Foto: José Figueroa

Konsten att skriva tillsammans

För de flesta författare är det ensamma skrivandet självklart. För Eva Swedenmark är samarbetet med andra lika grundläggande. Hon har hittills gett ut tio egna böcker och 23 med andra författare.

Espressobryggaren surrar och Eva Swedenmark frågar om vi vill ha bullar. Nyligen har hon lämnat arbetslokalen hon suttit i en tid och flyttat hem till köksbordet igen. Samma teakbord som hennes far, annonschefen på Dagbladet i Sundsvall, Gösta Swedenmark, skrev sina kåserier vid varje dag.

– Räkna kan vilken dumskalle som helst, sa pappa. Det som gäller är att kunna skriva. Vi utgick bara från det, jag och mina bröder. Man skriver.

På samma sätt växte hon upp med det självklara i att samarbeta när man skriver. Pappan och brodern Peter skrev kåserier tillsammans under signaturen Sam.

Eva Swedenmark blev duktig på att skriva och hade en lärare i dåtidens grundskola som tyckte om hennes politiska uppsatser.

– Trots det stöttade ingen mig när jag ville försörja mig på skrivandet. ”Nej, vad ska du göra då? Kvinnliga journalister är så knepiga”, sa pappa. Inte förrän långt efter att han var död förstod jag att det var hans sätt att skapa motstånd. Han visste att jag gick igång på det.

Lästips! Mytomspunnet, romantiserat, åtråvärt – men allt svårare att leva på. Att vara författare i dag är också att vara överlevnadskonstnär.

Gymnasieläraren i svenska tyckte inte om politiska uppsatser och syokonsulenterna såg en söt tjej utan vassa armbågar. Men Eva Swedenmark flyttade till Stockholm, läste franska och blev frilansjournalist, mycket tack vare samarbetet med en annan kvinnlig student. De skrev en artikel om en psykedelisk klubb och sålde till Svenska Dagbladet. Sedan skrev de ihop i flera år, tills Eva Swedenmark flyttade till Paris i slutet av sextiotalet.

Annons

– Jag har nog en förmåga att samarbeta kring skrivande. Man hjälper varandra och stimuleras av varandras kunskaper, för mig är det naturligt.

 

»Det är som en dans«

Företagskonsulten Johan Henniger kommer in och slår sig ner vid köksbordet. För knappt ett år sedan debuterade han med hans och Eva Swedenmarks deckare Förfärande är var ängel – en bok om hämnd, där en sorts svensk Modesty Blaise med spektakulära metoder slår tillbaka mot män som våldtar och misshandlar kvinnor i och omkring Stockholm.

Johan Henniger hade försökt skriva på egen hand men alltid stupat efter de första tjugo sidorna. Utan samarbetet med Eva Swedenmark hade han fortfarande suttit och tragglat med manus som aldrig blev klara.

– Jag har alltid skrivit, säger han. Men det är svårt att visualisera att man kan skriva en komplett roman eller en novell. Det kräver sin man, eller kvinna, att komma i mål.

Johan och Eva är nu igång med bok nummer två, men vet inte hur många det ska bli.

– Vi tar en bok i taget, säger Eva Swedenmark och skrattar. När vi skrivit har vi haft så himla kul. Och det har varit tufft ibland, när vi utmanat varandra. Vi har olika sätt att skriva och fundera, men kommer alltid fram till hur vi tycker att det ska vara.

Johan Henniger håller med:

Annons

– Det är som en dans, det gäller att hålla takt och tempo.

Lästips! En av de frågor som oftast återkommer från våra läsare är »Hur mycket tjänar en författare?«. Här får du svaret!

De har skrivit på varsitt håll och sedan mailat varandra.

– Ofta har jag öppnat datorn på morgonen och sett att nu har det hänt någonting, säger Eva Swedenmark.

 

Böcker av Eva Swedenmark

Med Maria Herngren och Annica Wennström

Krossa glastaket, makthandbok för kvinnor (1997)

Flickan i medaljongen (1998)

Med Maria Herngren och Annica Wennström under pseudonymen Emma Vall

Kattjakt (1998)

Egna spår (1999)

Änglavakt (1999)

Sabotage (2000)

Vänskapspakt (2000)

Stilla flyter ån (2001)

Lästips! Alltid uppdaterad på Instagram, Twitter och Facebook, och alltid tillgänglig för fansen. En ny sorts författare är här. Men måste alla bli PR-proffs nu?

