Håll kursen!

Ett romanprojekt kan som inget annat ta över ditt liv – eller kräva tid som du inte tycker finns. Skrivas chefredaktör Johanna Wiman har samlat forskares och författares råd för ett mer fokuserat skrivande.

Har du någon gång öppnat ett blankt Word­dokument med en bergfast övertygelse om att du den här gången kommer att slutföra ditt bokprojekt? Snabbt och ivrigt skrivit 50 briljanta sidor – och sedan tappat styrfarten? Och så småningom insett att projektet runnit ut i sanden. 

Du är i så fall inte ensam.

Att skriva klart en bok handlar inte bara om att ha en bra idé, eller om förmågan att formulera sig i skrift. Det handlar också om att fokusera och göra plats för skrivandet i sitt liv.

Författaren Agnes Lidbeck berättade i en intervju med Skriva att hon åt ostmackor till middag för att få tid att skriva. Skrivandet hade också påverkat hur hon var som förälder (serverade fiskpinnar till middag och ballerinakex till fikat, var frikostig med skärmtid och »satt aldrig på golvet och lade pedagogiska pussel«). Även umgänge med vänner sköt hon ofta upp.

Lydia Sandgren var inne på samma spår när vi pratade med henne i höstas: »Folk har någon sorts konstig idé om att man ska vara jättebra på allt och lyckas inom livets alla områden. Det går ju inte! Skrivande innebär att man måste avstå. Man kan inte baka bullar till vartenda barnkalas, perfekta jävla veganbullar. Eller det kan man ju göra men då är det timmar som man inte kan skriva.«

Alltså:

 

Annons

1. Skapa tid och rum

I sin skrivhandbok Så gör jag konstaterar Bodil Malmsten att det krävs tre saker för att kunna skriva på riktigt. Det första är sammanhängande tid för skrivandet och en fredad plats att göra det på, »en gräns mot resten«. För det andra, menar Malmsten, krävs uthållighet. För det tredje: något att skriva som är »tillräckligt viktigt, tillräckligt unikt, för att försumma allting annat för«. 

Den sista punkten kan bara du svara för, men vad gäller de andra två – uthålligheten och förutsättningarna – finns råd att få.

Låt oss börja med förutsättningarna.

Även om du skriver vid sidan av ett heltidsjobb bör du skapa utrymme för en riktigt bra startfas. Inled med en fokuserad skrivperiod, alltifrån en ledig helg till ett par semesterveckor. Säkerställ att sådana fokusperioder återkommer åtminstone tre, fyra gånger under ditt skrivprojekt. Vid dessa hållplatser kan du dyka djupt i ditt bokprojekt.

Mellan fokusperioderna skriver du så mycket vardagen tillåter. Syna dina veckor. Var finns luckor? När är du som mest inspirerad och klarast i skallen? Planera ditt arbete utifrån din livssituation. Är du morgonmänniska kanske du kan göra Googleresearch sent på kvällen eller medan barnen leker i samma rum och spara skrivandet till de tidiga morgnar som är tillgängliga. Är du kvällsmänniska, eller student, gör du en annan plan.

Du behöver också avgöra vad som kan stå tillbaka. Instagram­skrollandet? ­Träning­en? Släktmiddagarna? Det handlar inte om en livstid; se det som en tidsbegränsad omprioritering.

Sträva efter flera och kortare pass. Hellre tre timmar i veckan än en heldag varannan söndag. Om veckorna går utan att du lyfter på locket till ditt projekt, glömmer du lätt bort var du befann dig och vilka planer du hade.

Annons

 

2. Sätt upp tydliga mål

Ett smart mål är specifikt, mätbart och realistiskt. Inte minst innehåller det deadlines för olika etapper: »Jag ska ha skrivit klart mitt bokmanus före årets slut. Till påsk ska jag ha grovskrivit hela handlingen. Innan min semester är slut ska alla delar vara på rätt plats och under hösten ska jag språk­redigera och detaljputsa. På jullovets första dag ska manuset vara klart.«

När du formulerar ditt mål ska du utgå från din drivkraft. Vill du ta ett bokprojekt i hamn? Börja med att delta i en skriv­tävling? Är du en »engångs­skrivare« som ska få klart ditt hjärteprojekt, eller vill du få in skrivandet som en löpande, naturlig del av ditt liv? 

