»Jag vill inte göra James Bond av det hela«

Det är 17 år sedan du debuterade som poet. Det blev en lång omväg tillbaka till skrivandet?

– Ja, men nu vet jag också mycket om skrivandet som jag inte visste då. När jag debuterade hade jag skrivit i ett väldigt flöde, glatt och naivt kan man säga, och så blev det en diktsamling. Men sen skulle man ju sätta sig ner och skriva nästa bok, och då kom de där uppdrivna kraven på mig själv. Någon sorts krampkänsla smög på mig. Jag märkte att jag bara satt och kopierade mig själv, och jag undrade varför just jag skulle skriva när det fanns hela stadsbibliotek fulla med böcker. Jag kände väl att jag saknade något att säga helt enkelt och insåg att jag måste gå vidare i mitt liv, oavsett skrivandet. Så i stället började jag studera. Jag läste bland annat statsvetenskap och nationalekonomi och blev engagerad i internationell politik och samhällsfrågor. Det ledde till jobb på Utrikesdepartementet, men engagemanget födde så småningom också nya tankar om språk och skrivande.

Så du lade egentligen aldrig ner skrivandet helt?

– Nej, jag gick hela tiden och tänkte på olika idéer och hade liksom den blicken på saker och ting. När jag så småningom började skriva igen var det först väldigt prövande och sökande, men vid någon punkt insåg jag att jag faktiskt befann mig i en ganska unik situation. Efter alla år på Utrikesdepartementet, och en massa kontakter inom underrättelsetjänsten, hade jag faktiskt något intressant att berätta. Jag skulle kunna skildra vardagen i den världen, men också diskutera en politik som jag tyckte var problematisk – etiska frågor kring terroristbekämpning och islamofobi och den debatt som fanns kring detta. Plötsligt insåg jag att thrillern var den form som passade absolut bäst, för att gestalta de här frågorna, kombinera det med mänskliga draman och få ihop det till en dynamisk och levande prosa. Det var då projektet verkligen tog fart.