»Det kan finnas sånt som skapar tystnad«

I artikelserien »Så skriver jag« intervjuar Skriva författare som gett ut böcker om sitt skrivande. Dessutom publicerar vi utdrag ur boken. Texten nedan är ett utdrag ur Merete Mazzarellas Att berätta sig själv.

I familjen kan repliker bli som kitt – eller som grus i skon. Framförallt är de värda att minnas, anteckna och använda:

En god vän berättade om uppväxtens julmiddagar till vilka hennes fars faster alltid var inbjuden. Varje år när lutfisken kom på bordet slog faster ihop händerna och utbrast: »Nog är det underligt; som barn tyckte jag inte alls om lutfisk men nu är jag ju så oerhört förtjust!«  Det var en replik som den övriga familjen snabbt lärde sig att ivrigt vänta på och betrakta som en av julaftonens höjdpunkter men efter tjugo år kom så plötsligt en julafton då lutfisken kom på bordet och faster satt alldeles tyst. De andra tittade oroligt och undrande på varandra men far i huset räddade situationen. Han vände sig till faster och frågade: »Hur är det egentligen, faster, tycker du om lutfisk?«

Och då lyste faster upp och sa: »Ja, nog är det underligt, som barn tyckte jag inte alls om lutfisk men nu är jag ju så oerhört förtjust!«

Min man berättar att hans äldre syster varje år inför julen suckade och sa: »I år får jag ingen julstämning.« Vi har konstaterat att nån förr eller senare borde ha sagt henne att just detta var hennes julstämning.

Någon gång under mors uppväxt hade mormor kommit på att mönstret halvvägs uppe på husets vattenglas liknade gardiner och efter det hade hon dag efter dag varje gång familjen satt sig till bords brukat räcka glaset till morfar för påfyllnad och säga: »Bara till gardinerna, Johan!« Nej då, mor utbrast aldrig: »Måste du alltid?« – så sa man sannerligen inte åt sina föräldrar på 1930-talet – men hon lät förstå att orden under hennes gymnasieår var en kraftigt bidragande orsak till att hon längtade efter att bli student och få flytta hemifrån.

Själv minns jag hur mormor brukade gå runt med en konfektask och låta varje barnbarn ta en bit. När det syntes att vi var snopna, att vi gärna hade tagit fler, sa hon förmanande: »Lite smakar lika gott som mycket!« Det tyckte jag inte då – det är det inget barn som gör – och gud vet om jag tycker det idag. Min yngre morbror var också skeptisk för efter att otaliga gånger ha hört repliken under tystnad dristade han sig till att svara: »Jo, men inte lika länge!« Mormors ord hör hemma i en äldre, mer sparsam tid – precis som de ord min far brukade fälla när jag som barn satt och skrev och bara använde ena sidan av pappret: »Du har fattigdomsanlag, flicka.« När det var något jag ville kunde han säga: »Din vilja sitter i mors förklädesficka.« Men mor har ju inget förkläde, minns jag att jag smått förvånat tänkte. Nu efteråt inser jag i hur hög grad jag präglats av att jag som barn aldrig fick uttala egna preferenser. När familjen var ute och åt beställde far enväldigt wienerschnitzel åt oss alla fyra.

Jag inser att jag får vara tacksam för att han aldrig sa: »Den man älskar agar man.«

Mer avslöjande var en annan replik som vi alla väntade på när familjen var ute och reste och far öppnade sin väska och upptäckte att något saknades – hans paraply, till exempel, eller hans svarta skor. »Kom mina svarta skor inte med?« kunde han då förgrymmat utbrista och vem som helst förstod ju att det ingalunda var han som hade packat. Ibland fortsatte han: »Men älskade Anna-Marie!« Han sa aldrig älskade åt mor annat än när han var rejält irriterad.

Sällan blir våra döda så levande som när vi minns hur de lät:

Morfar fascinerade oss mer urbana barnbarn genom de uttryck han hämtade från sin veterinärpraktik. »Hans prat rinner till som skit från en spädkalv«, kunde han säga. Eller, inför någon med oregelbunden huvudform: »Där måtte det ha varit tångförlösning.« Eller, inte sällan irriterat anklagande: »Du hostar som en gammal tuberkelkossa.« När familjen skulle iväg på något evenemang i byn och vi höll på att bli försenade sa han lugnt: »Det börjar ju ändå inte förrän jag kommer.« Det måste ha varit av honom mor ärvde sin självklara trygghet i tillvaron. »Ta och titta på öronen«, minns jag nu att hon sa när jag skulle iväg och träffa någon som jag var rädd för, »Det finns ingen man kan vara rädd för om man bara tittar ordentligt på dens öron.«

Självklart minns jag också hennes öron, de var små och liksom hårda. Fars var större och mjuka.

Framförallt minns jag det hon ofta sa under våra tidiga morgonsamtal de år vi båda bodde i Helsingfors: »Tycker du inte att vi har bra liv, du och jag?« Och så: »Den dag vi inte längre har bra liv gäller det att komma ihåg att vi har haft det.«

Idag förstår jag hennes ord bättre än jag gjorde då.

Men:

Än viktigare är ibland allt det man inte talar om. Det kan man tänka på när man skriver en livsberättelse, att skriva om något man inte talat om, att för sig själv försöka sätta ord på det, kan vara ett första steg i riktning mot att tala.  För bara nån generation sedan fanns det troligen mer man inte talade om än idag. Oäkta barn – jo, det var faktiskt så de kallades – och otroheter och homosexualitet. Alkoholism, konkurser och förskingringar. Könssjukdomar och mentalsjukdom och till och med epilepsi. Cancer kallade man kräftan och den talade man inte heller högt om. »Inte inför barnen«, viskade föräldrarna ofta till varandra och då gärna på främmande språk som barnen inte förstod. Det var en replik som motiverade månget barn att lära sig främmande språk. Inte heller idag vet föräldrar nödvändigtvis hur de ska berätta för sina barn att de ska skilja sig eller att någon av dem är allvarligt sjuk. Seismiska rörelser i familjen talar psykologer om och menar att barnen uppfattar dem även om ingenting sägs och att det är fara värt att de i så fall skapar sig sina egna teorier om dem – till exempel så att de börjar känna skuld.

Vidare finns det sånt som föräldrarna inte ens talar med varandra om. Det kan finnas sånt som skapar tystnad – ibland i generationer. En god väns farfar växte upp som barn till en rödgardist. Familjen skingrades, syskonskaran skingrades, farfar blev en tyst man. Och inte bara farfar utan också far, tystnaden blev ett manligt släktarv.

Många av de män som kom hem efter vinterkriget och fortsättningskriget var tysta, de med. De ville på inga villkor tala om det de varit med om men på nätterna kunde de skrika i sömnen.