Medborgarna

Inledningen av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Sjön hon lärde sig simma i när grannarna, som hade en autograf av Arne Borg uppsatt ovanför öppna spisen, ordnade simskola om somrarna och drog tågvirke mellan bryggan och hängbjörkarna så att man hade något att hålla i. Bortom björkarna fanns ett par farligt hala klippor som hon något år senare kunde ha drunknat vid om det inte varit för Öbergs grabb som stod och fiskade braxen en bit bort. Samma vitblonda lite dumblyga men söta kille hon senare kysste på motsatta sidan stranden, efter ett okänt antal mellanöl medan någon försökte spela de inledande ackorden till Smoke on the Water på en illa strängad gitarr. Micke, så hette han. Mikael Öberg. Stack ner till Göteborg direkt efter skolan, ingen vet riktigt vart han blev av.

Nu är pojken orolig igen. Han mumlar något. Roger säger att han får prata svenska om han vill bli förstådd. Hon kollar Facebookgruppen igen men inget nytt sen sist, bara Stoffes korthuggna Vi är på plats.

De kör i den långa kurvan längs halvön där hon och Tomas hade sin båt. Eller, där Tomas hade sin båt. Det var viktigt. Det var hans båt, hans bil, hans hus. En gång lärde hon sig ett ord för hur Tomas var. Possessiv. Han älskade att äga, långt mer än vad han älskade någon människa. Men båten tyckte även hon om. Det var inget särskilt med den, en enkel plastjolle med en utombordare som bara ville starta ungefär var tredje gång. Det var mer vad båten gav. Abborrmete om försomrarna och badutflykter till Älgön och de blåskimrande augustinätternas spända förväntan; skulle burarna innehålla några kräftor och skulle de bli upptäckta av tillsynsmannen? Framför allt innebar de där båtturerna en möjlighet att komma bort från varandra, även om man satt knödd flytväst mot flytväst. Vrålet från motorn omöjliggjorde alla samtal och öppnade ett inre rum fullt av tankar och drömmar.

Hon slänger en blick i backspegeln. Ser mest Måns. Det är som om hans kropp fyller upp hela det bakre utrymmet av bilen. Herregud vad han äter. När de provianterade på macken tog han inte bara två stora baguetter med räksallad utan även två av de där hemska korvarna som säkert snurrat runt där i flera dagar innan han förbarmade sig över dem och slukade dem i ett par tuggor. Men så fick de ju rabatt också. Sedan de började patrullera har macken haft ungefär noll problem med vare sig slangande baltiska bensintjuvar eller tiggare som bunkrar upp framför de automatiska dörrarna med sina fejkade lappar och sitt falsktrevliga hejhejande.

Ja, patrullerna är populära. De får mycket kärlek, många tummar upp och som sagt en del gratis mat också, men man kunde ju önska att fler ville engagera sig. Om folk i bygden nu tycker att de gör en så himla fin insats, som det var någon som skrev häromveckan, om de verkligen fyller det tomrum som den nerlagda polisstationen skapade, borde inte fler aktivera sig då? Ligger det inte i allas intresse att deras lilla samhälle inte bara ska leva utan också att det får göra det i säkerhet, lugn och ro? Som Roger sa: fem bilar är fem för lite. Vi borde vara dubbelt så många, minst, för att kunna täcka upp hela området under dygnets mörka timmar.

Men än så länge har efterlysningarna om handräckning bara resulterat i ett fåtal hugade som åker med några nätter och sedan får nog. Det är arbete hit och familj dit som ursäkt. Jaha, så det är bara vi som varken har det ena eller det andra som ska skydda alla de lyckligt lottade, tänker hon ibland. Världen är orättvis, som hennes mor brukade säga. Håller hon på att förvandlas till henne?

