När författaren Agnes Lidbecks första roman Finna sig gavs ut förra året, blev hon snabbt en av de mest omtalade debutanterna det året. Romanen hyllades av läsare och kritiker och redan i våras kom andra boken Förlåten – en på förhand haussad uppföljare som togs väl emot och blev en av vårens snackisar.

Men länge tänkte Agnes Lidbeck att hon inte skulle skriva. Hennes pappa var filmregissör, och hennes erfarenhet av att växa upp med en förälder som var så upptagen av konstnärligt skapande, vars yrke och tankar fick ta så stor plats i en familj, hade avskräckt henne.

– Men det handlade också om bilden av den skrivande kvinnan. Att det är svårt att kombinera ett yrke som tar så mycket av en, och som kan påverka en så mycket, med att ha barn.

Vid den här tidpunkten tänkte Agnes Lidbeck att hon behövde välja mellan att bilda familj och att skriva. Att kombinationen inte skulle lyckas, eller att den skulle göra henne olycklig.

Hon valde familjen.

– Sedan försökte jag låta bli att skriva. Men jag upptäckte att det var väldigt påfrestande för mig.

 

Agnes Lidbeck är långt ifrån ensam om dilemmat. Det märktes bland annat på de läsarreaktioner som vällde in när vi för ett år sedan skrev om föräldraskap och skrivande i reportaget Boken eller barnen. Där berättade flera författare hur de valt bort barn för att kunna ägna sig åt skrivandet. För dem innebar det ett mer harmoniskt skrivarliv. Men de många föräldrar som efteråt kontaktade Skrivas redaktion undrade: »Nu har jag ju redan skaffat barn – hur kan jag ändå göra plats för skrivandet?«.

Ja, hur fungerar det egentligen att som förälder i Sverige i dag ta sig tid till egna intressen? En som vet är Malin Bergström, meriterad barnpsykolog som sedan länge fungerar som tidningen Vi Föräldrars expert, och som forskar både på Karolinska Institutet och forskningsinstitutet Chess. Hon är själv mamma till fyra barn, och har själv ett eget skrivande: Som forskare författar hon vetenskapliga artiklar och i egenskap av psykolog har hon skrivit fyra tjocka böcker om föräldraskap.

Malin Bergström beskriver hur dagens föräldrar är äldre när de får barn, vilket gör att vi vant oss vid att ha tid för egna aktiviteter och intressen på ett annat sätt än tidigare föräldragenerationer. Dessutom skaffar vi barnen tätt. Det skapar en intensiv småbarnsperiod. Sammantaget blir det något av en chock hur den så kallade egentiden krymper bort till nästan ingenting, när vi blir föräldrar.

– Men samtidigt har vårt samhälle ordnat en barndom som avlastar föräldrar och ger dem tid för annat. Vi har förskola, betald föräldraledighet, fritids och så vidare. Så egentligen har vi förutsättningar att ägna oss åt skrivande på ett helt annat sätt än människor i andra länder, eller i andra tider i historien, säger Malin Bergström.

Hon tror snarare att utmaningen består i att föräldrar klumpar ihop väldigt mycket under ett fåtal år i livet. Efter 30 börjar karriären kanske att ta fart, samtidigt som vi skaffar barn, renoverar hus och försöker prioritera egna intressen. Att kombinera heltidsarbete med att hämta tidigt på förskolan – redan där spricker det. Lägg sedan till kraven på vackert inredda hem och barn uppfödda på hemlagad mat, klädda i svenska ekologiska skinnsandaler. Helst ska ungarna också somna på fem minuter, klockan sju, så att föräldrarna kan träna för att springa halvmaran på under två timmar. Det går helt enkelt inte ihop – fastän det ser så förbannat trevligt ut på Instagram.

Och själva jobbet kan mycket väl vara den största boven.

– Jag tror faktiskt att det är det hektiska arbetslivet, snarare än våra barn, som hindrar skrivandet. I dag har vi en syn på arbete där vi låter det svämma över alla bräddar i livet. Vi lever i ett samhälle som ställer väldigt höga krav på oss kognitivt. Den stora utmaningen i dag handlar om psykisk ohälsa och stress, säger Malin Bergström.

Sedan kan man inte bortse från jämställdheten. Vem gör vad hemma?

