Dina bästa verktyg

Det är inte storleken på din verktygslåda som spelar störst roll utan hur du använder det som finns där. Och av alla litterära verktyg finns det två som är mer användbara än alla andra: Tempot och den dramaturgiska bågen. Lär du dig hantera dem kommer du att kunna åtgärda nästan alla problem som kan dyka upp i din berättelse.

När jag var liten tog mina föräldrar med mig till en smedja. Där fanns alltihop: ugnen, ett enormt städ och en enorm mängd pryttlar och verktyg som hängde utmed väggarna. Jag minns att jag praktiskt taget golvades av hettan, skramlet, lystern hos det glödgade stålet. Lika minnesvärt var uttrycket i smedens ansikte: på samma gång kraftfullt och avslappnat, koncentrerat och fridfullt. Han drog en glödgad järnbit ur elden med sina tänger, släppte ner den på städet och bankade på den med en hammare som Tor skulle ha avundats.

På engelska finns ett uttryck som säger att man angriper något med ”hammer and tongs”. Det syftar på att någon arbetar med stor energi och beslutsamhet – och är mycket produktiv. För säkerhets skull har smeden tillgång till en mängd ytterligare verktyg –  för svetsning, bockning, glättning och finputsning – men han skulle inte komma någon vart utan just sina hammare och tänger.

Ibland är två grundläggande redskap allt du behöver. På samma sätt kan du som skönlitterär författare dra nytta av att fokusera på de mest kraftfulla och pålitliga redskapen i din arsenal av verktyg. Särskilt när du behöver åtgärda ett problem, och vill slippa jaga fram och tillbaka i texten i förhoppning om att upptäcka en lösning.

De verktyg jag själv väljer är dessa: Båge och rytm. De är enligt mig en författares hammare och tänger. Ingen av dem utgör direkta byggstenar i berättelsen, de nyttjas vanligtvis för att beskriva olika aspekter av en historia – men hos en skicklig hantverkare är de också kraftfulla verktyg.

Bågen är den stig din berättelse följer både när det gäller hur historien utvecklas och den tid som passerar. Dina dramatiska ögonblick inträffar och dina karaktärer förändras längs vägen på din båge.

Låt oss titta på några exempel:

Annons

Berättelsens båge

  • Krig bryter ut.
  • En nation bekämpar en annan nation tills den ena sidan vinner.
  • Folket måste uthärda förödelse, gränser ändras och nya allianser bildas.

 (Krig och fred, Doktor Zjivago och oräkneliga fler.)

Karaktärernas båge:

  • En liten flicka med trygg uppväxt i en liten stad, lär sig en sommar att världen inte är den harmoniska plats hon trott.
  • Både vuxna och barn demonstrerar hur otäcka de kan vara, och hur hjältemodiga.
  • I slutet besitter flickan en moralisk ståndpunkt som hon kommer att ha nytta av i resten av sitt liv.

  (Dödssynden)

Begreppet båge kan också appliceras på mikronivå, till exempel i en enskild scen (vi ska återkomma till detta senare).

Tempot är helt enkelt den hastighet som händelserna betas av. Nybörjare strävar ibland efter att hålla ett kulsprute-tempo genom hela berättelsen, eftersom någon talat om för dem att långsamma scener får läsarna att gäspa. Men det läsarna vill ha är variation. Och när det kommer till avgörande detaljer i berättelsen vill de få chansen att verkligen ta in scenen – att se, höra och känna, att vara där.

Låt oss nu titta på fyra vanliga problem i en historia, och hur man kan använda båge och tempo för att lösa dem.

1. Platta karaktärer

Ingen författare vill skapa karaktärer som står stilla eller bara har en enda egenskap – hjälten som fattar rätt beslut vid varje givet tillfälle, älskaren som är så vacker att man bländas, den arroganta politikern, den smarta gatupojken – ändå kan man i efterhand sitta där och inse att det är just sådana platta figurer man skapat.

BÅGE: Detta verktyg är din främsta vän i sådana situationer. Ingen större karaktär bör vara densamme i slutet av berättelsen som i början. (Större är ett nyckelord här: Det kan fortfarande fungera att ha vissa karaktärer som inte förändras – den lojala men korkade kompisen till exempel – som en ständig och lite lustig kontrast, särskilt i en serie böcker). Vid sidan av eventuella fysiska förändringar (att växa upp, förlora ett ben i kriget etcetera) måste karaktären också ha genomgått inre förändringar: mentala, känslomässiga eller andliga.

Annons

Uppnå detta genom att sätta dina karaktärer i bättre kontakt med sitt inre liv. Låt dem känna, låt det driva berättelsen och styra de val de gör.

En anledning till att F. Scott Fitzgeralds Natten är ljuv har blivit en klassiker är att hans karaktärer verkligen registrerar det som händer på djupet. Fitzgerald släpper in oss i personernas hjärnor och hjärtan. När berättelsen börjar tycks huvudpersonen Dick Diver ha allt man kan önska sig – han är omtyckt, respekterad och briljant. Men under historiens lopp rör han sig neråt i en spiral av känslostormar, tills han befinner sig i ett bedrövligt tillstånd där han är sin egen värsta fiende. Där kan man snacka om en kraftfull båge.