Nu är pojken ordentligt orolig. Det verkar som om han fått loss en arm och griper efter dörrhandtaget. Hon sträcker på nacken för att försöka se i backspegeln men det är svårt. Vågar inte riktigt vända sig om, inte sedan hon såg vad de gjort med honom. Roger suckar och Måns flåsar, de verkar ha kopplat något sorts grepp på honom. Det är Roger som instruerar Måns som sitter bättre till, halvt bakom pojken. Armen runt halsen och den andra handen på huvudet. Nej, inte i nacken, mer på toppen av huvudet. På toppen! Så ja. Tryck till. Hårdare. Ser du hur lugn han blir?

Flåsningarna når sitt crescendo och ebbar sakta ut. Tomas säger ingenting. Håller bara blicken på vägen och ger lite mer gas men ligger hela tiden under hastighetsbegränsningen. Hon kollar gruppen igen. Marianne har kommenterat Stoffes inlägg. Alla är här. Bil fyra kommer ni snart eller? Hon säger ingenting till Tomas, vet att han hatar att bli stressad när han kör. Eller när han håller på med vad som helst. Tunnelseende, totalt fokus på en enda sak. Som om han balanserade hela världen på sina axlar och minsta tuva skulle kunna få honom att tappa jordklotet.

När hon såg den nya turordningslistan och fattade att de satt henne i samma bil som honom undrade hon först om det var ett skämt, sedan om det var ren och skär illvilja. Alla känner ju till skilsmässan, alla vet allt här, det är så det funkar. Man känner till vilka som är obotligt sjuka, vems barn som blir mobbat i skolan, vem som blivit friställd och vems sjukpenning som blivit indragen. Detta om de normala vill säga, de skötsamma. Om buset vet man mindre, om det vita skräpet i längorna nere vid ån och missbrukarna ute på campingen och säsongsarbetarna i barackerna bakom Anderssons maskinpark och de asylsökande borta på den nerlagda kursgården. Det är som om de lever i en annan värld.

Fortsättningen av Håkan Deblén

Hon försöker förgäves kväva en gäspning vilket resulterar i en långdragen suck med stängd mun. Tröttheten går i vågor, sömnen i natt hade effektivt motats bort av onödiga tankar. Deras engagemang, som till en början otvetydigt känts som en bedrift, gav en känsla av att de stod som hjältar på barrikaderna. Utförde det som inte samhället förmådde, eller ville. En första aning av rädsla, ångest i magtrakten, växte sig starkare varje sömnlös natt. För att alltid, i morgonljuset förpassas till underjorden, osynlig och glömd.

Måns manövrerar klumpigt sin stora kroppshydda i baksätet för att försöka sträcka fram huvudet mellan framstolarna. Hans gnälliga röst har en bedjande ton, som en undergiven hund. Men för helvete, hade det inte räckt med att han vräkte i sig mat för flera personer? Klart man behöver pissa om man dricker upp en alldeles för stor cola, nog för en hel familj! Hon sneglar försiktigt åt Tomas håll, väntar på reaktionen. Känner igen ryckningen i mungipan, samma signal som brukade varna henne att fly, eller åtminstone hinna ducka. Hennes axel hinner precis trycka sig utåt, mot bildörren, när hon hör Tomas mobil vibrera. Hans hand kämpar för att få grepp om telefonen som halkar runt i förvaringsfacket bland nycklar, mynt och parkeringsbiljetter.

Det enda som hörs är motorns vinande och däckens rytmiska dunkande när Tomas genar över mittlinjen i kurvorna. Han har ökat hastigheten, störd när saker ändras, får hans värld att gunga till. Rastplatsen hade verkat för osäker, för synlig. I stället skulle de mötas några kilometer längre bort, vid grustaget en bit in på skogsvägen. Han hade hårdhänt slängt tillbaka mobilen bland skräpet, svurit högt, förbannat denna världs alla mesar. Hon håller blicken fäst genom sidorutan, vill försvinna ut, bort från Tomas. Ser ut över landskapet som övergått i grönbruna ängar, bränt av sommarens sol. Här och var bryts monotonin av björkdungarnas gula prasslande lövverk. Rädslan inför Tomas förväntade utbrott har fått hennes tvekan att bubbla upp till ytan.