Ha i åtanke att det ofta är trögast i början. Jämför med träning. Det blir sällan långsiktigt lyckat att inleda Hälsoåret eller Det Nya Livet med att i januari träna fem tuffa pass i veckan. Att skriva en bok är att springa ett maraton, och få klarar utmaningen genom att gå från noll till hundra; det handlar snarare om gradvis ökning och envis nötning. Du vill etablera en vana – vi ska återkomma till det i nästa punkt – och då är det bra om målet är så lågt satt att du lätt kan klara av det. Bestämmer du dig för att skriva 1 000 ord varje skrivpass är risken stor att du misslyckas. Säger du istället 300 ord kommer du att lyckas nästan varje gång, och antagligen skriva betydligt mer de flesta gångerna. Enkla mål minskar motståndet och motvinden som du eventuellt kan känna av i början.

 

3. Etablera en vana 

Forskning visar att vanor är starka – när de väl etablerats. En vana kan brytas ned i tre beståndsdelar: först en signal som säger åt dig att det är dags att göra någonting, därefter ett beteende, och slutligen en belöning. Vanecirklar kan bli både positiva (du får syn på träningskläderna du lagt fram, går ut och springer en runda, och dricker en smoothie som belöning) och mindre lyckade (du känner cigarettpaketet i fickan, tar några bloss och belönings­substansen dopamin frisätts). Gemensamt för alla vanor är att de etableras genom upp­repning. 

Till en början kan en ny vana, som att cykla till jobbet, kännas ovan eller motig. Varje morgon krävs ett aktivt beslut, och ditt undermedvetna kämpar för att återgå till den bekvämare vanan att åka buss (»det regnar ute« eller »det tar för lång tid, jag cyklar i morgon istället«). Men i takt med att vanecirkeln upprepas blir den starkare. I en studie som publicerades i European Journal of Social Psychology fann forskarna att det i genomsnitt tog 66 dagar att etablera en ny vana. Då har du gått från att varje gång fatta ett aktivt beslut till att »bara göra«.

Det finns ytterligare en sak som gör vanor långvariga: Tro. Den behöver inte vara av andlig art, det handlar snarare om en tro på att det du gör kommer att leda till något bra. En tro på att det är smartare att cykla i pandemitider, och att du på köpet får bättre kondition. Eller: en tro på att ditt skrivande kommer att leda till ett färdigt resultat.

Framgångsrika författare talar ofta just om sina vanor. Många skriver, bokstavligen, någonting varje dag. Etablerar du den vanan ger en dag utan skrivande snart samma dåliga smak i munnen som en dag då du inte följt vanan att borsta tänderna (inga jämförelser i övrigt).

Hur just din skrivvana ska se ut vet du bäst själv. Men ha vanecirkeln i åtanke. Du ­behöver en signal och den måste inte vara så tydlig som ett alarm som ringer. Den kan till exempel vara: »Nu sover barnen och middagen är undanstökad. Det betyder att det är dags att börja skriva.« Därefter kommer beteendet – du skriver – och slutligen en belöning. En känsla av att vara nöjd med det du åstadkommit, eller en konkret mätning av antalet skrivna ord. Eller en stunds soffläge med en bit choklad eller en kall öl. 

Poängen är att du ska etablera en rutin som inte bara tar ditt bokprojekt i mål utan som du också längtar till.

 

4. Gallra i flödet

Författare förr hade inte tillgång till internet. De kunde inte klicka hem fem böcker om Jönköpingskravallerna, den norska motstånds­rörelsen eller senegalesiska deltan. De kunde inte pinteresta och sortera 350 bilder på 1970-talsdiscon. De kunde inte googla sig fram till när ­drahmer avskaffades som valuta i Grekland eller vilka som var de vanligast förekommande små­kakorna i bondköken vid sekelskiftet 1900. Och de kunde absolut inte sitta i sitt vardagsrum och studera bilder av en fiktiv huvudpersons mexitegelvilla i Motala.

Ändå skrevs litteratur.

Missförstå inte; research är viktigt. Men när allt finns tillgängligt är det avgränsningen som är utmaningen. Det är lätt att gå ner sig i informations­flödet och fastna i en comfort zone där man samlar material, skriver planlöst och »kollar upp« saker utan att egentligen ta sig framåt. Det är inte bristen på intryck eller fakta som är svårigheten för den moderna författaren. De viktigaste frågorna är hur du hanterar materialet, och vad du själv kan tillföra.

Elin Boardy, som skriver historiska romaner, berättade förra året för Skriva att hon undviker att göra research medan hon skriver, hon vill inte tappa flyt och tankegångar. Istället sätter hon hakparenteser i texten för att markera att något ska förtydligas eller utvecklas vid senare tillfälle. Ändå slinker Boardy ibland in på stickspår, som när hon researchade hur man bodde i Berlin i slutet av 1920-talet: »Jag fastnade i hur de värmde upp sina hus: Var det elelement eller vattenelement, eller eldade de i kaminer, eller använde de kol? Halvvägs in i googlandet på uppvärmningstekniker insåg jag att saken bara skulle avhandlas i en replik, så då räckte det kanske att jag skrev att de ›snålade med värmen‹? Jag har behövt sätta stopp för mig själv ibland.«

 

5. En sak i taget

Likt Elin Boardy bör du sortera dina skrivpass. Att skriva en bok handlar ju också om att göra research, arbeta med strukturen och finputsa det redan skrivna. Knepet är att göra en sak i taget.

Multitasking är ett begrepp som fått en alltmer negativ klang. Det som ursprungligen lyftes fram som en attraktiv förmåga – att klara av att göra flera saker samtidigt – anses inte längre vara ett smart sätt att arbeta. När forskare i experimentell psykologi vid University of Cambridge studerade försökspersoner som fick byta mellan flera enkla arbetsuppgifter, visade det sig att deltagarna förlorade tid i övergångarna. Effekten kvarstod även efter att deltagarna hade fått möjlighet att öva på uppgifterna. Det tog helt enkelt längre tid att multitaska än att göra en sak i taget. Naturligtvis blir tids- och tanketappet större ju mer komplicerade arbetsuppgifterna är.

Således: när du skriver, skriv! Fundera inte över om den scen du arbetar med hamnar på rätt plats. Redigera inte medan du skriver. Inled inte skriv­passet med att läsa din text från början.

Metoden ska förstås praktiseras med måtta. Du kan inte göra enbart research i fyra månader och sedan enbart skriva; då har du glömt bort det du tog reda på i början. Hitta ett sätt att varva uppgifterna. Om du behöver ta kontakt med en förläggare, skicka mejl eller bokföra – gör det i uppsamlingsheat längs vägen.

 

6. Hantera störningar

Du behöver kanske hålla tjatande barn, pratsugna sambor och skvalande TV-­apparater på avstånd. Men när skrivandet ska fredas är det framförallt plinget från mejlkorgen, pushnotiserna och SMS-signalerna du behöver hantera. Eller snarare ­eliminera.

Zadie Smith, en av vår samtids mest tongivande författare, skriver alltid på en dator utan internetuppkoppling. Hon använder inte Facebook och äger ingen smart­phone – och tycker att det går utmärkt att skildra samtiden ändå. När ­författaren Jerker Virdborg intervjuade henne i tidningen Vi Läser sade hon: »Jag är inte konstig alls. Jag lever bara vidare på det sätt jag gjorde innan 2006. Att kolla sin mobil var femte jävla sekund, är det normalt? Det går att slå på datorn högst två gånger per dag och ändå hålla full koll på nuet. Att se folk sitta upptagna med sina mobiler är som att vara omgiven av ­heroinister, jag kan inte ­förstå deras beteende.«

Hjärnforskaren Anders Hansen, som i sin bok Skärm­hjärnan skriver om den ständiga uppkopplingens konse­kvenser för vår hjärna, beskriver bland annat hur smarta telefoner och dess appar påverkar vårt belönings­system. Våra hjärnor är programmerade att söka ny information, menar Hansen, och särskilt känsliga är de för så kallade osäkra utfall: att något kan vara väldigt viktigt, eller intressant, triggar oss. Hjärnan belönar osäkra utfall med extra mycket dopamin, och det gör mobiltelefonens plingande särskilt intressant. Vi vet inte vad plinget innebär, och blir otroligt sugna på att ta reda på det. Hansen berättar att många företag anställt beteendevetare och hjärnforskare för att apparna ska bli maximalt beroendeframkallande: »De som utvecklar sociala medier har noga studerat vårt belöningssystem och är väl medvetna om hur hjärnan älskar osäkra utfall och hur frekventa de ska vara. De använder sina kunskaper för att skapa överraskningsmoment som ska få oss att vilja ta upp mobilen i tid och otid.«

