Min dagbok:
Karin Alfredsson

Författare och journalist, född 1953. Tidigare chef­redaktör för tidningen Journalisten och chef för SVT:s morgon­program. Senaste romanen, Roger och Rebecka, ­publicerades 2020. I juni 2021 kommer ­spännings­romanen En rysk gentleman.

»Jag har skrivit dagbok varje kväll sedan tonåren. Det har blivit som att borsta tänderna – en självklarhet. När jag varit på resande fot och vid några tillfällen glömt dagboken hemma har det inte känts bra. Då har jag skrivit på lösa blad och sedan fört över.

De första åren handlade dagboken mest om läxor och killar, som kodades som C, J och B och så där – för tänk om lillebrorsan skulle få tag i den!

Sedan har ett halvt sekels liv passerat. Eftersom jag blev änka nyligen, min man dog i december, har dagboken handlat mycket om det. Jag håller på att återhämta mig, och vänja mig vid att leva ensam. Jag var 20 år när vi flyttade ihop, så det är det en helt ny situation. Och tomt. Det noterar jag, ju, alla känslor och tankar. Dagboksskrivandet har fungerat terapeutiskt den här tiden, en känsla av att jag skriver av mig. Min man ångrade förresten att han själv inte skrev dagbok. Särskilt under den tid som han var med och startade TV4 på 1990-talet, eftersom det var ett så historiskt intressant skede.

Karins dagbok

Hur länge? »55 år.«

Hur mycket? »5–10 minuter varje kväll.«

Annons

Vem får läsa? »Ingen, så länge jag lever.«

Nyligen ringde en forskare som ville veta mer om min tid i Vietnam 1998, då jag under ett halvår arbetade som platschef för en journalistutbildning i Hanoi. Jag mindes inte så mycket spontant, men sådana gånger har jag stor nytta av dagböckerna. Jag har även haft konkret användning av dem i mitt författarskap. Efter tre år som biståndsarbetare i Zambia använde jag anteckningarna som underlag för en roman som utspelade sig där, Skrik tyst så inte grannarna hör. Och nu ligger jag i startgroparna för en roman som delvis ska utspela sig under 1970-talet. I det arbetet kommer dagböckerna också till användning. 

Min mamma frågade mig en gång för länge sen: ›Vad ska du göra med dagböckerna när du är borta då? Bestämma att de ska brännas?‹

Det där har jag funderat mycket på.

Finns det ett historiskt värde i dem? Jag tillhör ju den första generationen av svenska kvinnor som förväntades yrkesarbeta. Kanske kan något kvinnohistoriskt arkiv vara intresserat? Jag har hur som helst testamenterat böckerna till min svärdotter, som visat ett intresse. Hon får dem när jag dör, och så får hon göra vad hon vill med dem.«

Annons

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .