»Strunta i beskrivningar«

»Att berätta en historia för sina barn eller barnbarn är väldigt annorlunda mot att göra det till en berättelse som passar i en bok. Det som kan vara grymt kul och bra när man sitter på sängkanten och berättar för sitt barn behöver inte funka så himla bra i bokform. Det är en speciell sorts dramaturgi och inte så lätt som man tror.«

1. Lär dig bilderboksformen

En bilderbok innehåller 32 sidor, det är nästan alltid det man har att jobba med. Det är en ekonomisk fråga och handlar om tryckteknik. Eller inte ens 32 förresten, för det går bort för- och eftersättsblad och titelsida och sådant, man brukar ha tolv eller tretton uppslag att berätta sin berättelse på. Så behöver man ju aldrig tänka när man skriver en roman, men i bilderböcker är längden alltså bestämd sedan innan, vilket gör det till en väldigt speciell form. Men det går att berätta en ganska avancerad berättelse utan alltför stora fördjupningar på det här sidantalet.

Pija Lindenbaum

Ålder: 57 år

Kända karaktärer: Gittan, Lill-Zlatan, Kenta, Åke, Siv, Else-Marie

Aktuell: Med nya bilderboken Jag älskar Manne för 0-3 åringar

Man behöver hitta en rytm och lära sig ”bläddringens dramaturgi” – att man avslöjar lagom mycket på en sida för att man ska vilja vända blad och läsa vidare. ”Vem var det som var där innanför dörren?” Det vill du inte fråga på vänstersidan och sen få se svaret på högersidan. Frågan ska ligga på högerflajen istället, så att du vill vända och titta.

Annons

Jag tycker att allt är svårt med det här jobbet, men nu har jag hållit på så länge att jag märker att jag fått något slags kunskap och en viss rutin. Jag tänker till exempel inte längre på de där sidorna utan berättar bara på. Jag skriver och ritar, och sen när jag kollar ungefär var sidbrytningen ska ligga någonstans i berättelsen och räknar ihop sidorna, så hamnar jag nästan alltid på de där 32. Det bara blir så nu, det är en rytm som jag fått in.

2. Skala ner texten

Oftast börjar det med att jag vill beskriva en känsla på något vis, och då förlägger jag den i någon sorts berättelse. Det finns inget tema och ingen figur i början. Sedan kan det ju vara så att den här berättelsen knyter an till något aktuellt ämne. Eftersom jag lever här och nu och är del av den diskussion som pågår och tycker saker, så kommer det liksom med på köpet. Men det är inte så att jag vill göra ett inlägg i debatten.

Ta till exempel Lill-Zlatan och morbror raring, där ville jag beskriva en nära relation mellan ett barn och en vuxen som inte var en förälder. Dessutom hade jag lust att skriva om en flicka som hade en morbror som var bög. Boken kom att handla om svartsjuka och ur huvudkaraktärens perspektiv var det oväsentligt vem hon blev brädad av, bögeriet fick man på köpet liksom.

När jag väl börjar skriva får jag ganska snabbt en bildidé. Då gör jag bildanteckningar, som små streckgubbar bara, och så fortsätter jag skriva och hoppar sådär fram och tillbaka mellan text och bild. Ibland har jag skrivit ut anteckningar som scener: ”Den här berättelsen skulle kunna innehålla när hon går hit och dit och trillar där”.

Det folk i allmänhet gör fel när de försöker skriva barnböcker, och som även jag gjorde, är att man skriver för mycket text. Bild och text tillsammans ska berätta berättelsen. Texten ska inte klara sig utan bild. Tar man bort bilden ska man inte förstå vad som står. Och omvänt ska bilderna vara kul att titta på, men de ska inte kunna berätta hela berättelsen utan texten.

Beskrivningar kan man strunta i nästan helt, hur någon ser ut eller vad det är för färg på någonting, det behöver man inte skriva för det ser man i bild. När text och bild är på plats och man testar bläddringen ser man ofta att man kan ta bort en del av det skrivna för att bilden redan berättar det. Jag stryker i texten ända fram till tryck.

3. Hitta berättarperspektivet

Man kan naturligtvis göra en bilderbok med olika slags perspektiv och på olika sätt. Men för mig är det viktigaste, kärnan liksom, att försöka hålla ett konsekvent barnperspektiv i berättelsen. Att försöka se allting genom barnets blick. Det är ju egentligen bara hittepå för det kan jag ju inte eftersom jag är vuxen, men jag tycker att barns sätt att se på saker och hur de upplever dem är tillräckligt intressant för att vilja försöka se det på deras sätt. Som vuxen har man ju kunskaper och erfarenheter som gör att man ser på situationer annorlunda. Men om man skalar av all den där erfarenheten – hur skulle det vara då?

Annons

Jag tänker inte på mottagaren alls när jag skapar, utan alltid på barnen jag beskriver. De är ungefär i samma ålder som de som ska lyssna på berättelsen, så jag har koncentrationen där, på Gittan eller Siv eller vem det nu är, och hur de tänker. Gå inåt i dig själv och tänk på din egen barndom. Då menar jag inte att man ska beskriva när man själv var på landet på 50- eller 60-talet hos mormor och morfar, utan att gå in i hur det var att vara barn. Och så tycker jag att man ska tjuvlyssna mycket på barn.