Bild: Istvan Csak/Shutterstock

Han fångade subkulturen

Funderar du på att ge dig ut på okänt vatten? Henrik Bromanders roman Riv alla tempel är en thriller om anabola steroider, extrema manlighetsideal och en hängiven kroppsbyggares uppgång och fall. Själv hade han knappt satt sin fot på ett gym när han började.

Hur hamnade du i den här världen?

– Jag visste att jag på något sätt ville skriva om manliga kroppar och maskulinitet. Det är ett tema jag närmat mig även tidigare och nu tänkte jag på något sätt försöka gräva mig ner på djupet i det. Det här var ju ett sätt att göra det på – att ta en riktig björnkram kring detta med att vara stor och muskulös och varför det är så viktigt för många. Vad handlar det om egentligen? Jag ville utforska det. Det kunde givetvis ha handlat om tyngdlyftning eller MMA eller något annat också, men så råkade jag läsa en artikel i Dagens Nyheter om en man och en kvinna som verkligen förstört sina kroppar med steroider. Det var en väldigt fascinerande historia, och jag kände att shit, det här är ju romanmaterial! Det var det som triggade igång mig.

Du ger en väldigt övertygande inblick i kroppsbyggarvärlden, ibland verkar boken nästan dokumentär. Var du bekant med de här miljöerna sedan tidigare?

– Nej, jag har tränat kampsport i ett antal år, men gymvärlden var väldigt okänd för mig. Det var en utmaning. Att skriva handlar för mig överhuvudtaget mycket om att låtsas att jag är en av dem jag skriver om, jag vill verkligen gå in i huvudpersonens värld, och det var ganska svårt i den här boken. För att kunna göra det insåg jag att jag åtminstone måste känna till lite grundläggande styrkeövningar och liknande så jag började ju träna på gym. Men framför allt gällde det att hitta beröringspunkter mellan den världen och min egen, de minsta gemensamma nämnarna så att säga, och gå vidare från det. Sånt kan ju handla om familjekonflikter och minnen från barndomen, saker som är generella för de flesta, men här fanns också känslan av utanförskap och av att tillhöra en subkultur. Att stå utanför och bitvis nästan känna ett hat mot de som befinner sig innanför. Det kan jag känna igen från mitt eget liv, fast i helt andra sammanhang som mer haft med min politiska övertygelse och sådana saker att göra. Det tog jag fasta på. Om jag skalade bort all ideologi och liknande så kunde jag använda den känslan även i den här historien.

Det är en extrem värld med extrema kroppsideal du skildrar. Var det inte svårt att undvika att det slog över och blev karikatyrer av alltihop?

– Jag förstår vad du menar. Det finns ju en lite bisarr aspekt av bodybuilding på den här nivån som gör att man nästan måste garva åt det. Jag tror att det är en form av försvarsmekanism. Men när man tar del av den här kulturen och de här människornas berättelser så inser man att det är på blodigt allvar för dem, och då går det inte längre att bara avfärda det. Dessutom kan jag känna igen mig själv, inte minst när det gäller mitt eget skapande. Detta att bestämma sig för någonting i livet som man verkligen tycker är viktigt och sedan satsa på det – det kan jag inte minst relatera till i mitt skapande. Så nä, jag tycker att det har varit ganska lätt att ta det på allvar.

Annons

Vad var svårast då?

– Att över huvud taget skildra en värld som är så pass mycket kropp, och ge den ett språk som också är intressant på en intellektuell och analytisk nivå, så att det blir läsvärt och intressant. Den där kroppsliga världen är ju något som är svårt att beskriva i ord, och det är lätt att det blir ganska platt. Jag menar, att lyfta en hantel tio gånger för att bryta ner muskelfibrer, det kan verka ganska idiotiskt på många sätt. Och även om jag förstår poängen med det, hur skildrar man det i ord? Så att nån fattar det? Det var svårt, särskilt eftersom romanen är skriven i jag-form, utifrån en av de här bjässarnas perspektiv.

Var det ett självklart val av perspektiv?

