Merete Mazzarellas böcker är som en riktigt trevlig bordsgranne. Man möter en författare som är personlig men inte egofixerad, beläst men inte besserwisser, slagfärdig och full av åsikter – men oftast redo att ompröva dem. Och så får man ett kryddmått skvaller till desserten.
Som läsare vill man gå i dialog med henne: fråga vidare, invända, berätta om egna erfarenheter. Men det kan man ju inte. Om man inte springer på henne på stan förstås.
– Jag kommer från Svenskfinland och då inser man snabbt två saker, säger Merete Mazzarella på telefon från Helsingfors. Det första: att det är en liten värld. Inte sällan kommer vilt främmande människor fram till mig vid någon butiksdisk och frågar hur det är med barnbarnen eller hur det går med mitt äktenskap. Det andra är att väldigt många skriver själva, yrkesmässigt eller som hobby. Också det handlar nog om litenheten – som det författartäta Island – och om att tillhöra en minoritet. Man vill synliggöra sig själv och sitt sammanhang, bekräfta att man finns.
För Merete Mazzarella växte den viljan fram också ur hennes uppväxt som diplomatbarn i Kina, Turkiet och Schweiz, och på en internatskola i England. När hon till slut landade i Helsingfors fanns det ingen jämnårig som kunde relatera till – eller ens intresserade sig för – Meretes tidigare liv och referenser. Och hon önskade egentligen inte heller prata om saken, som nyanländ tonåring ville hon bara vara »normal«.
– Under en väldigt stor del av min uppväxt var det väldigt många saker och erfarenheter som jag bara kunde prata med min bror och mina föräldrar om, och ibland inte ens med dem. Sedan har det fortsatt så, att jag upplever att mitt liv har varit sönderstyckat i många olika delar. Jag är till exempel nu gift för tredje gången. Med dagens urbanisering, migration och familjemönster är det naturligtvis väldigt många människor som delar den känslan med mig.
- Mer:
- Intervju