Det som börjat så bra hade, som ett vinddrivet skepp, tagit en annorlunda riktning. Hon gnuggade tinningarna med tummarna. De behövdes, ingen tvekan om det. Det är skit att det ska behöva vara så, men vem skulle annars sätta gränserna? Men tankarna har funnits där, funderingarna på om det gått överstyr, ända sedan Tomas gick över gränsen.

Hon ser inte landskapet där ute längre, funderar. Larmet hade gått, bara någon månad tidigare. Ett anonymt tips fick telefonkedjan att gå varm. Snart hade de varit på plats, hon kan fortfarande känna hur adrenalinet vibrerade i kroppen. De hade tagit killen utan problem, han kom säkert från förläggningen. Inget motstånd, inga grejor från bilen han hade gjort inbrott i, bara rädsla i hans blick. Det gjorde Tomas förbannad, ingick inte i hans plan, gav näring åt hans aggressivitet. Grabbens lidande fick ge Tomas lindring. Hon känner Tomas, vet hur han funkar. Är det bara hon som reagerar? Kanske är det okej, en överreaktion av henne bara. Eller har vi gått över gränsen, den fina linjen som kan göra människor till odjur? Bara Anne hade vänt sig bort, tittat ner i marken. Alla andra hade varit som uppjagade hyenor.

Med ett otåligt krängande får bilen till slut fäste på gruset. Vibrationerna från bilens golv känns igenom stövlarna. Hon andas djupt, hans enkelspårighet får henne att må illa. Lite mer smarthet och mycket mindre ilska hade varit till hans fördel. Men mycket farligare, det hade hon insett.

Trädstammarna rusar förbi sidorutorna, den smala skogsvägen upp mot jakttornet har de redan passerat. Tornet, som nästan rasat, används inte längre. Hon hade varit stolt över Tomas som tillsammans med Stoffe byggt det. Måste varit mer än femton år sedan han kommit hem med Stoffe i släptåg. Svettiga och uppsluppna hade de gått direkt till kylen, med kängorna på, för att plocka fram kall öl. Bästa kompisarna med en öl i ena handen, den andra över varandras axlar. Hon mindes hur glädjen över bedriften smittat av sig på henne. Tomas kärleksfulla klappar på hennes kind, fingrarna som försiktigt drog bort hennes lockar som alltid ramlade ner över ögonen. Han hade varit så annorlunda på den tiden. Hon får en tankfull rynka i pannan, kanske är det hon som förändrats?

Pojken mellan Måns och Roger låter igen, ett snyftande, gråtande läte hörs. Vrider sig för att komma loss i det trånga utrymmet mellan de två. Som om han vet vad som väntar, kanske känner han det på sig, eller så är det bara en reaktion på grusvägens skumpande. Hon vänder sig om, ser att Måns förgäves försöker dra ner huvan som åkt upp så den bara täcker hans ögon. Måns sitter så gott som fast i sätet, händerna får ingen kraft. Helvetes! Roger lägger sig tungt över pojken, trycker till honom. Ljuden från pojken dämpas. När han är helt tyst drar Roger med ett kraftigt ryck ner huvan över hans haka, drar åt hårt, håller kvar greppet.

Träden skingras, längre fram skymtar grustaget mellan några grävmaskiner som står slarvigt uppställda. Bilen svänger höger, upp på en grusplan kantad av stenbumlingar. Hon ser att de andra bilarna är på plats, gruppen av människor står utspridda. När de kommer närmare ser hon Stoffe ta några kliv framåt, vinkar att de ska köra fram till den svarta skåpbilen bakom honom. Han ser allvarlig ut, hon inser förvånat att han har jaktbössan över axeln. Det är helt tyst i baksätet, men hon hör att Tomas visslar belåtet mellan tänderna. Balans i världen.

Stoffe kliver åt sidan, sakta kör de förbi honom, samtidigt som alla andra närmar sig. Hon känner illamåendet återkomma, fyller hela kroppen, händerna skakar. Försöker skärpa till sig, knyter händerna. Skåpbilen står med skjutdörren öppen. Innanför den finns en gallerförsedd bur, avsedd för riktigt stora hundar, med dörren på vid gavel. Väntar.