När det gäller berättartekniska bryderier brukar den amerikanske dramatikern David Mamet rekommendera att vi funderar över hur vi berättar en rolig historia. Ta exemplet med »Bellman, rysken och tysken« som befinner sig i ett flygplan när motorn plötsligt stannar, och de upptäcker att det bara finns en fallskärm på planet.
När du berättar den här historien fördjupar du dig inte i väderförhållandena eller vilken sorts flygplan de satt i, eller förirrar dig i upplysningar om vad piloten hette. Utan att tänka på det skalar du bort allt onödigt ur berättelsen, eftersom du vet att allt leder fram till punchlinen – nämligen den fiffiga metod som Bellman använder sig av för att komma i besittning av fallskärmen. Du tar med vad som behövs, varken mer eller mindre. Och du gör det utan att reflektera över saken.
Jag har ofta lutat mig mot David Mamets råd, även när jag berättar en historia som är betydligt längre än den ovanstående, och inte alltid särskilt rolig heller, och kanske även i skriande behov av en punchline.
Mamets råd uppmuntrar mig att inte tänka efter så förbannat, utan istället våga lita på att det finns ett naturligt sätt att berätta historien, och att det bästa jag kan göra är att inte krångla till den i onödan.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
