Hitta din bokidé

De flesta och bästa romanerna består av en stor grundidé och därefter tusen små tankar som kommer längs vägen. Skriva hjälper dig att avgöra vilka idéer som bär, och hur du utvecklar dem på bästa sätt.

Varifrån får författare sina idéer? På Skriva har vi fått säkert hundra olika svar på den frågan genom åren. I en dröm (Elin Cullhed). När författaren mötte blicken hos en ål (Patrik Svensson). Av USA:s invasion av Irak (Jan Arnald).

Någon författare som hänvisar till kreativitetsövningar eller liknande har vi däremot inte mött. Sådant kan vara bra för att utveckla idéer. Men fröet måste komma från dig själv. 

Fråga dig vilka tankar och händelser du återkommer till i livets luckor; när du ska sova, när du tar en långpromenad utan sällskap eller hörlurar, när du köar i mataffären. Din bokidé – den värld du ska träda in i och de funderingar du vill gestalta – måste engagera dig och gärna innehålla något ouppklarat, något som »kliar« eller i alla fall väcker din nyfikenhet. Du ska ju leva länge med din värld och dina karaktärer.

En god idé beter sig som de där grodorna på nöjesfält som man ska banka ner med en träklubba: idén tittar upp, försvinner, tittar upp igen, du försöker slå bort den – och så tittar den fram på nytt ur ett annat hål.

Till slut kan du inte ignorera den.

Lär dig känna igen en idés anatomi

Annons

För många författare kommer fröet till en bok i form av något upplevt eller läst som kickar igång funderingar och fantasier. En visselblåsare som slår larm om misskötsel av de gamla på äldreboendet där din pappa bor. En romsk kvinna som alltid sopar rent på de tio kvadratmeterna utanför din mataffär innan hon sätter sig för att be om pengar. En tidningsartikel om hur produkter från legala jaktbutiker sätts ihop av självlärda »smeder« till vapen för kriminella gäng.

Det första är en händelse, det andra en vana och det tredje ett tillvägagångssätt.

Ingetdera är en berättelse.

Som författare vill du kunna se vilken sorts tankefrö du har i händerna och hur det kan användas. En nyhet som vi läser i tidningen – att en forskare har tilldelats Nobelpriset eller en krog tre Michelinstjärnor – kan lätt ses som starten på ett skeende. Någon lyfts fram i ljuset, får gå på gala, möter omvärldens jubel och ser sitt liv förändrat. I själva verket är utmärkelsen, som den Pulitzerbelönade författaren Jon Franklin säger, »ett slut utan början«. Utmaningen för forskaren eller krögaren – drömmarna, motgångarna, hela resan från inget till allt – ligger ju före Nobelpriset eller Michelinstjärnorna.

Ofta har en händelse olika betydelse för olika personer. Därmed kan den också ha olika funktioner i din bok. Ett bankrån kan utgöra crescendot på en berättelse om en brottslings statusdrömmar, toxiska manliga lojaliteter och minutiösa planeringsarbete. Men bankrånet kan lika gärna kicka igång en traditionell kriminalroman, där polisen ska lösa fallet. 

Smederna som sätter ihop dödliga vapen kan på samma sätt vara en hållplats mitt i en deckare – men också en berättelse i sig: om en man som förlorar jobbet på en bruksort, vill stanna i sin hembygd men ser samhällsservicen, jobben och människorna försvinna iväg, och till sist väljer en illegal men inkomstbringande verksamhet där han drar nytta av sin kompetens.

Det idéfrö som väckte din nyfikenhet kan alltså bli flera helt olika berättelser, beroende på vilka karaktärer du riktar strålkastaren mot, var du placerar berättarperspektivet och var på tidslinjen din idé landar. Visselblåsaren på äldreboendet kan vara huvudkaraktär. Men visselblåsningen kan också vara startskottet för den första delen i en kriminalserie om en fiktiv hjälte av överraskande snitt: den orädda och omutliga IVO-inspektören Alice Gren. 

Den romska kvinnan då? Här pratar vi snarare inre motivation. Du har sett någon som utstrålar driftighet och försöker skapa värdighet i en situation där de flesta ser passiv förnedring. Drivkraften, att steg för steg försöka resa sig från en eländig tillvaro, är evig i litteraturen. Men kvinnans roll i din berättelse återstår att formulera.

