Du arbetade på Sveriges Radios Barnradion när du ombads åka ut på skolor och intervjua barn i sexan. Varför?
– Min chef lanserade »Projekt 12« för att vi skulle få bättre pejl på vår publik och mitt uppdrag blev att lära känna tolvåringarna. Ett av de bästa tipsen fick jag från NRK i Norge, som gjort en liknande grej: att dela in intervjugrupperna efter kompisgäng. Ibland hamnade jag i ett gäng med gamers som förklarade vad som hände i spelvärlden, andra gånger i fotbollsgänget eller med två bästisar som berättade om sin vänskap. Jag ville skapa en stämning där de kunde svara på frågor som »Vad berättar ni inte för era föräldrar?« eller »Vad är din största rädsla?«
Och de svarade?
– Ja, faktiskt. Min teknik var att vi skulle ha ett »gött häng«, jag ville inte ge känslan av att jag kom utifrån och bockade av frågor i ett formulär. Ofta kunde det handla om att snappa upp något personligt och prata vidare om det. Jag sa också att jag aldrig skulle använda något de sa rakt av. De är helt anonyma.
