För några år sedan kom en kvinna fram till mig på Skrivascenen på Bokmässan och presenterade sig som Jenny. Jag tog mig tid fast jag inte hade någon, på Skrivascenen rullar ett minutstyrt schema, men jag såg att Jenny var angelägen.
Hon hade läst mitt reportage om Dalsland, och om skrivande och läsande på landsbygden, och lagt ihop två och två. I texten fanns en passage om min morfar, som var barn- och ungdomsförfattare, och det visade sig snart att Jenny kom från samma lilla ort som mina morföräldrar och själv skrev böcker för barn.
Min morfar och mormor var unga när de träffades, och mormor pratade ofta om deras första år tillsammans då de hyrde en liten lägenhet i en villa i dalsländska Brålanda. Hon brukade beskriva tiden då de bodde »på Höga«, och hon mindes förbluffande mycket; det stora huset, de högvuxna buskarna i trädgården, och min mamma som tultade runt i en vit solhatt i hålbroderad bomull. Det var som om just de åren hade gjort särskilt avtryck, på något vis präglat den lilla treenighet som hon och morfar och barnet utgjorde. Eller så var det bara den genomgripande förändringen av hela livet, att som nittonåring bli förälskad och kort därpå med barn, som gjorde att mormor tycktes ha registrerat varje detalj.
Nu, vid Skrivascenen, berättade Jenny att hennes mamma liksom min varit barn »på Höga« – det var hennes morföräldrar som hade hyrt ut till mina.
Några veckor senare mejlade Jenny ett par svartvita fotografier. En av bildfilerna var döpt till »Mamma, Maj och Marita«. På fotot syns Jennys mamma – en liten Bullerbyflicka med blond page och finurlig blick – hålla min mamma, några månader gammal, i famnen. På den andra bilden poserar mormor och morfar med min mamma utanför Höga; morfar håller mamma som han alltid höll bebisar, vända utåt mot världen, med högerarmen stadigt under blöjbaken.
När jag nu tittar på bilden är det för mig en absolut obegriplighet att kunna se dem så unga, med allt liv framför sig. Ibland tänker jag att kamerorna är det märkligaste människan uppfunnit. De avbildar så lite men säger så mycket. Eller menar jag tvärtom, att de kan visa allt men ändå dölja hela berättelsen?
I konstrast till våra nutida kurerade, redigerade och retuscherade bildflöden känns gamla svartvita fotografier mer som ett utsnitt av en verklighet, en liten skärva riktig värld och liv. Och för otaliga författare har just ett gammalt fotografi utgjort gnistan till skrivandet. I bilderna har de hittat miljöer, stämningar och gåtor att utforska. Elin Boardy, som i sin Nätterna på Winterfeldtplatz skildrade 1920-talets Berlin, upptäckte sin huvudperson på ett svartvitt foto: »När jag fick syn på bilden kände jag att jag hade hittat Hedvig. Hon hade precis rätt blick, lite blyg men samtidigt kavat.« (I reportaget om Elins boks tillblivelse finns bilden på den fiktiva Hedvig att se.) När Åsa Hellberg skrev om sin familjs historia blev en gammal låda med fotografier ovärderlig; bland annat grävde hon bland bilderna för att avgöra om hennes släkting Rut någonsin levde med en man men fick inse att »det fanns inte en karl någonstans«.
Likt Åsa Hellberg dras många som skriver historiskt till sin egen historia. När vi för ett par år sedan – tillsammans med Historiska Media – anordnade en skrivtävling där uppdraget var att skriva inledningen till en historisk roman, grävde många i egen mylla.
Efter inte så lite vånda valde vi ett vinnande bidrag. En romanstart som utspelade sig i slutet av 1800-talet i skärgården utanför Söderhamn, där fiskarhustrun Alice väcktes och fick veta att hennes son inte hade kommit hem från sjön under natten.
Häromdagen fick jag ett mejl från Thérése Biller, som hade kämpat i flera år med skrivprojektet om Alice och hennes familj. Nu berättade hon att hennes debut Arvskuld ska komma ut i maj – en roman där nutid binds samman med Alices tid, där en släkts gåtor och nedärvda skuld förgrenar sig in i samtiden. Tid och tid möts.
En sak vet jag i alla fall: om kameran är det märkligaste människan uppfunnit, är klockan det mest enfaldiga. Faktiskt ett jävla påfund, för det går inte att mäta tiden, alla minuter är inte lika långa, det vet vem som helst som suttit i ett väntrum eller sprungit till ett tåg, som har burit ett barn eller fått besked att någon man älskar har dött.
Tiden sträcker ut och drar ihop sig och jag är övertygad om att vi bara blir olyckliga av att försöka mäta den.
Tiden är inte mätbar, den är ett obegripligt mysterium, på samma sätt som det är obegripligt att kunna möta min tjugoåriga mormors ansikte, halvt upplyst, halvt i skugga, fast jag nu är dubbelt så gammal som hon var då.
Det är nästan så att man blir sugen på att skriva något.
Veckans …
… tips
För er som skriver historiska romaner tipsar jag om vårt temanummer på ämnet, som finns att läsa som e-tidning. Där finns bland annat ett långt reportage om att skriva historiska romaner och en guide till hur du lyckas med researchen.
… tillbakablick
Efter att ha tryckt in en massa läsning för jobbets skull har jag nu tagit mig till sluttampen av Liken vi begravde och blev full i skratt när jag, av en slump, kom att läsa intervjun som Henrik Ekblom Ystén gjorde med Lina Wolff åt oss medan hon höll på att skriva boken. Där sa Wolff att arbetet hade gått i stå, att hon kände att något saknades och att dialogen med förlaget hade stärkt den övertygelsen, även om de inte sa rakt ut att texten inte höll måttet: »Nej, det är mer en känsla hos mig. Ett förlag kan ju också se en bok som en mellanbok, bra nog liksom. Men jag vill inte ge ut någon jävla mellanbok. Då kan det kvitta.«
Som bekant blev det inte en mellanbok utan ett Augustpris.
… transparens
De brittiska och amerikanska författarorganisationerna lanserar ett märkningssystem som ska tydliggöra om böcker är skrivna av AI eller människor. Föredömligt. I Sverige diskuteras i nuläget bara AI-märkning av översättningar, men ge Författarförbundet en månad eller tre så kan det nog låta annorlunda. Jag för min del har lovat att vara transparent med vårt AI-användade och redovisar därför att jag den senaste veckan bett ChatGPT om två saker: en mer low key synonym till begreppet »superdeal« (den föreslog »prisvärt erbjudande«) och när i Torbjörn Flygts Underdog som Johan Kraft gör värnplikten (AI hade inte en aning men killgissade tvärsäkert på ett år då romanen inte ens utspelar sig).
… ansträngning
Två björnbärsbuskar som jag grävde ner i lervällingen i halv storm i går medan jag vabbade en snorig men glad treåring, samt ett tiopack penséer som jag med köldstela fingrar tryckte ner i några gamla trädgårdskrukor. Vattnet i vattenkannan hade nästan hunnit frysa innan jag fått de stackars växterna i jorden. Vore det inte rimligt om våren kom snart?