Därför ett strikt råd: stäng av din mobiltelefon när du ­skriver! Lägg den till och med i ett annat rum. Bara närvaron av en smart telefon stör din koncentrationsförmåga, även om du stängt av ljudet. Att den ligger där drar igång dina tankar och associationer – för du vet ju att även om du inte hör någon notis, så kan det ha ­kommit ett kul SMS eller några gilla-markeringar.

Cal Newports bok Deep Work, på svenska förra året, handlar om ett tillstånd där man rensar bort alla ­distraktioner under en begränsad tid. Det kan i skrivande sammanhang handla om att sätta sig i ett stängt rum med en dator utan uppkoppling, ha bara ordbehandlingsprogrammet öppet, och göra absolut ingenting annat än att skriva. I början blir de flesta snabbt rastlösa, men det går att öva upp förmågan att arbeta fokuserat i timtal.

 

7. Blunda inte för svagheter

De flesta som är bra på något, är också extra bra på något specifikt inom det området. Som skickliga fotbolls­spelare: vissa är sällsynt bra på att nicka, andra är konditionsfenomen. Och självklart ska vi utnyttja våra färdigheter: konditionsfenomenet gör bäst nytta på mittfältet, nick­specialisten i straffområdet. 

Således: bejaka din förmåga att berätta historier, eller din säkra språkkänsla. Men försök också att bli mer allroundkunnig. Om du ser till slutresultatet är det troligtvis viktigare att åtgärda dina svagheter än att vässa det du redan är bra på. Kom ihåg att inlärning är ­tacksamt i början, då får du stor utväxling för relativt liten instats. Det går snabbt att förvandla ett »jag är värdelös på« till ett »jag är helt okej på«. 

Risken är att du annars dröjer dig kvar i de delar av projektet där du känner dig säker och duktig. Om du har en god språk­behandling kan putsandet pågå för evigt. Om själva berättandet är din starka sida kan du plötsligt ha 1 200 sidor utan någon som helst struktur. Så har i och för sig flera skickliga författare arbetat och kommit ut på andra sidan – Tomas Bannerhed och Susanna Alakoski, för att nämna två. Men även deras projekt var nära att aldrig komma i mål.

 

8. Förstärk din identitet 

Att i en rätt ensam yrkesroll hitta former för gemenskap är värdefullt. Ett nätverk av skrivande kollegor ger dig människor att prata skrivliv med. De kan komma med smarta råd, läsa det du skriver eller upplysa dig om momssatsen på ett biblioteks­prat. 

Dessutom kan ni, när det väl finns en bok, marknadsföra varandras verk. Vissa kluster av författare gör detta väldigt medvetet: de lyfter fram varandras böcker, kommenterar varandras inlägg och föreläser ihop. Rent konkret når ni fler om ni är fem personer som talar om varandras böcker än om du ensam pratar om din. Och det blir mindre tjatigt. 

Vilken sorts gemenskap du söker vet bara du. Det kan vara en Facebookgrupp, en kvällskurs, en universitetsutbildning eller en förening som samlar en viss typ av författare. Oavsett vilket kan människor med samma intresse hjälpa dig mot mål. För utöver starka vanecirklar och en tro på det man gör, finns faktiskt ytterligare en sak som gör ett beteende starkt och långvarigt. I den hyllade boken Vanans makt återkommer författaren ­Charles Duhigg till Anonyma Alkoholister som ett framgångsrikt exempel på hur man kan stöpa om sina vanor. Teoriöverbyggnaden inom AA avfärdas av de flesta forskare men gemenskapen – med återkommande möten och »sponsorer«, en sorts mentorer – gör deltagarna motiverade att upprätthålla sina nya vanor. 

Det är bara du som kan skriva din bok. Men sällskap på vägen gör resan enklare och roligare. 

Artikeln publicerades i Skriva #1 2021 (08 februari 2021) och är skriven av .