Annons

»Låt dina idéer växa sig vildare och färgstarkare ju längre ner i detaljerna du kommer.«

Vems utmaning handlar det om?

En berättelse kan definieras som »en kedja av händelser som utlöses när en sympatisk karaktär möter utmaningar och löser dem«. Det receptet har använts sedan Homeros dagar och är fortfarande giltigt (även om europeiska, inte minst svenska, filmare och författare gärna prövar den dystrare varianten »karaktär möter en rad utmaningar och löser dem inte«.

När du en bit in i din idéfas sitter med en rad halvklara karaktärer och skeenden bör du fundera över hur karaktärerna och händelserna hänger ihop. Spännande karaktärer plus spännande händelser är inte självklart lika med en spännande bok.

För att ta ett av exemplen ovan: Visselblåsaren har helt klart utmaningar att hantera. Hur reagerar arbetsgivaren? Hur reagerar kollegorna? Riskerar visselblåsaren sitt jobb? IVO-inspektören skulle också möta utmaningar. Vad försöker äldreboendets ledning dölja? Hur skaffa vittnesmål från de boende när de flesta är senila?

Kan även den gamla pappan vara en huvudkaraktär? Kanske inte, om visselblåsandet ska vara en bärande pelare. Det är ju ingenting som pappan påverkar, det är inte hans utmaning – om han inte är klar i knoppen och planlägger det hela tillsammans med visselblåsaren. Pappans drivkrafter är kanske av mer känslomässig karaktär – att han är förskräckligt ensam och längtar efter kontakt med personal och medboende eftersom barnen så sällan kommer på besök (från början väcktes ditt intresse av att det handlade om din pappa, men vid det här laget har du troligen skapat en helt annan pappa, utifrån dina intryck från äldreboendet, din fantasi och en smula research).

Utmaningen måste alltså beröra karaktären och dessutom vara viktig för just den karaktären. Visselblåsaren drivs av omsorgen om de gamla och ett rättvisepatos, medan hens kollega i första hand går till jobbet för att kunna försörja de tre barn han har ensam vårdnad om. Att utmaningen dessutom ska vara viktig för karaktären betyder inte att du måste hitta på en himlastormande kärlek med förhinder eller konstruera ett mord som ska lösas. Tänk på Astrid Lindgrens Madicken eller Lotta på Bråkmakargatan. Julgran saknas! Katastrof! Ska Lotta fixa biffen (granen) före julfirandet? Läsaren bjuds på starka känslor, stor dramatik och allmängiltiga funderingar om längtan och traditioner. I andra berättelser, med andra karaktärer, hade avsaknaden av en julgran däremot inte betytt ett smack.

Astrid Lindgren visar hur vardagliga karaktärer som möter vardagsproblem kan bli stor litteratur. Hon såg historier på liv och död där andra bara skulle sett familjeliv och lekande barn. En skicklig författare lär sig just detta: att känna igen en berättelses anatomi. Med en sådan uppövad förmåga kan du upptäcka berättelser, eller goda förutsättningar för en berättelse, var och när som helst.

Bra kapitel- och ungdomsböcker är överhuvudtaget utmärkta när du vill studera den här typen av grundläggande idéarbete, eftersom byggstenarna syns tydligare utan vuxenböckernas (och vuxenlivets) alla raster och komplikationer.

»En bra idé är någonting som det liksom strålar ut nya idéer från.«

Låt grundidén grena ut sig

En bok kan liknas vid ett träd där stammen utgörs av grundidén, huvudkaraktärerna och handlingens viktigaste hållplatser och utmaningar. Stammen ska hålla för hårda påfrestningar – men utan grenar, kvistar och blad har du fortfarande inte mycket till träd.

Jan Arnald säger: »En bra idé är någonting som det liksom strålar ut nya idéer från. Den är en källa som fler idéer kan födas ur.«

På senare år har det egenupplevda, autofiktiva berättandet dominerat. Men att bara utgå från sig själv kan bli både begränsande och enformigt. PC Jersild rekommenderar att en roman ska vila på tre lika stora byggstenar: egna erfarenheter, läsning och påhitt. De egna tankarna, besattheterna, upprördheterna och smärtpunkterna kommer du aldrig ifrån – de utgör din drivkraft och motor. Men väl använda läsefrukter och bra research ger nya infall och en ökad auktoritet i ditt berättande. Och dina påhitt, din fantasi, är det som »osäkrar« boken och överraskar läsaren.

