Torpet står där i sin enkla självklarhet. Jag går närmare och ser hur den röda kåken med dess vita knutar omfamnas av höstlövens varma färger. Efter att ha betraktat gården en stund, beslutar jag mig för att öppna den bågformade grinden. Jag närmar mig för varje steg och vrider till slut om den stora järnnyckeln till den grönmålade trädörren. Den ger lite motstånd i början, men till slut ger den efter och hälsar mig välkommen med gnisslande gångjärn.
Väl där inne är det som om tiden har stannat. Tar ett steg på den blåvita trasmattan och möts av en instängd lukt i ett hem som tycks ha saknat liv och rörelse under en lång tid. Det förefaller som om människorna som en gång i tiden bodde där, en dag tog sitt pick och pack för att aldrig någonsin vända åter. På hallväggen hänger ovala tavelramar vars innehåll föreställer en man med vattenkammat hår, en kvinna med randigt förkläde vid sidan om och två barn, en pojke och en flicka, som ser ut att vara i sex-sjuårsåldern.
Min husesyn fortsätter in till köket. På vedspisen står en kanna kokkaffe som för längesedan har tjänat sitt syfte. Det skrangliga köksbordet bär en spetsvirkad duk som täcker en bordsskiva i trä. Två kaffekoppar av tunt porslin står uppställda på var sin ände av bordet och fyra assietter av samma servis ligger utplacerade längs samtliga sidor. Jag ser pappersservetter, bitsocker och ett tomt kaffefat. Har någon dukat till kalas? Hur länge har porslinet stått framme? Jag går närmare kopparna och ser spår av kaffesump. När jag tar tag i det snirkliga örat och för koppen mot näsan ryggar jag tillbaka av den fräna lukten. Tittar upp mot den storblommiga tapeten och ser att vägguret har stannat på klockan tre. En gång i tiden skulle man ha eftermiddagsfika, men någonting eller någon fick torparfamiljen att lämna hemmet för att aldrig återvända. Det var sannerligen en gåta.
Solens strålar letar sig in mellan den massiva bokens grenar. Skuggor och ljusstrimmor dansar längs väggarna och jag tänker att det är den enda återstoden av liv i den enkla boningen. Jag betraktar de målade skåpsluckorna, en aning slitna men fortfarande i bra skick. Blåser bort dammet på fönsterblecket för att sedan blicka ut över en vildvuxen trädgård. Jag lämnar köket och när jag tittar mig över axeln, känner jag mig med ens iakttagen. Med en lätt rysning tar jag mig till vardagsrummet vars centrala pjäs är den öppna spisen – föreställer mig hur familjen brukade samlas runt den om kvällarna. Det tar tag i träkåken medan höstvindarna letar sig in genom fönsterspringor och över golvtrösklar. Jag slås av fukt och doften av ved som ligger prydligt staplad i den flätade näverkorgen. När jag ska vända mig om känner jag hur en barnhand ivrigt rycker och drar i mina fingrar. Min blick dras till pojken vars ansikte jag så väl känner igen. Det är pojken som för bara en liten stund sedan mötte min blick från tavlan i hallen…
