Bild: Kim Svensson

En klassisk berättarstruktur

Drömmer du om att skriva en roman men är ovan vid hantverket? I varje nummer av Skriva går Erik Grundström igenom några grundläggande aspekter av skrivandet. I detta nummer: En berättarstruktur för stora historier.

Många av de romaner som under de senaste årtionden blivit bestsellers – Sagan om ringen, Da Vinci-koden, Stieg Larssons böcker och Coelhos Alkemisten – är till synes ganska olika, men har ändå grundläggande och avgörande likheter. De ingår alla i något jag skulle vilja kalla för vuxensagor.

Vuxensagor påminner mycket om barnsagor, men framför allt representerar de ett berättande med en lång tradition som går att följa hela vägen tillbaka till Aristoteles poetik, särskilt det han sade om tragedin, och han i sin tur byggde sannolikt vidare på en ännu äldre tradition. 

En grundpelare hos Aristoteles var att tragedin uppstår på grund av hjältens dygder – inte trots dem. Och se bara på Shakespeare: Hamlet-figuren blir tragisk för att han är en sanningssökare. Romeo och Julia för att de strider för kärleken. Exemplen är många.

Vad Aristoteles skrev om komedin finns tyvärr inte bevarat, men man kan ganska lätt vända på tragedins regel: Att en komedi slutar lyckligt beror på hjältens dygder – till exempel att han söker sanningen eller fortsätter tro på kärleken. (Lägg märke till att komedin i gammal grekisk bemärkelse inte betyder att något är humoristiskt, utan bara att den, till skillnad från tragedin, har ett lyckligt slut.)

 

Låt oss då titta på uppbyggnaden av historien. Ofta börjar det på ett likartat sätt: En hjälte får ett uppdrag (ofta motvilligt eftersom hjälten bör framstå som ödmjuk och inte alltför karriärsugen eller äventyrslysten). Uppdraget förmedlas ofta av en äldre person, en fadersfigur (Gandalf i Sagan om ringen eller museiintendenten Jacques Saunière i Da Vinci-koden).

Annons

Uppdraget har alltid en högre mening – det handlar om att avslöja sanningen, skipa rättvisa (Stieg Larsson), söka en djupare mening med livet (Alkemisten) eller rädda världen från ondskan (Sagan om ringen). Hjälten gör det alltså inte i första hand för sin egen vinning utan riskerar sitt liv och sin lycka för andras frihet och lycka.

På sin väg mot målet utsätts hjälten sedan för olika hinder. Det kan handla om allt från att segra i strider till att genomskåda lögner och svek. Hans list, kunskaper och lojalitet – det vill säga hans goda egenskaper – sätts på prov.

Det finns också en uppsättning typiska personer som förekommer i olika varianter i de flesta av dessa romaner. Antingen finns de vid hjältens sida från början, eller så dyker de upp på vägen:

Den äldre fadersfiguren. Detta är alltså den person som ger hjälten uppdraget, inte sällan från andra sidan graven.

Hjältens medhjälpare. Ofta någon med särskilda kunskaper och egenskaper. De kan vara flera stycken (som i Sagan om ringen) eller en specifik person (Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker).

Förrädaren. En person som inledningsvis står på samma sida som hjälten men som sviker. Ofta har förrädarna haft samma förutsättningar som hjälten, men sedan fallit (ringvålnaderna i Sagan om ringen). De finns där för att göra hjälten större, visa hur svårt uppdraget är, och hur svåra frestelserna är att motstå.

Skurkens hantlangare. Ofta dröjer det till slutet innan konfrontationen mellan skurken och hjälten sker. Dessförinnan är det skurkens medhjälpare som hjälten får möta (Albinomunken i Da Vinci-koden).

Skurken själv. Det är inte ovanligt att skurken ursprungligen är en fadersfigur som vikit sig för jagets mörka sida och misslyckats att besegra det onda eller svaga hos sig själv (som Darth Vader i Stjärnornas krig).

 

Annons

De här romanerna slutar oftast mer eller mindre lyckligt. Det kan visserligen finnas svåra tragedier på vägen och stora offer som görs för det högre målet. Kanske tvingas hjälten överge en kärlek eller tacka nej till en lyckligare framtid på grund av sitt uppdrag. Men när det är över har detta skett: Världen har blivit räddad – eller i alla fall en något bättre plats att leva på.

Att de här böckerna blivit så populära beror helt enkelt på att den typen av berättelser sitter så djupt i oss. Vi har läst dem sedan vi var barn, de är trygga, och de berättar om en värld som är fylld av strider och motgångar men där det goda ändå till sist segrar.

Naturligtvis betyder det inte att det är det enda rätta sättet att berätta en historia på, utan bara att det är ett sätt att berätta som vi i västvärlden lärt oss. Andra kulturer har andra sagor med andra strukturer.

Och bara för att strukturen varit framgångsrik så innebär det inte att det är ett färdigt framgångsrecept – många har i åratal skrivit vuxensaga efter vuxensaga utan att lyckas. Precis som vid matlagning handlar det om vilka råvaror och kryddor du tillför. Vilken miljö ska berättelsen utspelas i? Vilken tid och plats? Vem är fienden? Vilka högre mål finns det att sträva efter?

Hittar du rätt där, ja då kanske du har en bestseller.