Slutpunkten (2002)

Bränd bild (2003)

Farligt vatten (2004)

Spår i snö (2006)

Upp i rök (2007)

Dolt i färg (2010)

Med Annica Wennström

Smultron och svek (2005)

Vinbär och vemod (2007)

Hallon och hat (2008)

Lingon och lust (2009)

Kärlek och käk ur La Stellas Skafferi (2010)

Med Maria Herngren

Lästips! Avtal med mikroförlag tecknas ofta sent och inte sällan finns vänskapsrelationer som kan kompli­cera. Men det finns sätt att undvika konflikter.

Papparesan (2007)

Till havs med Black Bird (2009)

Sopkungen (2011)

Med Johan Henniger

Förfärande är var ängel – En roman om hämnd (2011)

Egna böcker

Mopedsommar (1999)

Hemligheter (2001)

Lena flyttar (2002)

Jag vågar, vågar du? (2003)

Frusna ögonblick (2005)

Man överlever, jag lovar (2005)

Folkbildningens 50-tal (2006)

Lästips! »Jag är blyg och hatar att prata inför folk. Ska jag sluta skriva på grund av det?«

Ensamma på sommarön (2007)

Är du glad, Gabrielle? (2007)

Mellan två världar (2009)

Viktigt med egna skrivprojekt

Motstånd och generositet är ledorden i samarbetet. Viktigt är även att ha egna skrivprojekt, tycker de.

– Man har sina egna berättelser och dem kan man inte dela, säger Eva Swedenmark. Det är ofta så djupt personligt, det där som skaver i en av något man själv upplevt och måste skriva om på sitt eget sätt.

Johan Henniger försvinner och Maria Herngren och Annica Wennström dyker upp.

Herngren, Wennström och Swedenmark inledde sitt författarsamarbete efter att på Bok- och biblioteksmässan ha intervjuat författare för ABF:s tidning Fönstret, som de var anställda på.

En kväll satt de och drack vin och kom fram till att de skulle skriva böcker istället. De kunde väl skriva ihop, de jobbade ju så bra tillsammans. De började med reportageboken Krossa glastaket och såg att samarbetet fungerade. Sedan skrev de ungdomsboken Flickan i medaljongen.

Därefter bestämde de sig för att skriva fem deckare om journalisten Amanda Rönn och hennes våldsamma Sundsvall och gjorde det under pseudonymen Emma Vall, vars förnamn består av de tre författarnas initialer och ett m för ”Musketöserna”, som de kallar sig. Det har även blivit sju gemensamma ungdomsböcker om Enskedetjejen Svala.

– Vi bars av samma energi, säger Eva Swedenmark. Vi var besjälade av att vilja berätta om Sverige på vårt sätt. Ett sätt vi inte fick fram i tidningen, där vi hade en organisation och en rörelse att förhålla oss till.

 

En motståndsrörelse

Lästips! Skrivande är inte den sortens sport där åldern är en ursäkt. Vill du verkligen skriva är det ett gyllene tillfälle att börja nu. Oavsett om du är 15 eller 75. Skriva pratade med tre författare som insett just detta.

Det är ovanligt att tre författare jobbar tillsammans. Det krävs stor prestigelöshet, menar de.

– Det är som att ha lekkamrater som vuxen och gå in i en egen värld där vi kan upprätta alla regler själva, säger Annica Wennström. Det är inte många man kan slänga ur sig så konstiga saker till som vi kan: ”På det här hotellrummet tror jag att det har hänt något”, och de hakar på.

– Vi är en motståndsrörelse mot tanken att ensam är stark och att tjejer inte kan leka tre och tre, säger Maria Herngren.

– Det fick vi alltid höra när vi växte upp och vi leker så himla bra, säger Eva Swedenmark. I början var vi mer rädda för att komma med textkritik. Då kunde jag ibland känna att något inte var hundra, men okej. Nu är inget okej. Är det inte bra tittar vi på den meningen, det ordet eller replikens trovärdighet.

– Vi har blivit bättre på att respektera den värld vi skapat, säger Annica Wennström. Ju mer man jobbar, desto lättare är det också att gå in i den världen och det språket.

Dem emellan finns ingen missunnsamhet.

– När Annica och Maria ger ut sina böcker är jag jätteglad, säger Eva Swedenmark. Och jag har inget att bidra med där. Vi har varandra och det är en jättebra plattform, och så har vi våra egna liv och skrivverkligheter. Jag vill dricka jättemycket champagne med dem när deras böcker kommer ut.