Även du kan skapa fantastiska karaktärer genom att spela ut såväl deras bästa som sämsta sidor och tendenser. En karaktär kan gå från god till ond, kuvad till triumferande, stolt till underdånig, smart till dumdristig. Våga dra ut linjerna – gör dem dynamiska. Om du fokuserar på att ge varje enskild karaktär en egen båge kan du inte hamna fel; din historia kommer automatiskt att lyfta.

TEMPO: Även detta verktyg kan hjälpa dig att skapa intressanta karaktärer, på ett väldigt enkelt sätt. Om ditt tempo känns genomgående för långsamt, prova då att göra dig av med din minst betydelsefulla karaktär (eller rent av några stycken av dem). När du sedan ska täta igen de uppkomna luckorna tvingas du automatiskt att ge de övriga karaktärerna fler funktioner än tidigare. Intensiteten ökar, händelsekedjorna förtätas, och dina återstående karaktärer lyser starkare än tidigare.

Om din historia tvärtom går för fort kan det bero på att din mix av karaktärer är för enkel. Kom ihåg detta: Karaktärer reagerar på karaktärer. Att tillföra ytterligare en spelare kan öka komplexiteten och djupet i resten av berättelsen.

2.  Slappa mittpartier

Förläggare och redaktörer älskar när ett manus griper tag i dem från första sidan. Ungefär vid sidan 50 tar de ett djupt andetag och håller tummarna – alltför många manus börjar med schvung och fantasi för att sedan snubbla till och flyta ut i ett långtråkigt pladder. I bästa fall kämpar sig läsaren vidare för att få veta hur det slutar, men det var ju inte den typen av blandvändare du siktade på.

TEMPO: Använd detta verktyg först. Vissa mittpartier är helt enkelt för långa och släpiga för den historia de ska berätta. Var offensiv med rödpennan och stryk allting som inte är relevant för berättelsen.

Har du en utdragen scen som i huvudsak finns där för att etablera miljön? Halvera den eller ta bort den helt och hållet, och försök få oss att veta mer om miljön på andra sätt. Finns där långa utläggningar som hjälper till att förklara den spännande början eller som ska bygga upp för en rafflande final? Kasta det, och försök komma på ett sätt att få själva handlingen att leverera den information som läsaren behöver.

BÅGE: Ett annat sätt att förbättra din historias mittparti är att få fler saker att hända – det vill säga skapa mer dramatik. Skriv korta, vassa och drabbande scener som driver dina karaktärer framåt genom konflikt, äventyr och upplösning. Låt dina karaktärer visa vägen.

Se till att ge varje avgörande scen i mitten av din bok har sin egen båge, som i följande scen ur John Steinbecks klassiker Vredens druvor:

  • En familj har gett sig av från depression och missväxt och en av bilarna går sönder.
  • Männen bestämmer sig för att dela upp gruppen så att några kan komma snabbare till Kalifornien och börja jobba ihop lite pengar.
  • Mamman, som aldrig hotat sin man tidigare, greppar en domkraft och proklamerar att hon vägrar splittra familjen om hon så ska behöva ta till våld.
  • Hennes man backar. Inom loppet av några minuter har maktbalansen i familjen förskjutits på ett dramatiskt sätt, högst sannolikt för alltid.

För det första, och tack och lov, så ägnar sig Steinbeck nästan aldrig åt förklarande sammanfattningar. Han beskriver bara vad som händer där och då, i kompletta scener, en efter en, stadigt och utan övergångar.

För det andra är han generös nog att vika hela tre sidor åt denna scen, från att mamman fattar domkraften till upplösningen. Mamman fångas i sin helhet, vi ser hennes blick och hör hennes hotfulla ord, helt lugnt levererade vilket bara förstärker allvaret i dem.

  • Domkraftens handtag slängde hungrigt fram och åter i handen på mamma…
  • De såg på pappa och väntade att han skulle bli rasande…
  • [Mamma:] ”Det enda vi har att hålla oss till är att familjen är samlad.”

Förutom scenens tydliga båge är också tempot perfekt och givetvis noggrant avvägt. Steinbeck kunde ju bara ha skrivit: ”Men till allas förvåning vägrade mamma åka, och hon var så övertygande att pappa blev tvungen att ge med sig.”

En lättviktigare författare skulle kanske ha tänkt att tempot ökade på det sättet, eftersom en sammanfattning av händelseförloppet tar väldigt lite tid att läsa och man snabbt kan rusa vidare i handlingen. Steinbeck däremot förstod vikten av att ge en sådan viktig vändpunkt alla de detaljer och känslor som krävs för att uppnå maximal verkan. Scenen har sin egen spänningsbåge (Hur ska pappa reagera?), och detta driver upp tempot snarare än att sakta ner det.

Så bryt upp din berättelses många snabba scener med några längre och mer detaljerade – det ger pondus till berättandet och du framstår som någon som verkligen vet vad du gör.

