Nina Wähä: »Hitta rätt språk för rätt berättelse«

Nina Wähä – din roman Testamente skildrar en stor familj i Tornedalen, där du själv har tillbringat många somrar hos din släkt. Hur kom du på den idén?

– Allt började med att jag ville skriva om just Tornedalen. Det finns någonting väldigt lockande i hur det muntliga berättandet genomsyrar den platsen. I min släkt, och hos andra människor jag känner som bor där, finns ingen direkt relation till litteratur, de är inga läsande människor. Men där finns väldigt mycket berättelser. Det är skvaller, skrönor, vitsar och anekdoter, och en särskild rytm i själva berättandet. I en skriven text har läsaren möjlighet att stanna upp och gå tillbaka men i den muntliga traditionen sugs man in och så är man med på tåget. Man säger inte: »Vänta nu, hur började den här berättelsen nu igen?«. Det bara rullar.

Vad fyller det muntliga berättandet för funktion?

– Alla råkar ju ut för en massa olika sorters elände och en av skillnaderna människor emellan är hur vi bearbetar det där. På vissa ställen och i vissa samhällsklasser kan man säga: »När du sa sådär, eller gjorde sådär, så sårade du mig, jag blev ledsen.« Och då kan den andra säga: »Jag förstår, det var dumt av mig, förlåt.« Tornedalen är för mig en plats där människor inte kan säga sådana saker till varandra. De har inte redskapen och de har inte råd att tappa ansiktet. Så de använder berättandet för att bearbeta sin skit. Istället för att jobbiga saker som hänt kommer fram på annat håll tar de makten och berättar det själva, som en skröna eller en vits. Det är ett sätt att bestämma över sitt eget elände, att äga sitt narrativ. Testamente tar avstamp i det här.