Jag satte ihop en guide om att »skriva ett liv« till nya numret av Skriva.
Sedan inkom två frilansartiklar vi beställt, ett porträtt på Tove Alsterdal och en intervju med Nina Wähä, som båda handlade mycket om just att skriva ett liv och om hur sanningsenliga Alsterdal och Wähä vill – och kan – vara i sina nya böcker.
I numrets ledartext skriver Johanna och jag att någon ordning måste det ändå vara när människoliv ska tecknas; vissa distinktioner mellan sanning och lögn bör upprätthållas. Vi reagerade bland annat på att Nina Wähä i Christian Dauns intervju sa att en text, även en dokumentär sådan, »alltid blir en fiktion. Du väljer ett utsnitt av verkligheten, du väljer bort andra.«
Johanna och jag invände: »Ingen kan leverera hela sanningen men om vi inte försöker ta fram den, bit för bit – var hamnar vi då?«
Så började jag själv för ett par dagar sedan läsa Nina Wähäs Major Virvelvind.
En fantastisk bok, oavbrutet intressant i handling och tema.
Nina Wähä har i en tidigare intervju med Skriva sagt: »Jag tror inte, som vissa säger, att en författare ska försöka hitta sin röst, utan mer att man som skrivande människa har en massa olika berättelser inom sig. Utmaningen ligger i att hitta rätt språk för respektive berättelse.«
Det har hon lyckats med i Major Virvelvind, på samma sätt som hon hittade ett annat, för den berättelsen perfekt, tonläge i Testamente. Jag har svårt att ta in att det är samma författare som skrivit böckerna.
Wähä utvecklar temat i Major Virvelvind, skriver att hon ständigt ger sig i uppdrag att återuppfinna sin röst och sitt språk. »Kanske är det för att språket i sig inte är mitt eget? Inom mig ligger min ursprungliga röst begravd, det är den finska rösten, men eftersom jag inte kan läsa på finska har jag ingen ingång i det, ingen tillgång till det. Bara en känsla av att allt är tillfälligt, föränderligt, töjbart, allt från språk till sanning.«
Den finska rösten kommer från Nina Wähäs mamma. Från sin nästan helt frånvarande bulgariske pappa fick hon däremot aldrig något språk. Wähä funderar över varför männen i den bulgariska diasporan inte förde över bulgariskan till sina barn, och landar i att det nog var praktiskt för dem att ha »ett hemligt språk« – inte minst eftersom Wähäs pappa och ett par av hans vänner genomförde flera bankrån.
Major Virvelvind är en bok om Nina Wähäs sökande efter sin numera avlidna pappa och det liv han levde. Men det blir minst lika mycket en bok om sanning, minne och språk, och om hur dessa påverkas av migration och klass.
Nina Wähä beskriver sitt minne som dåligt och sitt förhållande till sanningen som … poröst. Utan en egen historia i Sverige – och med diffusa begrepp om föräldrarnas bakgrund – tvingades Nina Wähä till stora delar uppfinna sig själv under uppväxten.
Hennes pappa formades bakom järnridån, där sanningen sällan uppskattades och medborgarna lärde sig att säga det som passade för stunden. Men Wähä tror också att det finns något genetiskt inblandat, att gränsen mellan sanning och lögn, rätt och fel, är tydligare för vissa än för andra – liksom förmågan att röra sig trovärdigt mellan det ena och det andra.
Nina Wähä skriver att hon själv tidigare inte hade några problem med att vara otrogen. Och när hennes dotter frågar vad hon skulle välja »mellan att döda en människa men ingen fick reda på det, eller att alla trodde att du dödat nån men du var oskyldig«, svarar Wähä snabbt: »Att döda nån, så klart.«
Hur sann är då Major Virvelvind?
Ja, vad vet jag? Wähä skriver om begreppet »memoroman«, en term som i boken lanseras av »Stewe«, berättarjagets skrivlärare och sedermera vän. En memoroman är, menar Stewe, en memoar som skrivs med en romanförfattares blick »och upplöser glappet mellan fiktion och verklighet«.
Så läser inte jag boken, jag läser den som en skildring av verkligheten. Eftersom jag är i branschen vet jag att Stewe Claesson, författare och legendarisk skrivlärare, har haft Nina Wähä som elev. På samma sätt läser jag in författaren Hanna-Linnea Hannu (tidigare Rengfors) i »Hanna-Linnea« och Norstedts förlagschef Håkan Bravinger i förläggaren »Håkan«.
Men den läsningen kan ju inte den vanliga läsaren göra. För hen lär Stewe, Hanna-Linnea och Håkan bli mer av romankaraktärer.
Mot slutet av boken osäkras även min relation med boken. Förläggare Håkan tycker att Nina kan »hitta på« några offer för bankrånet om hon inte får tag på de riktiga (vilket hon har försökt men misslyckats med). Och sedan skriver Wähä: »Jag inser att något har hänt i mig när jag börjar tänka på jaget som text-jaget, det är inte längre jag utan en karaktär som går att forma och omforma och fabulera ihop på ett sätt som passar berättelsen.«
Allra sist i boken distanserar hon sig ytterligare. »Denna roman bygger på vissa verkliga händelser […] inte anspråk på att vara en objektiv sanningsredogörelse, utan är en personlig berättelse om längtan, förvirring och sökandet efter förståelse. […] De personer som förekommer i boken har fiktiva namn. […] Framförallt vill jag betona att det är en roman som jag har skrivit. När jag arbetar med ett material, till och med ett som bygger på faktiska händelser, sker till slut alltid en glidning in i fiktionen som gör att berättelsen blir sin egen, och gränsen mellan verklighet och fiktion löses upp.«
Men jag tror att boken är mer sann än Nina Wähä vill tillstå.
