»Att skriva är att våga ta konflikter med sig själv«

Efter att under hela sin karriär skrivit tillsammans med andra har skådespelaren Rachel Mohlin nu valt en ensammare väg. I september debuterar hon med Dungen.

Du har sagt att du »nu är redo att helt allena skapa en berättelse«. Varför? 

– Allting har sin tid. Jag har burit på berättelsen länge, men själva konkretiseringen började först 2018. Egentligen fanns inte tiden till att skriva, men någonstans måste man bara sätta sig ner och börja jobba. Jag hade en längtan efter att ta ett större ansvar. Mitt övriga skapande har också utvecklats så; i början skådespelade jag mest men med tiden har jag både skrivit manus, regisserat och tillåtit mig själv att vara med i fler delar av skapandeprocessen. 

– Eftersom jag jobbar med ett förlag och fantastiska redaktörer är jag ju inte helt ensam när jag trycker på »send« till världen, och från ett kreativt perspektiv är det otroligt lustfyllt att få skapa en helt påhittad värld på egen hand. Att skriva en bok är det mest fantasioptimala jag har gjort. 

 Har du fått syn på nya sidor av dig själv? 

– Jag visste att jag inte ger mig när det gäller. Att skriva roman är otroligt tålamods­prövande, och väldigt mycket mer text och tecken att gå igenom än det jag skrivit tidigare. Det har funnits tillfällen när jag har varit osams med berättelsen. Men det är bara någonting man får ta sig igenom. Att skriva är att våga ta konflikter med sig själv, vilket är spännande. Du har bara dig själv och din berättelse, så det finns ingen att klaga hos, det är bara att ta sig vidare.

Har du saknat samarbetet med andra?  

Annons

– Möjligen det sociala. Samtidigt har jag faktiskt behövt ensamheten för att kunna fokusera på uppgiften. I Dungen har jag velat utforska vad som händer med människor i en väldigt hierarkisk och klaustrofobisk miljö – ett universellt tema där jag valt en väldigt specifik plats, nämligen en påhittad församling i en påhittad småländsk by. Jag utforskar vad dessa strukturer gör med kvinnor – och hur de kvinnorna till slut kan göra sig fria från sin egen historia.  

– Min skrivprocess har tagit sig många uttryck: långa ­promenader, frustrerade slag på tangenterna, sena nätter, tidiga mornar, skrivpass som gett mig nackspärr … som vanligt när jag skriver. Vad som skiljer sig avsevärt från mitt tidigare arbete är att berättelsen tagit nästan en fysisk form och blivit mitt sällskap. Jag har tagit ett ansvar som om den vore en vän på vägen. Sedan känns det även skönt att boken blir en konkret tingest, något att hålla i – en kontrast till själva skrivprocessen som är mer flyktig och inte alltid låter sig preciseras.

Har du fått mersmak på ensamheten nu? 

– Verkligen. Att få umgås så länge med min egen fantasi har varit härligt. Däremot var jag inte beredd på att personerna jag hade hittat på plötsligt skulle ge sig till känna i mina drömmar och ha åsikter. Jag tror det har att göra med det ensamma arbetet med berättelsen. Den vill häva sig upp, ta plats. Den här gången är det jag och texten som är ett slags duo! 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2021 (23 augusti 2021) och är skriven av .