När jag föddes, sade min mor, var jag ett vackert barn. Hon var väldigt stolt över det, tror jag. Att jag var vacker. Hon själv var inte vacker, eller ens alldaglig, stackars kvinna. Och min far likaså, men det är lättare för män att vara fula, tror jag, än det är för kvinnor. Hur deras bröllopsnatt gick till vill jag inte tänka på, inte enbart för att det inte är lämpligt för en son att ägna för mycket tid åt att granska kvällen han tillverkades, utan för att skönhet inte bör möta den styggelse som den fötts från.
Jag visste redan som ung att jag inte var som andra pojkar. Nog för att det fanns vissa, ytliga, likheter. Två ögon, två armar och två ben, en näsa och mun, 10 fingrar och allt sånt. Men du måste förstå att detta bara var beståndsdelar av min kropp, inte vad jag faktiskt var. Tänk dig en målarduk. Den kan bli utvald av en mästare, en ny Leonardo da Vinci, eller en hobbyist som enbart hänger sig åt en vild nyck. Samma material, men två helt skilda gestalter i slutändan. Där andra pojkar i min ålder var runda eller alltför långa för att deras balanssinnen skulle hänga med, växte jag i perfekt proportion. Mitt ansikte fick aldrig de traditionella utbrotten av akne i puberteten, och när det var dags för kroppsbehåring kan jag med glädje uppge att denna likaså kom i lagom takt och mängd.
Det var en sak med just min målarduk som kanske var lite annorlunda. Något som märkte mig förutom min skönhet. Du förstår, min vän, jag tappade aldrig mina mjölktänder. Alla 20 in i vuxen ålder. Inga besök från tandfén för den här gossen, inte.
Seså, seså, lyssna bara.
Lukt var aldrig något jag tänkte särskilt mycket på. Inte ens mitt i puberteten, när alla körtlar och hormoner brakar på som mest, var det mycket av ett problem. Jag minns faktiskt – jag tror du kommer uppskatta det här – att jag pratade med en flicka i min klass. Vi måste ha varit 17 år, kanske 16. Hon var väl fin, lite alldaglig kanske, men de flesta pojkar och flickor är det i den åldern. Och kanhända var jag väl lite van vid högre standard av skönhet än de flesta andra. Men den här flickan, Sanna hette hon. Hon pratade med mig om dittan och datten vid mitt skåp. Såhär i efterhand kanske det är lite grovt att prata så öppet om det, men hon var kär i mig, förstår du. Vem kan klandra henne? Men hon pratade och jag var så trött på hennes prat att jag till sist kysste henne för att få henne att hålla käften. Vet du vad som hände då?
Jo, hon stod där, med spott glänsande på hennes darrande underläpp och hon sa, get this:
»Du smakar aprikos.«
Aprikos! Är inte det helt vilt?
Gapa stort nu, vännen, och bit inte ihop. Tycker du jag luktar aprikos?
Sanna var inte min första, eller min bästa. Ja, jag erkänner att det kanske var hjärtlöst av mig att hålla på sådär. Love ‘em and leave ‘em var ett motto på den tiden. Jag var vacker och jag visste det, och jag älskade att höra deras lovord. När jag kysste dem, tog på dem, låg med dem. När jag började mina universitetsstudier hade jag dussintals krossade hjärtan i mitt kölvatten, om inte hundratals. Män och kvinnor, det spelade ingen roll.
Är du förvånad över att jag haft manliga älskare? Men ack, det är 2000-talet nu, min kära lilla välformade vän. Jag har aldrig känt åtrå för kvinnor eller män, jag har bara känt deras åtrå för mig, och om jag skulle diskriminera mot halva befolkningen skulle jag missunna mig själv den vördnad jag söker. Vördnad, ja. Inför en gudomlighet. Renhet är nära gudomlighet, men skönhet överträffar de båda.
Nu kommer det kanske göra lite ont om en sekund, jag ber om ursäkt.