– Som kvinna behöver man fråga sig: Tar jag ett större ansvar är min partner? Mammor tar ofta en föräldraroll där de inte tillskriver sin partner samma kompetens, och där de låter bli att ägna sig åt egna intressen för att ge möjligheten till sin partner istället.

Upplever du det så?

– Nej, jag upplever det inte så. Det är så.

 

Så vad göra? Säga upp sig? Skilja sig? Eller kapitulera och inse att i ett föräldraliv i dag får skrivandet kanske inte plats? Tja, det är inget fel i att skjuta upp ett skrivprojekt – medellivslängden i Sverige är hög, säger Malin Bergström med ett skratt.

– Men samtidigt: ur barnens perspektiv tror jag att det är bra med föräldrar som har egna behov och bereder plats åt dem.

Att skriva, säger hon, innebär dessutom att man reflekterar kring sitt eget liv.

– Och det är en viktig egenskap som förälder. Att kunna leva sig in i barnets perspektiv kräver att vi har en förmåga att reflektera kring oss själva. Den förmågan tränas när man skriver. Så om du är en skrivande förälder: slå dig för bröstet och tänk att det faktiskt gör dig till en bättre förälder!

Men hur nå dit? När småbarnslivet är som mest svettigt räcker det inte med enkla råd om att titta mindre på Facebook, eller att »bara se till att sätta rumpan på stolen«. Nej, det gäller att tänka större, enligt Malin Bergström. Den tid då man har barn är i Sverige intensiv, så det gäller att tänka: Vad mår du bäst av att prioritera? Var vill du lägga din kraft? Kanske behöver du gå ner i arbetstid och ekonomisk standard för att få möjlighet att skriva, eller prioritera bort ett annat intresse.

– Kanske skita i att träna! Bli lite tjock och stå för det. Det finns en väldigt petnoga inställning till utseende, heminredning och familjeliv och en massa föreställningar om vad som är »måsten«. Går det att sänka ambitionerna på något område? Om skrivande verkligen är viktigt måste man rannsaka sig själv, och göra upp med vissa föreställningar om vad som »måste« göras.

Kanske, säger hon, kan man också prova att skriva utan att ha de där obrutna, knäpptysta timmarna?

– Jag tyckte själv att det var oerhört mysigt att sitta och jobba bland mina barn. Nu är de vuxna och jag tänker ibland att jag borde ha mitt skrivbord på en förskola där jag kunde sitta och skriva. Strindberg sa ju: utan barnskrik kan jag inte arbeta. Han tog väl inte hand om sina barn, precis, men han tyckte att det var skönt att ha dem omkring sig när han skrev.

 

Agnes Lidbeck har i dag berett plats för sitt författarskap, mitt i småbarnslivet. För det gick till slut inte att låta bli. Numera har hon sina tre barn varannan vecka, och har då hittat en rutin där hon skriver en timme varje kväll efter att de somnat.

– Jag gjorde ett schema och det följer jag, säger hon enkelt.

Den där timmen är inte ett mål att uppnå. Den är en begränsning. Dygnet har bara ett visst antal timmar och hon kan inte bara skriva, säger hon. För det är skriva hon längtar efter att göra, när den egna tiden börjar ticka. Hon säger själv att hon har lätt att komma in i skrivflowet, att det inte krävs någon särskild stämning, plats eller tidpunkt. Men så är hennes taktik inte heller att trycka in en timme bland alla andra måsten, utan skrivandet är hennes högsta prioritet under ledig tid. Annat får stå tillbaka.

Känner du aldrig att du fastnar i en TV-serie eller Facebookflödet? Eller att du bara är för trött för att skriva?

– Nej. Jag vet inte hur jag ska beskriva det … det är inte ansträngande att skriva, det är avkopplande. Jag tänker aldrig att »suck, nu måste jag sätta mig och börja«, utan jag längtar efter slutet av dagen då jag kommer att ha den där tiden då jag får jobba ostört. Snarare struntar jag i tvättmaskinen. Att skriva är det roligaste jag vet, så jag letar aldrig efter annat att göra först.

Agnes Lidbeck säger att hon givetvis försakar mycket för skrivandet. Hon är till exempel en introvert person och att umgås med andra är – till skillnad från skrivandet – någonting som tar av hennes energi. Umgänge är därför ett exempel på sådant hon ofta skjuter upp.

