtar efter, utöver människorna. Om man kör någon timme från Denver så hamnar man i Klippiga bergens högsta och finaste delar. Hon är ju omgiven av berg och skogar?

– Det är inte samma, invänder hon. Bergen här är vackra och så … men det är så schemalagt och kontrollerat. Man får bara gå på vissa platser och ofta är det trafikstockning upp till stora parkerings­platser. Det är inte sådär fritt och tillgängligt som hemma, mer några dagars äventyr än vardag.

– När jag var liten tyckte jag att jag såg vildvittror och troll överallt, säger hon och tittar ut över torget utanför, där det pågår ett lågintensivt vardagsskådespel mellan människorna som dricker organiskt kaffe och äter poké bowl.

– Det är helt enkelt i skogen jag får inspiration, det är där allt kommer till mig. Jag vill liksom borra mig in i berättelserna och människorna. Vill förstå mer.

Hon berättar att hon trodde att längtan hem skulle släppa efter några år i USA, många invandrade européer omfamnar ju USA med hull och hår. Men Stinas längtan avtar inte, tvärtom. Hon beskriver den som ett sår som aldrig läker.

Kommer hon att flytta hem?

– Till Skellefte? Det vet jag inte. Inte än på ett tag. Men vi har planer på att flytta till New York, bland annat för att komma närmare Sverige. Och jag drömmer om en sommarstuga, och skrivstuga, helst utanför Arvidsjaur, i min farmors trakter. Några av mina finaste barndomsminnen kommer därifrån.

 

Jag känner mig plötsligt odrägligt skånsk, som att jag pratar för mycket och är för frågvis. Stina har integritet och »a sense of cool«. Dessutom verkar hon ha en plan för sitt liv, och ordning på sina dagar. Hon skriver i sitt hörn på förmiddagarna, och går ibland ner till en bokhandel runt hörnet och redigerar på eftermiddagarna.

Vi bestämmer oss för att gå dit. The Tattered Cover visar sig vara en stor bokhandel, med högt i tak och insprängda soffgrupper, stora arbetsbord och ett fik med alla sorters kaffe och en urgod morotskaka. Vi ondgör oss över att det inte finns sådana platser i Sverige.

Silvervägen har alltså getts ut på 29 språk – kanske fler när detta trycks – men ännu har inget amerikanskt förlag nappat, så boken finns inte på hyllorna runt oss. Ett engelskt förlag har dock gett ut boken, den finns att köpa därifrån.

– Det var märkligt när hela vår amerikanska släkt plötsligt kunde läsa boken. Plötsligt såg de mig i ett annat ljus och fick en annan förståelse för var jag kommer ifrån, säger Stina.

Att vara anonym i USA passar henne annars utmärkt. På The Tattered Cover vet ingen att hon är författare. Här känner hon sig fri, förklarar hon medan vi går bland hyllorna och letar efter hennes favoritböcker.

Det blir Blood Meridian (Blodets meridian) av Cormac McCarthy, det knappa språkets mästare, men också böcker av Flannery O’Connor och Salvage the Bones (Rädda varje spillra) av Jesmyn Ward. Hon beundrar författare som med små medel mejslar fram stämningar, och tycker att det som utelämnas i en text är minst lika intressant som det som skrivs ut.

Alla tre författarna skildrar den amerikanska södern och Stina säger att den har en speciell lockelse på henne. Hon fingrar på en bok av den kanske mest ikoniska sydstatsförfattaren av alla, Nobelprisbelönade William Faulkner, som varit viktig för Stina genom många år.

– Det är något med att berättelserna i de här böckerna är så tydligt knutna till en plats som är intressant. Det ordknappa, lite karga språket inspirerar mig. Och karaktärerna, som ofta verkar vara på kant med samhället. Jag dras ju till det där lite udda, trasiga.

Ödesmark, liksom Silvervägen, är således en mörk historia som utspelar sig kring ett mord i glesbygd. Men trots att jakten på en mördare är central i båda böckerna, ser sig Stina inte som deckarförfattare.

– Jag tänkte aldrig på Silvervägen som en deckare, utan mer som en roman med ett visst mörker. Det är stämningarna jag är ute efter som författare, relationerna, det mänskliga.

Stina nämner Sara Stridsberg och Lina Wolff som förebilder på svenska språket. Och Kerstin Ekman, alltid Kerstin Ekman.