Metoden »Vad hade hänt om …« har visat sig fruktbar för många när bokstammen ska få grenar och löv. Den ger ett sätt föra in fantasin på nya spår, att testköra din berättelse. Vad hade hänt om äldreboendet ingick i en multinationell vårdkoncern? Vad hade hänt om äldreboendets ledning försökt muta IVO-inspektören? Vad hade hänt om mutförsöket hade lyckats? Vad hade hänt om en dödlig pandemi fått fäste på äldreboendet?

Låt dina idéer växa sig vildare och färgstarkare ju längre ner i detaljerna du kommer. Dra en bikaraktär till sin spets, maxa en miljö som huvudkaraktären hamnar i, överdriv! Eller som Tomas Bannerhed sade när han skrivit klart Lugnet, med den obehaglige Urban som huvudperson: »Alla människor bär ju på förbjudna eller olämpliga fantasier, om sexualitet och död och hämndbegär och annat obehagligt. Så länge man fungerar normalt förblir det bara tankar, eller drömmar. Men skrivande handlar om att trycka på de där obehagliga knapparna och vrida upp volymen, våga löpa linan ut i det jobbiga utan att bli endimensionell.« Våga testa! Drar det iväg för långt kan du alltid vrida ner volymen igen.

Är du redan från början alltför bekant med din handling och dina karaktärer, och alltför säker i dina miljöer, kan du däremot få svårt att motivera dig själv och dessutom bli blind för vad som fascinerar läsare som inte är lika kunniga och insatta som du. Det är bland annat därför de som har en självklar plats i ett samhälles mitt sällan skapar den bästa litteraturen. De svenska arbetarförfattarna, de nobelprisade »postkoloniala» berättarna, alla judiska amerikanska romanförfattare, dagens norrländska boom – alla har någon form av outsiderperspektiv, ett sätt att inte ta världen för självklar.

Fråga dig själv i vilka sammanhang du känner dig osäker, utanför eller storögd? Vilken är din största rädsla? Ställ frågan: Vad hade hänt om jag … ?

» Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser.«

Sök det ovanliga i det vanliga – och tvärtom

Ett annat sätt att »osäkra« sina karaktärer är att ta med dem till okänd terräng. När berättaren i Zadie Smiths Swing Time blir assistent till popsuperstjärnan Aimee ser vi stjärnlivet genom berättarens stora ögon. Aimee själv är däremot ganska blasé och fångad av kändislivets krav och konventioner. Hennes strävan handlar om att återfå markkontakten, om allmänmänskliga saker som att skaffa barn och försöka göra en smula gott för omvärlden.

Och för att återkoppla till PC Jersild: hans kanske mest älskade bok, Barnens ö, förmedlar elvaårige Reines ostörda och ofiltrerade upplevelse av en vuxenvärld och storstad som han aldrig tidigare sett. Premissen för berättelsen är skruvad, men fascinationen och oron inför en ny livsfas är allmängiltig och följer oss ända till döden.

Det handlar om att hitta det ovanliga i »vanliga« människor och deras liv – och det vanliga i »ovanliga« människor.

Prioritera person, händelse eller idé

Du kan också fundera på vilket element som är drivande i din idé. Är det material som nu börjar ta form persondrivet, händelsedrivet eller idédrivet?

Persondrivna romaner, till exempel utvecklingsromaner eller bekännelseromaner, är de vanligaste. Du engageras i första hand av en eller ett par huvudkaraktärer. Det är huvudkaraktärens resa genom boken, hens utmaningar och inre och yttre förändring, som ska fånga läsaren.

