Många av de romaner som under de senaste årtionden blivit bestsellers – Sagan om ringen, Da Vinci-koden, Stieg Larssons böcker och Coelhos Alkemisten – är till synes ganska olika, men har ändå grundläggande och avgörande likheter. De ingår alla i något jag skulle vilja kalla för vuxensagor.
Vuxensagor påminner mycket om barnsagor, men framför allt representerar de ett berättande med en lång tradition som går att följa hela vägen tillbaka till Aristoteles poetik, särskilt det han sade om tragedin, och han i sin tur byggde sannolikt vidare på en ännu äldre tradition.
En grundpelare hos Aristoteles var att tragedin uppstår på grund av hjältens dygder – inte trots dem. Och se bara på Shakespeare: Hamlet-figuren blir tragisk för att han är en sanningssökare. Romeo och Julia för att de strider för kärleken. Exemplen är många.
Vad Aristoteles skrev om komedin finns tyvärr inte bevarat, men man kan ganska lätt vända på tragedins regel: Att en komedi slutar lyckligt beror på hjältens dygder – till exempel att han söker sanningen eller fortsätter tro på kärleken. (Lägg märke till att komedin i gammal grekisk bemärkelse inte betyder att något är humoristiskt, utan bara att den, till skillnad från tragedin, har ett lyckligt slut.)
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