Varför är det då så ovanligt med den här typen av samarbete?

– Vissa böcker måste man skriva ensam, säger hon. Och en del har inte behov av att skapa en gemensam värld. Det finns inga generella regler när det gäller skrivande. Det här var ett sätt som passade oss. Både personlighetsmässigt och för att vi såg det som en viktig hållning att göra saker ihop. Vi lever i ett individcentrerat samhälle, att bryta sig ur det är inte lätt.

 

Eva Swedenmarks råd för att skriva tillsammans

1. Kom överens om en synopsis
När man samarbetar är det jättebra att man är överens om vilken historia man ska berätta. Man kan inte bara flumma loss som man kan göra när man sitter och skriver själv. När jag skriver mina egna böcker är jag mycket för att fånga en bild i mitt huvud och utveckla den. Det kan man inte göra när man skriver ihop med någon annan, utan då måste vi kunna berätta för varandra vad vi ska berätta. Så att göra ett synopsis först är jättebra. Sedan kan man gå ifrån det, det behöver inte vara något man är slav under. Men att man ändå har en stomme och struktur är jättebra.

2. Var generös och lyhörd
Det är jätteviktigt när man jobbar ihop att det finns en gemensam generositet. Ska man skriva tillsammans måste man vara extremt öppen för den andras impulser. Det är ju grundregeln med allt gemensamt spånande. Om jag kommer med en idé och Johan, Annica eller Maria bara säger: ”Nä, det tycker jag inte. Så kan man inte göra”, då blir jag alldeles förstummad. Då dör hela min fantasi och jag kan inte komma på någonting nytt. Så kan man inte säga, utan man måste bejaka, bejaka, bejaka. Särskilt i ett inledningsskede. Då är det bättre att säga: ”Ja, men vad spännande! Och då skulle man kunna tänka sig så här!”. Så att man bygger vidare på varandras idéer. Man behöver inte köpa allt till hundra procent. I bejakandet kan det ju också finnas en förändring av den andras grundidé.

Lästips! Hur kan man kombinera skrivandet med småbarnslivet?

3. Ge varandra uppdrag
En bra sak är att ge varandra uppdrag, det gör jag alltid i mina samarbeten. Ibland kanske en av oss tappar orken och då gäller det att hitta olika sätt att stimulera varandra att börja skriva igen. Då är det jättebra om någon säger: ”Men du är jättebra på att skriva det här, kan inte du testa att skriva en sådan scen?” Då känner man: Ja, det går jag igång på!

 

Medförfattarna om Eva Swedenmark

Johan Henniger:

– I början tänkte jag: hon kommer ut med sin trettioförsta bok, jag med min första, betyder det att hon har en annan tyngd och att jag hela tiden får rätta mig? Det var viktigt för mig att vi båda tog plats. Men det var inget som ens diskuterades, utan det här var bådas första bok av den här sorten. Och då funkade det. Det hade det inte gjort om hon sagt: ”Hörrudu, jag har skrivit så många böcker att jag vet hur det ska vara.” Vi har varit väldigt hänsynsfulla mot varandra. Jag vågar avslöja andra idéer för henne också. Hon har stor integritet och jag kallar henne min musa. Det här är ett jävla tryggt sätt att skriva. Det har varit perfekt att hålla henne i handen och mycket roligare än att sitta ensam. Det var som en härlig dans. Och jag tror att hon har speciella förmågor som gör att hon samarbetar så bra med andra. Nu kanske jag snart får ta och skriva något på egen hand. Men innan dess ska Eva och jag skriva något mer ihop.

Maria Herngren:

– Eva är prestigelös, men också väldigt bejakande på alla plan. Vårt samarbete känns självklart och flyter bara på, ända från idéstadiet. Ofta är det svårt att veta vem som har stått för vad när vi skriver något ihop. Någonting kommer och vi bollar och det växer fram. Ibland är det som att diskutera idéer med sig själv. Och som att skriva en bok med sig själv, fast tillsammans.

Annica Wennström:

– Det viktiga när man skriver en bok tillsammans är att man respekterar texten. Det handlar inte bara om vilka människor vi är. Och det har väl Eva bevisat att hon är bra på eftersom hon har varit med i så många konstellationer. Och då tror jag att det är texten man måste fokusera på, mer än medarbetaren.