Åtminstone får hon mig att tro och känna så.
Eftersom hon är en rasande skicklig författare.
I morse publicerades en artikel i Svenska Dagbladet som Nina Wähä har skrivit. Hon berättar även där om sin pappa bankrånaren och avslutar texten:
»Jag tror absolut att jag, under andra omständigheter, hade kunnat gå i min pappas fotspår. Men i den verklighet jag lever i har hans arv i stället blivit en av mina viktigaste tillgångar. Förmågan att kunna böja verkligheten, sanning och minne, till portaler in i andra människors inre.
Fiktiva eller ej.«
Veckans …
… författarhjälp
Systemet med mentorprogram för författare i början av karriären sprider sig. Nu ska Västra Götalandsregionen se till att sex »icke-debuterade« författare ska få stöd av erfarna kollegor.
Sedan tidigare bedrivs liknande mentorprogram genom bland annat Skrivyta Syd och i Uppsala och Värmland. I de flesta fall görs satsningarna genom regionernas kulturförvaltningar. Undersök gärna vad din region gör för författare.
Kolla också in Skrivas listor över pengastipendier och vistelsestipendier för skrivande människor. Många har ansökningsperiod under senhösten.
… utbildningsdeadline
Vill du söka en längre skrivutbildning så är deadline den 15 oktober för universitet och högskolor. Folkhögskolorna har självständiga sistadatum. Här hittar du Skrivas guider för distansutbildningar respektive skrivutbildningar som hålls på plats.
… visdomsord
Ett djupt känt tack till alla författare, förläggare och besökare som förgyllde SkrivaScenen under Bokmässan. »En oas«, är det vanligaste omdömet vi får från författarna (samt att det inte finns någon annan scen på Bokmässan där en stor del av publiken sitter och antecknar).
Några meningar som jag själv noterade:
»Fler måste dö.« Sofie Sarenbrant om en vanlig reaktion från förlaget när de har gjort första genomläsningen av hennes manus.
»Skrivande är som livet, det handlar om att göra de rätta valen. Och sådant kan man träna på.« Kjersti Anfinnsen om varför hon rekommenderar aspirerande författare att gå skrivutbildningar.
»Jag får alltid kämpa med dramaturgin. Jag är helt enkelt inte bra på den delen.« Jeanine Cummins American Dirt har ändå sålts i omkring fyra miljoner exemplar runt hela världen.
»Jag måste lära mig skriva bisatser och han måste lära sig att ta bort dem.« Erik Axl Sund, Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist, om utmaningar med att skriva tillsammans. Vem av dem som skulle lära sig vad missade jag i hastigheten.
»Jag tänkte inte att detta skulle bli en bok utan att det var något jag höll på med istället för att skriva en bok.« Nina Wähä om hur Major Virvelvind började som ett slags prokrastinering när Wähä plågades av skrivkramp.
»Det var fantastiskt att få brodera ut berättelsen, utan ekonomiska begränsningar.« Maria Karlsson Thörnkvist om att förvandla TV-serien Festen till ungdomsbok, och om friheten i att slippa tänka på antalet miljöer och andra saker som begränsas av en filmbudget.
»Jag har inte planerat Emmas resa alls. Vi går hand i hand genom livet, och låter oss påverkas av tiden och det som pågår i samhället.« Sofie Sarenbrant igen, om Emma Sköld-serien som varat i 12 böcker och 13 år.
»Det är bra att stanna upp och fundera på varifrån man kommer, för då blir det lättare att se vad man vill och vart man är på väg.« Merete Mazzarella om självbiografiskt skrivande.
… utmanare
Reportaget om det snabbskrivande paret Grimwalker och ljudboksvärldens aptit på ständigt nya titlar fortsätter att vara väldigt läst.
Apropå att skriva snabbt: på Bokmässan hade tre etablerade författare – Jenny Fagerlund, Callum Bloodworth och Åsa Hellberg – en dag på sig att skriva en novell i Skrivas monter. Åsa Hellberg använde bara en timme innan hon tryckte på Send. 100 tecken i minuten, inga slarvfel – och en riktigt fin liten berättelse, om ni frågar mig.
Döm själva när texterna publiceras i nästa nummer.
… hieroglyfer
När jag läser en bok som jag misstänker att jag ska använda i jobbet, så antecknar jag alltid mina reflektioner på omslagets insida. Och jag tänker att om 50 år så kanske några eventuella barnbarn gör en utrensning och hittar en bok av Nina Wähä, fylld av handskrift som någon över 60 möjligen kan dechiffrera och därefter förmedla som fragment från forntiden. Utsagor som »allt hade kunnat hända utifrån omständigheterna« och »om all sanning är relativ, då är det ju ingen skillnad på författare och journalister, förutom att journalister är lite tråkigare och petimetrigare.«
Och så kan de fundera över om det är morfar Tobias som har skrivit det där, och om det var sådant han funderade på, om det var hans sanning.
Och det var det ju, i alla fall just då, efter att han läst klart Nina Wähäs Major Virvelvind, torsdagen den 2 oktober 2025.