3Lama kärleksscener

Många författare väljer att släcka lampan så fort det blir fråga om någonting mer än en kyss. Det behöver inte vara fel i sig, så länge det inte beror på ren feghet. Men om du brukar censurera dina sexscener av ren rutin, eller tycker det är svårt att få dem trovärdiga, är det bra att fundera över varför. Det måste inte bli pinsamt.

TEMPO: Redovisa inte allt utan ta dig i stället tid att framhäva några väl valda bitar. Sakta in på tempot precis tillräckligt länge för att ge djupa, intensiva detaljer – sedan bryter du. Låt dina karaktärer berätta om det som sker. Hur svarar nerverna i nacken när han stryker sina fingertoppar där? Utmana dig själv att hitta ovanliga liknelser och metaforer så kan du lättare undvika klichéer. I stället för att beskriva honom som ”en Adonis”, kanske hon observerar hur han knycker på hakan som en nyfiken lejonunge.

BÅGE:En enkel båge kan omedelbart lyfta en sexscen från en generande parentes till något som för berättelsen framåt. En kärleksförklaring är till exempel något som kan förväntas i passionens hetta – men vad händer om du har en karaktär som förlorar kärleken mitt i ett sådant intimt ögonblick? Låt en karaktär fyllas av tvivel medan hen njuter av akten – eller medan hen inte njuter av akten, eller medan hen låtsas att hen njuter av akten.

Vad rör sig i deras huvud efteråt och vad kan det leda till? En karaktär kan fatta ett beslut om något, eller plötsligt bli osäker på alltihop. En idé kan väckas. Ett svek kan planeras.

Använd alltid en sexscen till något mer än det uppenbara; få scenen att göra nytta för historien.

4. Styltig dialog

Ofta fungerar dialogen dåligt på grund av att författaren drar ut på den och är rädd att det ska gå för fort. Resultatet blir ett evigt malande. Även här är det viktigt att tänka på energin och framåtrörelsen.

BÅGE OCH TEMPO TILLSAMMANS: Båda kan, när de injiceras i dialogen, få den att lyfta från klen till kraftfull. Faktum är att även en kort ordväxling kan ha sin egen dramaturgiska båge:

– Nej, för jag tror inte att du kan bevara en hemlighet.

– Det kan jag visst! Testa mig!

Här representerar det hastiga, tvära replikskiftet ett tempofyllt ögonblick med en djupare innebörd för berättelsen. Lägg märke till hur båda verktyg arbetar samtidigt.

Fundera också över följande ganska elementära stycke dialog, från en historia som utspelar sig under kalla kriget:

– New York! Frihet! Med min koreografi och din dans kommer vi att knuffa jordklotet ur sin bana.

– Men den här trängseln överallt, och kackerlackorna. Och allt folk pratar om är Beatles och olika hollywoodkändisar.

– Ludmilla. Du var ju med på att hoppa av. Det är inte mitt fel att du plötsligt fått kalla fötter. Förstör nu inte det här för oss!

Vi förstår att det finns en oenighet här. Okej, men sen då? Om vi avslutar konversationen här och växlar scen så sitter vi fortfarande fast i det där bråket. Hur kommer vi framåt? Var uppmärksam på båge och tempo. I ett bråk uppstår till exempel framåtrörelse när någon tar på sig ansvaret för något. Hur blir det om vi lägger till:

– Men jag visste inte att det skulle bli så här. Jag saknar vidderna. Kan vi inte strunta i New York? Köpa något litet hus på landsbygden? Bo någonstans som är mer som hemma?

– Är det vad du verkligen vill?

– Ja, men jag vet att det innebär att vi skulle vara tvungna att släppa dansen, drömmen om de stora scenerna.

– Okej då.

– Menar du det?

– Har du inte förstått någonting? Du är det viktiga. Baletten kommer i andra hand.

– Jag var rädd att du tog hit mig bara för att göra dig berömd. Strunt i landsbygden. Låt oss dansa!

För tydlighetens skull har vi här dragit upp tempot lite väl högt. Poängen är att varje rad i det här lilla exemplet hjälper till att bygga upp berättelsen. Här finns:

Bakgrundsinformation:Vi förstår varför detta par är i New York.

Berättelsens båge: Viktors erbjudande om att ge upp baletten för Ludmillas skull.

Karaktärernas båge: Ludmillas insikt om att Viktor verkligen älskar henne, vilket vi inser var den fråga som låg under ytan hela tiden.

Bra tempo: Det går raskt fram, vilket lämna utrymme för antingen en scenförändring eller en inbromsning. Det ger oss möjlighet att lära oss mer om parets hopp och drömmar.

Att vara medveten om tempo och båge i varje nivå av din berättelse, kan ge dig lösningar av det här slaget. Och små lösningar kan leda till stora framgångar. Hör bankandet och klingandet från din hammare och dina tänger, se hur gnistorna yr, och lita på att du har vad som krävs för att få jobbet gjort.

 

Elizabeth Sims är amerikansk författare och skrivlärare med sju romaner utgivna. Hon medverkar återkommande i amerikanska Writer’s Digest med guider om romanskrivande.