– Ja det var det. Det hade inte alls blivit samma bok om jag berättat ur tredje person och dessutom hade det varit lättare för läsarna att distansera sig, att känna att det är de där andra människorna det handlar om. Men det var också svårare att skriva. Vilket språk kunde han ha tillgång till? Hur skulle han uttrycka det? Hur reflekterande kunde han vara? Jag har haft diskussioner med min redaktör och förläggare om det, och så lät jag en person som själv har erfarenheter av den här världen att provläsa. Han gillade det och gav grönt ljus, så då förstod jag att det funkade. Till viss del handlar det ju också om att man har fördomar. När jag började snacka med de här människorna blev jag själv förvånad över hur skärpta de ofta var. Det är liksom inga grobianer, utan tänkande och kännande människor, ofta över medelintelligens. De kanske inte har pluggat litteraturvetenskap och sånt, men de är jävligt verbala, de har väldigt bestämda åsikter och de kan också argumentera för dem. Framför allt är de hängivna. Och även om man inte håller med alla människor kan de ha någonting jävligt relevant att säga om mansmyten. De tar den till sin yttersta spets och verkligen lever den, på gott och ont.

Förutom huvudpersonens inre liv och drivkrafter så fångades jag mycket av detaljerna. Som hur det ser ut hemma hos en kroppsbyggare, till exempel att de ofta har en extra frysbox i vardagsrummet för att få plats med all mat. Eller hur speglarna är placerade på gymmets kontor för att man lättare ska kunna injicera testosteron i rumpan. Hur snappade du upp sådant?

– Jag har ju varit hemma hos byggare vid något tillfälle, men det mesta är en blandning av sånt jag sett och min egen fantasi. Om jag ska berömma mig själv för något så är nog det där en av mina styrkor, att skildra miljöer. När jag skildrade en fängelsevistelse i min serieroman Smålands mörker var det till exempel många som var helt säkra på att jag suttit inne, vilket jag inte har. Däremot hade jag jobbat som skötare på rättspsyk, vilket har vissa beröringspunkter med fängelset, och så kanske jag har snackat med nån kompis som suttit på kåken. Tillsammans med en dos fantasi kan jag väva ihop det till en bild som folk tror på. Men det är en balans också. Det är viktigt att inte låta fantasin skena iväg för mycket. Man måste lägga band på sig för att det ska bli trovärdigt.

Är det en särskilt stor risk när man skildrar lite speciella miljöer och subkulturer, att det känns konstruerat?

– Ja absolut. Det kan handla om alltifrån vad folk har på sig till vad de säger till varandra. Bland det svåraste i den här boken var dialogen, hur de pratar och vilka uttryck de använder. Inom en subkultur finns så mycket kodord, saker man inte säger rakt ut och som tas för givna. I en bok finns risken att det blir en väldigt sluten text, på fel sätt. Som läsare ska det kännas som att man kikar in i ett hemligt rum eller avlyssnar en konversation, man ska gärna få känna sig lite smart när man fattar vissa grejer, men man måste inte heller fatta allt. Litteraturen är ju full av exempel där man inte har fått till det riktigt, så det är en fälla man får akta sig för. Kanske är det också därför så många istället väljer att skriva utifrån någon slags normalitet som de känner till. ”Gräv där du står” är ju ett klassiskt tips på olika skrivarskolor, men jag håller inte riktigt med om det. Jag tycker absolut att man kan skriva om saker man inte vet något om innan. En författare kan ju precis som en journalist lära sig saker. Men då gäller det också att man vågar söka upp folk och miljöer.

Hur gjorde du det? Gick du fram till den största killen på gymmet och började ställa frågor?