• Händelsedrivna, eller intrigdrivna, texter sätter handlingen i fokus: »Hur ska det gå?« Många deckare hamnar i den här kategorin. Det finns förvisso en polis eller annan »problemlösare« att följa men personteckningen är inte det som huvudsakligen driver boken, och huvudkaraktären har inte nödvändigtvis förändrats särskilt mycket vid bokens (eller seriens) slut. Denna kategori har ofta flera berättarperspektiv – på det sättet kan vi följa händelseutvecklingens olika skeenden även där huvudkaraktären inte är på plats. Även Astrid Lindgrens böcker om till exempel Pippi, Emil och Madicken kan ses som händelsedrivna. Hennes karaktärer skapar och reagerar på olika händelseförlopp med stor emotionell trovärdighet, men förblir i grunden desamma.

• Idédrivna berättelser hittar vi inte minst i fantasy och science fiction. Idéer behövs naturligtvis för alla böcker, men i den här kategorin är temats förutsättningar och behandling helt avgörande för boken. Apornas planet bygger således på tankeexperimentet att människan inte skulle vara den mäktigaste arten på planeten, och Harry Potter-serien på uppdelningen mellan mugglare och trollkarlar, samt alla de »regler« och konflikter som präglar trollkarlarnas och Hogwarts värld. Det är förvisso Harrys äventyr och skolgång vi följer, men vi kan periodvis bli minst lika känslomässigt engagerade i de utmaningar som »Harry Potter-världen« kastar i ansiktet på Hermione eller Snape. Även många svenska romaner från de senaste decennierna, som Elise Karlssons Linjen, sätter reflektionerna och gestaltningen av temat i förgrunden.

Starka böcker har bärkraft på alla ovanstående områden. Om du skriver en persondriven berättelse behöver du förvisso inte skapa en hel Harry Potter- värld, men du bör fundera över hur bokens underliggande tema eller »världsåskådning« ger sig till känna. Fundera över vad som är viktigast i just din bok och vilka delar som kommer lättast till dig? Är din hjärna i första hand sysselsatt med handlingen eller dina viktigaste karaktärer? Är det något av de tre elementen som behöver stagas upp eller få mer kärlek?

För nonfiction-böcker blir dessa val ännu tydligare. Biografier och självbiografier är (uppenbarligen) persondrivna och fokuserar nuförtiden allt oftare på en begränsad del av personens liv – för att skapa en tydligare och mer dramatisk berättelse. Johan Anderbergs Flocken är händelsedriven, liksom den helt kronologiska 438 dagar (trots att Martin Schibbye och Johan Persson utgör tydliga huvudpersoner och berättare). Populärvetenskapliga böcker som Sapiens eller Malcolm Gladwells böcker är tesdrivna.

»Likartade uppslag förvaltas olika av olika människor.«

Låna, stjäl och krydda med eget

När du på det här viset samlar stora och små idéer, sparar och förkastar, är det lätt att tänka: Är det här verkligen någonting, är det tillräckligt … unikt? Slå bort de tankarna! Som förläggaren Kerstin Aronsson har sagt i Skriva: »Unika litterära idéer kan delas upp i innehåll, form och språk. Om alla tre verkligen är unika är texten oftast oläsbar.«

Tvärtom ska du låta dig inspireras av allt det som andra författare gör bra, till och med stjäla som en korp – för att sedan anpassa det till din berättelse. Såväl Astrid Lindgren som J.K. Rowling har anklagats för att ha plockat berättelsebitar, karaktärer och miljöer i sina litterära världar från andra böcker. Och nog har de inspirerats. Men ett romanbygge är så stort, och byggt av så många olika material, att det nästan är omöjligt att skapa ett plagiat. Resultatet kommer alltid att präglas av din bakgrund och utsiktspunkt, dina hantverkskunskaper och ideal. Författaren Olivia Bergdahl säger: »Min blick är varken bättre eller sämre än någon annans, men den ser det ingen annan ser. Det är viktigt. Det gäller alla. Det finns ingen mystisk behållare som endast stora konstnärer har tillgång till och där alla de stora idéerna ryms.«

Eller som PC Jersild skriver i sin »skrivbok« Skriv först. Fråga sen: »Man bör utgå ifrån att det man vill göra redan är gjort av någon annan. Om man bara letar tillräckligt ihärdigt så kommer man att hitta ›sin‹ idé, eller i varje fall en som är mycket lik. I det läget är det lätt att tappa sugen. Men det bör man inte göra. Likartade uppslag förvaltas olika av olika människor. Ingen har skrivit just min eller din roman förut.« 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .