När jag hösten 2021 träffade Agnes Lidbeck inför att hennes Nikes bok skulle ges ut, besökte hon regelbundet en naprapat för att få bukt med en rad kroppsliga problem. Efter att ha skrivit den drygt 700-sidiga boken liggande på mage i en säng var läget desperat.
Ett utdrag ur mitt porträtt:
När Agnes Lidbeck lade sig ned på britsen kände hon sig förhoppningsfull. Den senaste tiden hade hon besökt sin naprapat varje vecka för att få bukt med en trasig rygg, ett trasigt ben, en plågsam smärta i nästan hela kroppen. Nu, medan naprapaten klämde och vred och böjde, kände Agnes att det kanske vänt? På vänster sida gjorde det visserligen ont, förklarade hon, men i den högra sidan av kroppen smärtade det faktiskt inte alls.
Naprapaten var torrt saklig när hon svarade att det inte nödvändigtvis var ett bra tecken: »När man spänner sig så mycket som du stänger kroppen till slut av. Det gör så ont att du antagligen tappat känseln.«
Ordet naprapat kommer från tjeckiskans napravit (»att korrigera«) och grekiskans pathos (»lidande«). Således betyder naprapat ungefär »en som korrigerar lidande«. Agnes Lidbeck törs inte räkna på hur mycket pengar hon lagt på lidandekorrigering. Annars hade summan kunnat utgöra en konkret prislapp: så här många tusen kronor måste hon betala för att hennes kropp inte ska rasa ihop av att släppa en bok.
Och ändå: Det är bara det fysiska lidandet naprapaten rår på.
Sina inre demoner måste man hantera på annat sätt.
Själv hade jag när jag skrev texten aldrig haft ont i ryggen, men det var då. Exakt 41 år tog det tills jag, före detta lovande medeldistanslöpare med ett Götalandsmästerskapssilver i en låda på vinden, inte längre kunde leva på gamla meriter. Två decenniers dålig arbetsställning och usel bålstyrka tog ut sin rätt och ryggen började protestera.
I veckan har jag därför själv för första gången besökt en osteopat. Skillnaden på osteopater, naprapater och kiropraktorer vet jag inte säkert men gemensamt är att de utför så kallade manipulationer; det där som knakar så vidrigt och samtidigt tillfredsställande. Osteopaten jag besökte var välrenommerad, hade vit skjorta och föredömligt bakåtroterade axlar och hittade direkt tre rejäla låsningar i ryggraden samt en hel del »småskräp« i min kropp.
Som det knakade.
25 minuter senare och 880 kronor fattigare klev jag ut i snålblåsten på Kyrkogatan och undrade vad jag hade varit med om. Men jag kände starkt att nu, omedelbart, är det dags att börja tänka på både ergonomin och min så kallade core, för ingenting tyder på att jag kommer att jobba med någonting annat än stillasittande skärmgloende i mitt liv. Nu, tänkte jag, är jag förändrad, detta blev en vändpunkt och här går en kvinna som från och med i morgon styrketränar, sitter rak i ryggen, tar mikropauser och dricker lagom mycket kaffe.
I Så gör jag: konsten att skriva skriver Bodil Malmsten i avsnittet »Om sittandet«:
»Vi måste vara rädda om våra verktyg, våra vänner kropparna. Annars hamnar vi på smärtklinik, och får veta allt vi borde ha vetat för att inte hamna där.« Därpå radar Malmsten upp en att göra-lista för författare: Skaffa adresser till fysioterapeuter och ergonomer. Köp ett höj- och sänkbart skrivbord. Sitt rätt. Sitt aldrig för länge i sträck.
I Skriva levererar vi goda råd om gestaltning, perspektivval, språk och ton och stil och läsning att lära sig av, men ergonomin glömmer vi. Så här kommer ett råd från en som ogärna vill behöva gå tillbaka till osteopaten på Kyrkogatan: Ta hand om kroppen också. Alla ni skrivande likar därute, säkert lika gamnackiga och kutryggiga och klena som jag: gör som Bodil Malmsten säger innan det är för sent.
Själv skriver jag detta i sista sekund, med lätt stresspåslag, sittande med benen kors i en soffa med laptopen i knät och nacken böjd i 90-gradig vinkel.
Ni kan ta mig som avskräckande exempel.
Veckans …
… kommande bok
I senaste numret skrev Marcus Joons om krimförfattaren Christian Unges varannan vecka-liv. Unge delar sin tid mellan överläkar- och författaryrket med knivskarp gränsdragning mellan de två rollerna: varannan vecka vid datorn, varannan på akutmottagningen. I nästa vecka släpps boken Skulden, som Unge berättade om i porträttet. Låt oss hoppas att boksläppet sammanfaller med en författarvecka, så att Christian inte missar sin egen release.
… casha in
Cecilia Hansson, vars Kafkalungan jag skrev om i vintras, belönades nyligen med De Nios Vinterpris 2025 och i veckan meddelades att Hansson tilldelas Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds 100 000-kronorsstipendium för Kafkalungan. Högst välförtjänt, tycker jag, som räknar Kafkalungan som en av mina bästa läsupplevelser förra året. Därtill var Hansson en ovanligt rolig och sympatisk författare att prata med. På Instagram skriver hon själv: »Lite mallig och stolt blev jag allt av detta. Men efter att ha läst debatten om skryt i sociala medier vill jag tillägga att skammen aldrig lämnar mig! Det tornedalska arvet att förhäva sig, huvvaligen. Då är det risbastun direkt eller låt dem hugga huvet av en, som i Franz romaner.«
… försvarstal
… är Håkan Nessers dagboksliknande resumé av sin skattesmitarhärva som lett till ett fängelsestraff som ska verkställas, efter att Högsta Domstolen beslutat att inte pröva fallet. I punktform listar Nesser en kedja av händelser som säkerligen för honom framstår som Kafkaartade, samtidigt som det är ett försvarstal omöjligt att vare sig tro på eller avfärda, skrivet med någon sorts mörk skröneaktig humor och ganska tomt på klargörande fakta. Han ger inblandade revisorer och utredare smeknamn som »Småland«, »Smajlet« och »Kofot«, och serverar referat av rättegången i stil med: »Om det varit fråga om en fotbollsmatch i stället för en domstolsförhandling hade vi vunnit med ungefär 7–0. Alla åklagarens vittnen talade till vår fördel. (Alla utom vittne nummer åtta, men han visade sig vara död och kunde inte tala till någons för- eller nackdel.)« Jag läser och känner att ingenting klarnat efteråt, och vet själv inte om jag tycker – eller inte tycker – att det är synd om Håkan Nesser.
… fokus
Svensk Bokhandel har greppat de litterära agenternas bransch i en ambitiös ekonomispecial, där det bland annat framkommer att de svenska litterära agenturernas omsättning ökat sedan före pandemin, inte minst tack vare Tove Janssons mumintroll. Detta trots att utlandsmarknaden blivit svagare.
Skriva har flera gånger dykt ner i andra delar av ämnet – på vår sajt har vi samlat de mest värdefulla och informativa artiklarna om branschen och om att anlita en litterär agent.