Sådär ja. Inte så farligt.
Mamma och pappa, de sa ingenting. De visste säkert vad jag hade för mig, föräldrar vet sådant, men inte ett pip hörde jag. Pappa, jo det är klart att han säkert ogillade mitt sätt. Och jag tror att mamma inte var så pigg på det heller. Men av olika skäl. Du förstår att nu gissar jag enbart – en son ska inte prata om allt med sin mor och far. Vissa saker är det bättre att lämna osagt. Men jag tror att min far kände avund mot mig. Mot den uppmärksamhet jag fick av flickor och pojkar i min ålder, och även upp i åren. Jag kunde se det i hans blick, den gröna glimten som viskade om hans begär. Att han borde fått det som jag fick, fått all kärlek och all uppmärksamhet, all – ja, all vördnad som gavs mig. Men han hade inte mina gyllene lockar, min skära, lena hy, mina kindben. Han var en man formad av en annan tid, av gyttja och strå, inte polerad marmor. Och när det gäller min mor …
Förlåt, jag hörde inte riktigt, spotta ur blodet tack. Inte på golvet, tack.
Nej, jag är inte färdig.
Min mor, ja. Med henne var det annorlunda. Jag var ju trots allt hennes lilla pojke, även när jag var väl inne i mitt vuxna liv. Hon missunnade mig inte, tvärtom! All kärlek som gavs mig välkomnade hon, från mina klasskamrater till mina kollegor, och även främlingar. För henne var det kärlek som gavs till henne också, i uppskattning för det jobb hon gjort med att skapa mig. Var det trots allt inte hennes kropp jag vilat och växt i under nio månader? Var det inte samma blod givit liv åt oss båda, hennes blod? Hennes kött, om än mer välformat än det kött hon själv hade kvar?
Men hon gillade inte den uppmärksamhet jag gav åt andra. Jag kan tänka mig att om jag var den typ som gifte mig hade hon varit en hemsk svärmor. Hon kvävde mig, krävde mig på kärlek som en – ja som en … Jag vet inte vad.
De är döda nu, båda två. Sånt är livet, c’est la vie, so it goes.
Vi är nästan klara nu, vännen. Sch nu, andas in, andas ut.
Endast ett problem hade jag. Då, som nu. Det är det här med tänderna, förstår du. Mjölktänder är inte menade att vara permanenta. Och de är små, och de slits, och maten fastnar mellan dem, och i hålen – ja, jag har hål, min kära vän. Sötsak söker sötsaker. Inte längre luktar det aprikos när jag kysser någon.
Kommer du ihåg vad du sa tidigare ikväll? Vi stod utanför baren efter stängning, och jag frågade om du ville följa med mig hem. Och jag log, som Mona Lisa, med stängd mun. Och du sa:
»Du ler som om du har en hemlighet.«
Och det har jag.
Det är lättare att dölja på natten, när det är mörkt, och när den man pratar med har druckit ett glas, eller två, eller tre. Det hjälper att med åren har de slutat var skinande vita – svarta är mina tänder. Se? AAAAAAH. Och lukten, ja, den kände du när jag kysste dig när vi kom innanför dörren. Men du sa inget, eller hur? För du ville se mer av mig. Veta mer, känna mer.
Jag hade inte tänkt göra något sånt här ikväll. Men du log åt mig så vackert. Och i ditt leende, ditt bländande vita leende, speglades jag. Till synes perfekt förutom
en
liten
detalj.
Och om jag, som annars är fulländad, ska dras med den här defekten är det inte mindre än ett illasinnat, kosmiskt spratt att du har det jag saknar.
Men nu, min kära, nu är vi mer lika varandra än någonsin. Så kyss mig, och säg att jag smakar aprikos.
Juryns motivering
»Elakt, roligt, förföriskt. Novellens protagonist är snarare dess antagonist, men så helt i avsaknad av självkritik och empati att vi inte kan undvika att dras med – och samtidigt förskräckas.«