Diktens rytm

Att skriva poesi är ett hantverk som vilket annat skrivande som helst. Du kan lära dig tekniken, knepen, verktygen. Genom övning blir du bättre. I denna del av poesiskolan tar vi upp diktens rytm. Det är den som utgör diktens själ.

All poesi har en rytm. Den kan vara tydlig och starkt framträdande, eller uppbruten och oregelbunden. Men i det senare fallet kommer avbrotten inte av en slump, de är tvärtom välplanerade och infaller på ställen där de får en betydelsebärande funktion. Fri vers innebär inte att du kan strunta i rytmen.

Rytmen eller flytet är det som förför läsaren och bär hen genom dikten. Melodin laddar också dikten med stämning, ton, betydelse.

Stampa takten

När poeter läser sina dikter på en scen är det ofta tydligt hur de rör kroppen i takt med texten. Någon vaggar, någon nickar, någon stampar takten. Ibland hör man hur de drar på vissa vokaler, ibland lägger de in pauser som inte är markerade i texten, ibland läser de ihop rader som är brutna på papperet. Poeten har helt enkelt sin egen rytm i kroppen. Läs dina favoritpoeter högt och försök känna de olika rytmerna.

Läs dina egna dikter högt också. Ofta framträder rytmen tydligare då, låt kroppen följa. Var hackar det? Var vill texten tvinga in en liten paus? Lägg märke till de platserna. Ibland passar ett ord inte in rent rytmiskt. Då bör du anstränga dig för att byta ord, kanske måste ett par hela rader formuleras om.

Lästips! Poesin lever och frodas. I dag finns mängder av nya vägar för dig som vill nå ut med dina dikter.

Eller flyter dikten för bra? Går det för fort att läsa din dikt?

Annons

Använd rytmen och radsluten för att påverka läshastigheten. En rad som slutar med punkt sänker takten medan en rad som slutar med ett förbindelseord, ”och”, ”eller”, ”men”, gör så att klivet till nästa rad går fortare.

Stigande eller fallande?

Du behöver inte kunna skriva perfekta metriska rader efter klassiska versmått för att använda rytm. Men det hjälper om du kan känna skillnaden mellan fallande och stigande vers. Stigande vers upplevs ofta som lite lättare, ljusare och snabbare medan den fallande versen snarare kan uppfattas som tung och ödesmättad.

Fallande vers inleds med en betonad stavelse och avslutas med en obetonad, det inbjuder till längre pauser mellan radbytena. Lyssna till exempel på Frans G. Bengtssons ”vikingapoesi” i Röde Orm:

Värre än piskslag kände

piskaren själv när hans huvud

doppades djupt i havshäst-

bogarnas varma tvättkar.

Observera att han bryter tredje raden mitt i ett ord, det är snyggt gjort. Det långa vackra ordet bromsas upp, man får en chans att läsa det extra noga och rytmen bibehålls. När det gäller stigande vers är mönstret ofta inte lika tydligt eftersom svenska ord för det mesta börjar med en betonad stavelse. Men känslan av att en dikt är stigande är inte beroende av den exakta metriska rytmen. Stigande vers inleds med en obetonad stavelse. Vanliga stigande versmått är sonetten och blankversen. Den här dikten ur Lotta Olssons debutdiktsamling Skuggor och speglingar från 1995 visar också hur den stigande versen kan ge ett intryck av styrka och bestämdhet:

Annons

Ni säger: ät! Men jag ska inte falla

Att neka hungerns lockrop ger mig makt.

Jag måste om min matvägran slå vakt.

Mitt självförakt är stort och vill befalla.

Varje rad inleds med ett trycksvagt eller obetonat ord omedelbart följt av en betonad stavelse. Det är ett enkelt knep för att få en stigande rytm i en vers. Testa att inleda din dikt med ett pronomen eller annat enstavigt ord.

Välj rytm

Du måste inte veta om du skriver jamber, trokéer eller anapester. För det mesta har nog poeter ingen aning om vilken versfot de använder, inte jag heller. Men det är viktigt att du gör dig medveten om hur din dikt flyter. Du måste inte välja versmått, men ibland kan det vara en fördel att förstärka en viss rytm genom att byta ett trestavigt ord mot ett tvåstavigt.

Olika sätt att utsätta sig för begränsningar eller att tvinga in dikten i en form kan paradoxalt nog locka fram ett säkrare ordval. Det ord du först tänkt passar inte riktigt in i rytmen och du måste söka synonymer eller alternativa formuleringar. Akta dig bara för frestelsen att nöja dig med en mindre lyckad ordvändning bara för att tillfredsställa formen.

Om du vill skriva något på det äldsta kända versmåttet, hexameter, måste du erövra formen till fullo. Göra den omedveten på gränsen till automatisk. Här kommer konsten att lära sig dikt utantill åter till sin rätt. Att kunna sitt versmått är lika viktigt för poeten som det är för musikern att kunna sina skalor. Tove Jansson låter Muminmamman skandera på hexameter i Farlig Midsommar:

O öde ditt ansikte dölj ty med nattsvarta budskap jag kommer! [—] Din son har med svek farit fram och med lögner förpestat ditt sinne!

Sapfisk vers

Sapfo är historiens första kända kvinnliga poet och en av de mest inflytelserika poeterna i historien. Hon levde någon gång mellan 630 och 570 f.Kr. På svenska finns hennes dikter bland annat samlade i Dikter och fragment (i tolkning från grekiskan av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson):

Somliga säger en här till häst och

somliga en här till fots, andra säger att

en flotta är vackrast av allt på den

svarta jorden.

Den sapfiska versen har använts av många svenska poeter, kanske för att den passar svenskans språkmelodi och därför är relativt enkel att åstadkomma. Det är en fallande vers enligt det mönster som Alf Henriksson visat i en minnesdikt i Verskonstens ABC:

Den-/na /strof /är /verk-/lig-/en /myck-/et /Sap-/fisk

And-/ra /ra-/den /låt-/er /som /först-/a /ra-/den

Tre-/dje /ra-/den /di-/to, /men /fjär-/de /ra-/den

Rump-/hugg-/es /här-/med

När du väl är medveten om versmåttet och dess klang är det förstås fullt möjligt att variera det. Själv har jag skrivit en hel diktsamling med utgångspunkt i det sapfiska versmåttet, Hyperparasiterna. Inledningsdikten i den är rent sapfisk och börjar så här:

Sitter vi på kyrktrappan, dunet virvlar

runt oss okontrollerat först men dalar

sedan sakta. Sparvhöken lyfter och vi

fortsätter tugga.

Men redan ett par sidor längre fram heter det:

Vi sitter på trappan och minns hur utan

vi var tid och beröring, flackar med orden

Jag bryter den stränga metriken men behåller versfoten. Lägg märke till hur den första diktens högstämda tonläge förändras till en mer vardaglig röst. Den sapfiska versen är fallande, när jag inleder med ett ”vi” blir raden istället stigande, även om grundmönstret består. Här kan man läsa med olika betoningar, om man verkligen trycker på ”vi”-et blir raden åter fallande. Öppet för olika läsningar, tolkningar och stämningar alltså.

Rekommenderas för dig