– Så jag känner igen den där känslan, att det finns saker jag tycker att jag vill eller borde göra, och så gör jag dem ändå inte. Men för mig är skrivandet inte en sån sak. Jag väljer bort annat. Jag borde säkert träna men det är så tråkigt, så det gör jag inte. Jag borde säkert laga mat, men jag äter smörgåsar istället. Jag har ingen disciplin, snarare är jag odisciplinerad och lat. Det skulle aldrig falla mig in att göra yoga och koka grönkålssoppa! Jag sitter hemma och äter ostmackor och skriver istället, för det ger mig mer.

Och, säger hon: hennes föräldraskap bygger inte på någon perfekt fasad. Hon konstaterar att hennes barn får käka halvfabrikat, kolla på iPad och äta socker.

– Vi har det väldigt mysigt, men jag är inte någon livsstilsinstagramsförälder. Jag serverar fiskpinnar, jag målar inte bårder i deras rum, jag glömmer alltid att läsa veckobrevet från förskolan.

Kanske ännu viktigare, är att Agnes Lidbeck hittat en föräldraroll som går ut på att inte lägga sig i barnens liv alltför mycket. Hon leker sällan med dem, säger hon, och hon försöker att inte alltför mycket styra dem eller hjälpa dem att hitta på saker.

– De får underhålla sig själva rätt mycket, och jag tror att det är bra.

Själv är hon född 1981 och minns en barndom där hon och kompisarna mest var ute och lekte om dagarna.

– Slog man sig gick man hem och fick ett plåster, men det var ingen som aktiverade oss varje minut, utan det var liksom: Ut och lek! Om man resonerar kring det här med dåligt föräldrasamvete, tror jag mycket handlar om vilken typ av förälder man känner sig bekväm med att vara. Om man är okej med att barnen leker, att jag steker fiskpinnar, att vi kanske åker och badar och tar med ballerinakex från ICA – ja, då blir det ju mer tid över att skriva.

Däremot, säger hon, betyder inte det att hon tycker att det är tråkigt, eller ointressant, att vara förälder.

– Absolut inte, jag älskar att vara med mina barn. Det handlar om hur. Att kunna vara med sina barn utan att sitta på golvet och lägga pedagogiska pussel hela tiden. Att vara den man är och sedan göra plats för sina barn i det livet.

 

En nyckel är alltså att fundera över vilken sorts förälder du kan tänka dig att vara, och kanske hitta ett mer kravlöst sätt att leva med barn. En annan nyckel: att verkligen skapa plats för skrivandet i livet, inte bara försöka trycka in det mellan allt annat som pågår.

Men många som vill skriva upplever också att de har tid, men ändå inte skriver någonting. De ägnar sig åt så kallad prokrastinering – uppskjutande. En som vet det mesta om detta fenomen är Lina Wennersten, som tillsammans med psykologen Alexander Rozental skrivit boken Dansa på deadline – uppskjutandets psykologi.

Lina Wennersten är också kulturjournalist som bland annat arbetat för SVT:s Babel och Språktidningen, och som författat handboken Konsten att skriva en bästsäljare ihop med Katarina Lagerwall. Och Lina Wennersten säger att en vanlig förklaring från människor som vill skriva, men ändå inte gör det, är att de inte har tid.

Men det stämmer sällan helt.

– Tid finns nästan alltid, vissa saker behöver ju göras och dem gör man bara. Så snarare handlar det om att fråga sig: vad är det som får mig att skjuta upp det här? säger hon.

Svaret är ofta att målen är diffusa. Utan tydligt satta mål blir en uppgift alltid enklare att skjuta upp.

– Sedan finns det här med belöningar. Vi människor tenderar att välja sådant som ger snabbare belöning, som att kolla på ett TV-program, eller titta på mobilen. Samtidigt är passivt scrollande i sociala medier inte särskilt belönande egentligen. Det triggar oss, uppehåller oss, men ger oss väldigt lite långsiktigt.

Lina Wennersten berättar att vi har olika förutsättningar för att hantera distraktioner och snabba belöningar. Hon refererar till det så kallade marshmallowtestet, som utfördes av den amerikanska psykologen Walter Mischel 1972, och som undersökte barns förmåga till självkontroll. Testet gick helt enkelt ut på följande: barnen fick en marshmallow, men blev tillsagda att om de lät bli att äta upp den, skulle de få ytterligare en marshmallow inom ett visst antal minuter. Vissa barn slukade godsaken direkt. Andra utstod den långa väntan – på filmer kan man se hur barnen blundar, sparkar med benen och tuggar på håret för att klara av prövningen.