– Kerstin Ekman började ju skriva spänning, men har rört sig över hela skalan. Jag vill inte heller fastna i ett fack. I framtiden kan jag tänka mig att gå i en mer litterär riktning. Planen är att det blir tre böcker från norra Sverige och sedan något helt annat. Kanske vill jag skriva om USA, kanske en urban berättelse.

 

För två år sedan hade Stina inte gett ut någon bok överhuvudtaget. Nu ser hon ett liv som författare framför sig.

Hon är redan imponerande skicklig, inte minst i sättet hon varierar och lyfter fram miljöerna. Det är något jag avundas henne. Hon har ju egentligen inte så mycket att arbeta med, tänker jag. Skogarna är skogar och vidderna vidder i både Silvervägen och Ödesmark. Jag kämpar med att variera mina tropiska miljöer, och oroar mig för att jag beskriver allt på samma sätt. Hur gör hon för att inte upprepa sig?

– Långa, slingriga miljöbeskrivningar anses ju vara tråkiga att läsa, så jag anstränger mig för att sprida ut dem och låta dem spegla förloppen som pågår inuti människorna, säger Stina. Och jag lägger fokus på olika saker i miljön – detaljerna eller horisonten, husen eller molnen. Hittills har jag inte känt att bilderna tar slut.

Jag är också nyfiken på Stinas karaktärer. Alla är påfallande trasiga och asociala, med egenheter som vuxit ohämmat i ensamheten. Jag har tänkt samma sak om Karin Smirnoffs hyllade böcker och Nina Wähäs Testamente, det är många isolerade människor och mycket älgjakt, missbruk och blodskam. Jag undrar hur hon ser på risken att ge en stereotyp bild av norrlänningar och Norrland. Skulle jag teckna muslimer i liknande färger hade det blivit ramaskri.

– Jag älskar alla mina romankaraktärer djupt och känner inte att jag ger en stereotyp bild, svarar Stina. Jag har nog mest tänkt på vilken typ av människor som intresserar mig. Det fanns en tid i mitt liv där jag umgicks med folk som halkade runt i utkanten av samhället, och kanske är det den verkligheten jag vill undersöka vidare.

– Jag har tvärtom fått mycket kärlek från mina hemtrakter sedan boken släpptes, det känns som om folk uppskattar att det skrivs om de här plats­erna. Jag tycker ju att det finns ett ljus i mina karaktärer. Också. Lelle är i grunden ljus. Jag såg honom framför mig när jag började, där han nästan galen av sorg körde fram och tillbaka, fram och tillbaka, mellan Skellefteå och norska gränsen. En far som förlorat en älskad dotter.

Och Liv, huvudkaraktären i Ödesmark? En trasig kvinna som vi får möta både i nutid och under hennes uppväxt.

– Liv har också ett ljus, och en längtan. Men hon var knepigare att få tag i. Hon är egentligen berättelsen om att stanna kvar, att inte komma loss. Kanske undrar jag, på ett djupare plan, varför vissa flyttar vidare och andra blir kvar. Ofta är det ju männen som stannar i glesbygden men med Liv är det annorlunda. Trots, eller på grund av, en dysfunktionell relation med fadern, så stannar hon.

Stina är skicklig på att teckna det sköra och slitna hos människor, platser och saker. Kanske är det tack vare den ömhet hon känner för sina romanpersoner, och för att hon fortfarande bottnar i Västerbotten. Rötterna som sträcker sig över Atlanten.

Stina berättar att en släktforskare faktiskt hörde av sig efter succén med Silvervägen och berättade att Stina har samiska anfäder, och att hon är släkt med flera stora Västerbottenförfattare som Sara Lidman, Per Olov Enquist och Torgny Lindgren.

– Jag har undrat lite var drivkraften att skriva kommer från. Kanske den där anfadern?

 

Stina Jackson

Född: 1983 i Skellefteå.

Bor: Denver, Colorado, USA.

Familj: Maken Robert.

Bakgrund: Pluggade till socionom i Sverige innan hon som 22-åring flyttade till USA, där hon bland annat tagit en kandidatexamen i historia och studerat juridik. Började skriva på allvar 2013.

Utgivning: Silvervägen (2018) och Ödesmark, som kommer ut i april 2020.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .