Och det hände sig vid den tiden att en chefredaktör skulle skriva det sista fredagsbrevet innan julafton, men hade svårt att få fatt i både orden och julstämningen.
Man gör det man ska. Hänger upp adventsstjärnor, värmer glögg, bryner smör och kokar julkola med kletigt smörpapper och Ella Fitzgeralds röst i bakgrunden; ändå är det svårt att komma åt det där förväntansfulla. Känner man det bara som barn? Försvinner det när man själv får barn?
Det är så mycket som måste göras. Som står på spel och som kan gå fel. Förskoleklassen ska ha luciatåg för föräldrarna och sådant kan kännas för stort och för mycket för en sexåring. Allas blickar och mobilkamerorna som filmar och var ska hon få andas ut efteråt, i klassrummet, bland de vuxnas strumpbyxeben och alla storasyskon som springer runt och skriker och spiller ut julmusten?
Jag stryker ett lucialinne och letar fram det röda bandet som mormor köpte på Röda Korset. »Om barna ska lussa.« Vi släcker i hallen så att Ester får se i spegeln hur ljusen i kronan lyser, jag tar en bild men kan inte skicka den till mormor för hon finns inte längre, i våras hade vi minnesstund i Folkets Hus i Vänersborg. Men kanske ser hon ändå hur Ester drar i det röda bandet kring midjan, jag vill tro det, jag väljer att tro det.
Vissa tvååringar sitter stilla i ens famn under storasysterns luciatåg men inte min, hon sitter aldrig still och särskilt inte när hon borde. Man får muta henne med russin och hur ska julstämningen infinna sig när man hela tiden är på spänn? Men så sjunger barnen i luciatåget Midnatt råder och den känner lillasyster igen, med munnen full av russin börjar hon tippetappa med sina knubbiga pekfingrar och storasyster i luciakronan ser det och börjar fnissa och glömmer alla de vuxna och vinkar ivrigt och där är den, julstämningen, kanske inte frid, men värme.
»There’s a crack in everything, that’s how the light gets in«, skrev Leonard Cohen och hur ska man ens kunna skriva någonting när det finns andra som skrivit sådant? En mening säger mer än tusen fredagsbrev.
Hur gör ni därute när orden inte vill komma? När ni har någonting ni vill säga fast inte vet vad? I sagoboken Draken med de röda ögonen skrev Astrid Lindgren: »Det var en sådan kväll när man längtar, fast man inte vet vart.« Precis så känns det. Jag vill säga någonting men kommer inte åt det. Vad gör man då? Jag har jobbat på den här tidningen i elva år men den frågan har jag fortfarande inget svar på.
Och så är det allt det andra. Barnen som står med plastsandalerna nedkörda i leran och köar med tomma kastruller i händerna. Krigsherrarna. Klimatet och katastroferna. »Är det kört för planeten?«, frågar min son en kväll när han ska somna, »Kommer det att snöa någon gång igen?« Och: »Lovar du att alla vuxna gör allt de kan?«
»Jag lovar«, svarar jag men det är ju inte sant. Vad gör vi egentligen? Ger barnen allt, och sedan finns kanske inget alls kvar till deras barn.
Kanske vill jag helt enkelt säga: du som har tillgång till orden, använd dem och välj dem väl. Eller så vill jag säga: den här julen önskar jag mig bara att alla vuxna gör allt de kan. Väljer rätt, i elfte timmen.
Kanske måste man använda andras ord när de egna inte kommer. Det sägs att Dylan Thomas skrev sin berömda dikt till sin döende far men orden kommer till mig nu, när jag tänker på julen och tiden som ligger framför oss: »Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.«
Men så dystert kan vi ju inte gå ut denna fredag innan julafton.
För så hände det sig i går, att när ett barn därhemma var febrigt och ynkligt drog han ut en bok på måfå och det var den absolut bästa bok någon någonsin skrivit om tröst. Och jag läste hela högt för alla tre barn, och det fick ta sin tid, alla satt för en gångs skull stilla och lyssnade till hur en liten varelse hittar en flaskpost i Atlantens svarta vatten, med en sorgsen text och en bön om tröst:
Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!
Förstås visste Tove Jansson att det som tröstar knyttet, det som tröstar alla barn och alla vuxna, är breven och berättelserna och orden. Vi läste och efteråt var allting varmare och ljusare, ingenting i hela världen kan vända riktningen som en riktigt bra bok.
Och för hundrade gången i mitt skrivande liv lärde jag mig att orden kommer aldrig till en när man sitter och glor på en flimrande skärm. De kommer när man går därifrån och läser det som någon annan skrivit.
Veckans …
… julklapp
Lagom till julledigheten kan du läsa vår text om Cecilia Hansson och hennes ljuvliga besatthet av Franz Kafka. Mitt favoritcitat ur texten: »Jag associerade allt runtomkring mig till Franz Kafkas öde. Det var som ett förhållande jag gick in i, fast ensam, för Kafka … är ju död.«
… tidningsmakeri
En vecka efter att vi är åter från vårt jullov ska 2025 års första nummer skeppas iväg till er alla, från oss alla. För att kunna njuta av en välförtjänst arbetstagarjul, redakterar och korrar vi just nu ett stort porträtt på en arbetsnarkomanisk varannan vecka-författare, ett resereportage från Japan, en intervju om så kallat »vänskapligt språk« och ett litet kärleks-quiz – bland mycket annat. I början av februari når allt detta och mycket mer Skrivas läsare.
… papperslunta
160 utskrivna noveller placerades alldeles precis på mitt skrivbord. Men det är bara halvtidsläsningen för juryn – du som fortfarande vill delta i Skrivas och Vulkans novelltävling har till den 30 december på dig att skriva en novell på temat »Ego«.
… boktips
Åt i måndags lunch med min faster, som hade varit och lyssnat på poeten och författaren Amer Sarsour på Kulturhuset i Stockholm och var helt tagen av hans romandebut Medan vi brinner. Kände genast att jag vill hinna läsa den i jul. Och kanske bör vi skriva något också?
