I veckan såg min sambo och jag Sam Esmails apokalyptiska thriller Leave the World Behind från 2023. Det blev sent, så vi hann inte riktigt prata om filmen utan gick direkt för att borsta tänderna, men innan jag somnade läste jag tre recensioner och jag gjorde det av en anledning.
Jag gillade filmen. Men var den bra?
Av alla kulturuttryck är litteratur det enda där jag känner att jag verkligen bottnar. Där jag kan säga eller tänka någonting substantiellt bortom omdömen som att boken var bra, rolig eller spännande, och även resonera kring varför. När jag läser en bok reflekterar jag automatiskt över alla de beslut, form- och innehållsmässiga, som en författare fattat. Kunskapen stör inte läsupplevelsen, den finns där och förstärker den. Hans Gunnarsson har ungefär sagt i en Skriva-intervju att en text är resultatet av många, många små beslut. Vilken genre? Vem ska berätta? Från vilken horisont? I nutid eller dåtid? Hur ska språket användas? Ska det vara glasklart, lite skevt, vackert, sparsmakat, motståndslöst, tungt? Till vilken tid ska historien förläggas? Ska nutidsplanet varvas med tillbakablickar? Hur ska de i så fall fördelas över sidorna? Hur ska dialogen gestalta sig? Vilka anföringstecken ska markera den?
Och så vidare.
Med, låt säga, musik, besitter jag överhuvudtaget ingen sådan kunskap. Jag kan lyssna, tänka att jag tycker om eller inte, men inte mer än så. Häromdagen lyssnade min sambo och jag på en gammal låt och han sa att visst, melodierna gör väl sitt jobb men produktionen är hemsk.
»Produktionen?«, sa jag.
»Ja, hur det låter«, menade Erik.
»Det är väl det som är melodierna?«
Men det är det förstås inte. Och jag insåg att Erik, som spelat skivor på klubbar, varit med i flera band och lyssnat på mycket mer musik än jag, helt enkelt kan mer. Och då vet man att en låt består av flera saker och vilka de sakerna är, man kan gilla melodin men ogilla hur ett instrument låter, till exempel, och summan av alla de omdömena utgör själva känslan för låten.
Jag hade redan noterat att Leave the World Behind var full av namnkunniga skådespelare – Julia Roberts, Ethan Hawke, Mahershala Ali och Kevin Bacon, bland andra – och därmed kändes »stor«. Jag begrep också att den var en thriller, psykologisk, apokalyptisk och amerikanskt fokuserad på ett okänt hot utifrån. Jag hade också tänkt att den kändes »snygg«. Men varför? Och skådespeleriet var lite medvetet övertydligt på ett sätt som fick mig att tänka »kammarspel«, inte minst eftersom ett begränsat antal personer hade isolerat sig i ett hus och mycket handlade om laddningen dem emellan.
Men som sagt: jag är kunskapsmässigt svag vad gäller film, och den där känslan när man gillar någonting men inte begriper varför är frustrerande. Därför googlade jag fram de tre recensionerna.
Aftonbladets Karolina Fjellborg berömde det »dynamiska kameraarbetet« och Dagens Nyheters Fredrik Sahlin skrev: »Den manusskrivande regissören Sam Esmail jobbar med en väldigt vig, datorstödd kamera som är i ständig rörelse; upp och ner mellan våningsplan, genom ett krossat fönster och upp över grantopparna.« Genast begrep jag i något större utsträckning varför jag tyckte att filmen var snygg. När Sahlin skrev att Roberts, Hawke och Bacon – parat med de många referenserna till TV-serien Friends – gav en »stabil 90-talsstämning« förstsod jag varför filmen trots det apokalyptiska temat kändes skönt hemtam. Det här var ju skådespelarna jag växte upp med! Och när Göteborgs-Postens Johanna Palm slog fast att »greppet att lämna tittaren i ovisshet slår över och kvar dröjer sig mest en övergiven känsla. Ett svar hade tillfört mycket«, framstod det med ens som logiskt att Erik och jag – trots att vi verkligen gillade filmen – kände oss lite tomma efteråt.
Kritiken finns där för att vi ska måta våra egna upplevelser mot andras, förmedlade av människor med större och mer specifik kunskap än vi själva. Det kan vidga både upplevelsen och förståelsen av det vi har sett, hört eller läst. Många menar att litteraturkritiken är i kris och greppet att sätta sifferbetyg även i kulturrecensioner har orsakat debatt – men när Aftonbladet ett år efter införandet av plusbetygen utvärderade förändringen, menade de att sifferbetygen gjort att fler unga tar del av konst-, litteratur- och teaterrecensioner.
Om det är så är det glädjande, för en sak vet jag: kritiken kommer bara att finnas kvar så länge den i någon mån blir läst.
Veckans …
… recension
Bra eller inte – extra brutala blir sågningarna av böcker när blott ett gult plustecken blinkar mot författaren. Inte minst blir det hårt när rubriken lyder: »En riktigt dålig bok av …«. Det är en sak att ta del av recensioner och en annan att bli recenserad.
… minnesövning
Under en extra långdragen nattning av ett barn roade jag mig med att försöka komma på vilka som gick i min klass från ettan till sexan (klassen var i princip intakt under de sex åren). Jag lyckades komma på alla utom en, inklusive de där som bara gick ett år eller två i klassen. Ovanligt vasst väl?
… novell
Romanus & Selling har gett ut en samling med 24 berättelser i advent. »Fint, jag ska verkligen läsa en om dagen«, tänkte jag och sedan gjorde jag inte det men hoppet lever om att ta ikapp i helgen. Och – jag har läst två, varav jag tyckte bäst om Randi Fuglehaugs Lukten av snö som inleds: »Det finns folk som jobbar med att lukta på bilar. Han har läst det någonstans.«
… tävling
För första gången lanserar vi en fackbokstävling! Vi vill läsa ett kapitel från din tänkta fackbok, plus en sammanfattning av boken i sin helhet. Skicka oss detta så är du med och tävlar om 5 000 kronor, en resa till Stockholm och deltagande i en fackboksworkshop, samt publicering i Skriva.
… lättnad
Jag blir nöjd med max fem procent av mina fredagsbrev men ett som verkade relaterbart för många var brevet jag skickade strax före jul förra året, om decembertröttma och nervositet och julkänsla. Även i år var min dotter nervös som fan för årets julframträdande – denna gång en decemberfest för hela årskursens familjer – och på morgonen var glittret för tjockt, lucialinnet för kort och frukosten »svinäcklig«. Men sedan kom kvällen och festen och allt var så ljuvligt fint och pirrigt och vackert när femtio sjuåringar kom tassande in i den nedsläckta salen i strumplästen sjungande »ute är mörkt och kallt«. Och så lättnaden, efteråt, när femtio små vitklädda ungar får springa av sig i någon vild kurragömmalek, möla i sig luciafika, spilla julmust på sina vita linnen och få en kram av fröken.
