Merete Mazzarella / Photo by Cata Portin

»Man vill bekräfta att man finns«

Merete Mazzarellas böcker är som en riktigt trevlig bordsgranne. Man möter en författare som är personlig men inte egofixerad, beläst men inte besserwisser, slagfärdig och full av åsikter – men oftast redo att ompröva dem. Och så får man ett kryddmått skvaller till desserten.

Som läsare vill man gå i dialog med henne: fråga vidare, invända, berätta om egna erfarenheter. Men det kan man ju inte. Om man inte springer på henne på stan förstås.

– Jag kommer från Svenskfinland och då inser man snabbt två saker, säger Merete Mazzarella på telefon från Helsingfors. Det första: att det är en liten värld. Inte sällan kommer vilt främmande människor fram till mig vid någon butiksdisk och frågar hur det är med barnbarnen eller hur det går med mitt äktenskap. Det andra är att väldigt många skriver själva, yrkesmässigt eller som hobby. Också det handlar nog om litenheten – som det författartäta Island – och om att tillhöra en minoritet. Man vill synliggöra sig själv och sitt sammanhang, bekräfta att man finns.

För Merete Mazzarella växte den viljan fram också ur hennes uppväxt som diplomatbarn i Kina, Turkiet och Schweiz, och på en internatskola i England. När hon till slut landade i Helsingfors fanns det ingen jämnårig som kunde relatera till – eller ens intresserade sig för – Meretes tidigare liv och referenser. Och hon önskade egentligen inte heller prata om saken, som nyanländ tonåring ville hon bara vara »normal«.

– Under en väldigt stor del av min uppväxt var det väldigt många saker och erfarenheter som jag bara kunde prata med min bror och mina föräldrar om, och ibland inte ens med dem. Sedan har det fortsatt så, att jag upplever att mitt liv har varit sönderstyckat i många olika delar. Jag är till exempel nu gift för tredje gången. Med dagens urbanisering, migration och familjemönster är det naturligtvis väldigt många människor som delar den känslan med mig.

 

Annons

Merete Mazzarellas debutbok Först sålde de pianot (1979) handlade om just hennes uppväxt och började formas när Meretes pappa dog, och de närstående samlades för att prata och minnas. Hon säger att den boken, och många av de senare, handlar om att »få ihop pusslet«.

Samtidigt säger hon att skrivande för henne alltid handlat om kommunikation; hon har aldrig skrivit dagbok men alltid brev, och hon gillar Facebook. Därför sträcker sig Merete Mazzarellas böcker också långt bortom det självupplevda. Med litteraturprofessorns auktoritet masserar hon in läsefrukter, forskning och egna reflektioner i texten. Och hon har nästan alltid ett underliggande tema: åldrande, barnbarn, kvinnors förhållande till män. 2017 nådde hon fram till den logiska boktiteln Om livets mening.

Inspirationsboken Att berätta sig själv handlar egentligen också om meningen. Om att få syn på och sedan kunna formulera mönster och riktningar i sitt eget, och sina närståendes, liv. Om förhoppningar och försoning, om barndomens betydelse men också om vikten av att fortsätta berätta och skapa mening genom alla åldrar.

Mot slutet av vårt samtal vänder den alltid nyfikna Merete Mazzarella på brädet och säger att hon nu vill veta lite om mig. Jag berättar att min mormor faktiskt växte upp i Svenskfinland, och förirrar mig sedan in i en släkthistoria om när mormor som flicka flydde från striderna under inbördeskriget 1918 och glömde sin väska med familjens värdefullaste tillhörigheter när hon klev på en buss. Eller … fanns det bussar 1918? Var det inte mormor – och var det möjligen Vinterkriget 1939–1940?

– Du ser, säger Merete Mazzarella. Den som börjar berätta upptäcker väldigt snart de där luckorna: »Vad gjorde hon då? Hur tänkte jag egentligen där?« Ska man skriva något måste man tackla de frågorna. Svaren blir ofta värdefulla för den som skriver – och ibland också för andra.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades Publicerad 5 februari 2020 och är skriven av .