Annons

– Haha, nej det gjorde jag inte. Och jag tror inte att det skulle ha funkat heller. Det var någon som sa att det är lättare att få en pedofil att prata om sina brott än att få en kroppsbyggare att prata om att han tagit steroider, och det ligger någonting i det. Jag fick gå via kontakter, någon kompis till en kompis som höll på med det. Det var väldigt tur att jag fick tag på folk som ville prata om det, för jag tror att boken hade blivit mycket sämre annars. Särskilt sista delen innehåller många detaljer om smuggling och olaglig tillverkning som jag bygger på verkliga berättelser. Den delen hade jag inte kunnat skriva om jag inte hittat folk som var beredda att berätta om det. Men jag tror att det är viktigt att vara ärlig med vad man ska göra. Det finns en etisk aspekt av det här. De ville inte bidra till ännu en sån där propagandaskrift mot steroider, och det har jag verkligen försökt undvika. Det finns nämligen en tendens att man överdriver riskerna av steroider samtidigt som man mörkar de positiva effekterna. Av Folkhälsoinstitutet och Dopingjouren kan man få intrycket av att det automatiskt leder till att man förstör sitt liv, men jättemånga märker ju att man kan använda det utan att det går särskilt illa och då är risken att man nonchalerar farorna helt och hållet. Därför ville jag ge en helhetsbild, och även ha med karaktärer som har ett bra liv fastän de tagit steroider under en lång tid. Jag träffade flera sådana i verkligheten. Och ska jag vara ärlig så träffade jag inte själv någon som befann sig i ett riktigt så kroppsligt och psykiskt kaos som min huvudperson gör, även om jag vet att de finns.

Ändå är hans missbruk och sammanbrott väldigt trovärdigt skildrat, hur fick du material till det?

– Dels har jag pratat med folk inom vården som jobbar med det här, men när det gäller just bieffekter av steroidanvändning har faktiskt internet varit en av de viktigaste källorna. På Flashback finns trådar där folk är väldigt öppna och ärliga. Personer som tagit steroider i över tio års tid och fortsätter fastän de vet att det inte är bra för dem. Det kan vara jättelånga inlägg om hur deras urin ser ut olika dagar och hur deras avföring förändras av olika preparat. Det är verkligen på detaljnivå. Ja, jag har haft stor nytta av Flashback. Tanken slog mig så klart att ta kontakt med några av dem också, men jag tyckte att jag fick tillräckligt mycket information ändå.

Var det svårt att dra gränsen?

– På ett sätt var det det. Jag lade ner nästan ett halvår på enbart research, plöjde ett trettiotal fackböcker i ämnet, läste bodybuilding-magasin, gjorde ett antal djupintervjuer, hängde på Flashback och tränade själv. För att få en känsla av den här världen. Och jag har väl haft högtflygande planer på att gå ännu längre också. Jag lekte till exempel med tanken att testa steroider själv. Men någonstans får man sätta ner foten och bestämma sig för att man vet tillräckligt. Sen tyckte jag ändå att jag hade för mycket, för det kan bli en svårighet också. Man vill så gärna ta med allt liksom. Man vill vara ekonomisk och när man bara använt 5-10 procent av all kunskap man har kan det lätt kännas som bortkastad tid.

Var det det?

– Nej, det var det förstås inte. Det handlar ju om att bygga upp en kunskapsbank som ger en slags grundtrygghet när man sedan skriver. Så att man känner att man faktiskt vet så mycket om det här att man bara kan köra på liksom. Det höll mig flytande under skrivarbetet – jag visste att jag i alla fall inte behöver vara orolig för mina kunskaper. Och när folk sedan läst har det varit en av de första saker de sagt: Hur fan kan du veta allt detta? Så det lönade ju sig.

Din utgångspunkt var att utforska något om manlighet och kroppar. Vad kom du fram till själv tycker du?

– Det som framför allt blivit en insikt är hur viktigt det kroppsliga egentligen är för alla människor, även om vissa försöker förneka det. För längesen, innan jag började träna kampsport, såg jag själv mest kroppen som en behållare för hjärnan och något ganska ointressant. Men hur kroppen ser ut och hur den mår påverkar ju hela vårt tänkande. Allt det där civiliserade i oss, vår bildning och våra fina tankar och så vidare, det är ju bara en liten gnutta av oss. Till väldigt stora delar är vi fysik. Ta små barn till exempel, de är ju mest av allt små kroppar, som äter och skiter och sover liksom. Och det visar ju sig igen när vi blir sjuka och ligger inför döden. Då är vi helt plötsligt jävligt mycket kropp och ganska lite annat.

Har du fortsatt att gå till gymmet?

– Ja det har jag faktiskt. Det var ju ren research från början, men man blir biten efter ett tag när man märker att shit, mina armar har växt, och mina bröstmuskler har blivit hårda, och om jag kör fler pass kommer det att bli ännu bättre! Jag förstår verkligen att det är lätt att bli besatt.