Forskarna följde upp samma barn drygt ett decennium senare. De menade att de barn som hade klarat av att låta bli den snabba belöningen för att få en större belöning senare, också klarade sig bättre i skolan och hanterade stress bättre. Olika personer är alltså olika impulsiva, och olika känsliga för snabba belöningar – som att plocka upp telefonen varje gång den piper. Det säger Lina Wennersten.

– Vi har lite olika förutsättningar, men det går att styra det där. Personligheten är inte fixerad, det går att skapa nya vanor, även om vissa behöver öva mer. Framgångsrika författare har ofta just skapat sig vissa vanor, som är möjliga att leva efter.

Hon råder föräldrar att lägga lite krut på att just forma – eller forma om – sina vanor. Det hjälper en att hålla siktet på målet i ett splittrat småbarnsliv, som är fyllt av distraktioner och av saker som måste göras, eller kommas ihåg.

– Men jag vet själv hur det är. Jag kan gå omkring och tänka: fasen, jag borde skriva. Det är egentligen väldigt destruktivt att gå omkring med den känslan. Det blir tärande att ha en idé om hur man vill leva men sedan bara skjuta upp det.

 

Detta kan IT-konsulten Tomas Heed relatera till. Han började skriva först på allvar när han fick barn. När hans fru var föräldraledig slutade de att samåka om morgnarna, och Tomas började att gå till jobbet. Under promenaderna föddes romanidén. Sedan tog det flera år innan han faktiskt gjorde någonting av den.

– Då, i början, var jag fast inställd på att skriva boken. Först senare insåg jag att det var svårt. Med barn stod jag själv inte i centrum längre.

Under lång tid kände han sig frustrerad och irriterad. Kunde sitta på en middag med familj eller vänner, men känna att han egentligen skulle vilja vara någon helt annanstans – med sitt manus.

Under en semester fick han äntligen möjlighet att ta itu med skrivprojektet. Första utkastet skrev han sedan under en månads tjänstledighet, och när hösten kom kände han sig övertygad om att han skulle fortsätta skriva på kvällarna. Men någonting dök alltid upp. Gympapåsar skulle packas, något av barnen skulle köras någonstans, han eller hans fru hade någon aktivitet inbokad. När barnen somnade vid halv nio var han alltid rejält trött, orkade absolut inte sätta sig och skriva.

– Ganska snart förstod jag att min bok aldrig skulle bli klar på det sättet. Tiden kom inte av sig själv.

Det var då han tog ett snack med sin fru. Han förklarade vad han önskade: att få förvandla sitt utkast till ett färdigt manus. Tillsammans beslutade de att måndagar var Tomas skrivdagar. Då skulle han få möjlighet att bara skriva, och det blev snabbt en rutin som satte sig.

– Varje måndag rusade jag hem från jobbet, och hade jag tur kunde jag få 4–5 timmars ostörd tid.

Det uppdämda behovet, suget efter att bli klar, gjorde att han lyckades fokusera. Han skrev i ett speciellt rum, med en dörr som gick att stänga och som barnen visste att de inte fick knacka på. Telefonen låg i köket. Orden rann ur honom.

Ett halvår körde de med »bokmåndagar« – sedan var manuset klart. Slutredigeringen löste Tomas sedan under de lediga stunder som dök upp. Då var han redan så långt inne i processen att det gick enklare att ta sig tid då och då.

– När jag redigerade, använde jag samma princip som när jag var liten och spelade trumpet. Då sa min musiklärare att ›man ska i alla fall ta upp instrumentet ur lådan varje dag‹. Vissa dagar redigerade jag en enda sida. Andra dagar kom jag igenom 15 sidor. Till slut var jag färdig.

Den 4 maj i våras hade Tomas releasefest för sin fantasybok Metamorfos – Demonens blod. Nu filar han på uppföljaren och planerar att ta tjänstledigt för att ännu en gång skriva ett utkast under en månad. Och han säger att han väldigt sällan har dåligt samvete för att han vissa stunder väljer skrivandet framför sina barn – som nu hunnit bli nio och elva år gamla.

– Det är bättre att ha kvalitet i den tid vi är med varandra, än att jag sitter och längtar nån annanstans. Jag är glad över den skrivtid jag får och njuter när jag är med barnen. Man kan inte gå runt med dåligt samvete, då blir man bara olycklig.