Jag är drygt 150 sidor in i Ian McEwans senaste bok, Lektioner, som kom ut på svenska i början av året.
Och jag har redan hunnit bli irriterad ett par gånger.
Liksom i Lydia Sandgrens Samlade verk snurrar handlingen delvis kring en kvinna som har klivit ut genom dörren och försvunnit från sin familj. Men framför allt serveras läsarna – liksom hos Sandgren – en bred skildring av en man som efter fruns försvinnande nödgas granska och delvis omvärdera det liv han lever och har levt.
McEwans berättelse är skriven ur huvudpersonen Rolands perspektiv och blandar tidsplan och minnen hej vilt. Ibland sker förflyttningarna med ett slags proustska utlösande faktorer som skickar den vuxne Roland tillbaka till olika barndomsminnen. Vilket först tycks mig en smula krystat. Som Bengt Ohlsson skriver i sin Skrivaguide om hur man hanterar tiden i sin berättelse: »Din romangestalt kommer inte nödvändigtvis att börja tänka på tallriken han fick i bröllopspresent av sin storasyster först när den ligger nedanför honom på köksbordet. […] Minnen kan överfalla oss när vi minst anar det, och deras koppling till det som vi har för handen är ofta diffus eller rentav obegriplig.«
McEwans Roland sitter också på information som läsarna inte får ta del av, trots att vi är tydligt placerade inuti Rolands huvud. Texten på ett vykort från den försvunna frun hemlighålls till exempel både för polisen och läsaren.
Strax därefter serveras Rolands svärmors historia på en detaljnivå som framstår som helt orealistisk utifrån berättarperspektivet. Vilken svärson har fått reda på – och minns – allt om sin svärmor?
McEwan räddas av att han är så språkskicklig och så trovärdig i både skeende och psykologi. Och några sidor senare får jag faktiskt ta del av vykortets innehåll. Eftersom McEwan så här långt in i min läsning förefaller ha full kontroll på både helhet och detaljer, och alla de trådar som löper däremellan på de närmare 600 sidorna, så dyker det även upp en svärmorsdagbok som Roland har läst väldigt noggrant och som förklarar detaljkunskapen.
Lektioner vindlar hit och dit, ofta på samma sida, från världshändelser som Tjernobylkatastrofen till Rolands små omsorger om den modersövergivna bebisen. Funderingar och framgångar, minnen och missräkningar, allt rullar runt huller om buller.
I händerna på en mindre kompetent författare hade materialet blivit ohanterligt och oförståeligt. Men McEwan är infernaliskt skicklig. Jag läser när jag vaknar och när jag ska somna.
Boken är liksom som … livet självt.
Och jag anar att McEwan och Roland, liksom de flesta människor, i alla fall vi människor som passerat 40, söker svar på samma frågor som huvudpersonen i Sandgrens Samlade verk formulerar några sidor in i boken: »Martin var inte säker på hur länge han försökt nysta upp den tråd som löpte från hans nuvarande position tillbaka till något slags startpunkt. Vid något tillfälle måste det ha förekommit vägskäl, men under lång tid tycktes han ha traskat på utan att kontrollera färdriktningen. Och när hade all den här tiden egentligen passerat? För det hade den bevisligen.«
Ian McEwan låter oss helt enkelt få syn på ett liv på ett sätt som man sällan eller aldrig får syn på sitt eget.
Det är inte lite.
Veckans …
… webbexklusiva guide
Vi har handplockat fyra korta kapitel ur den nya boken All PR är bra PR till Tidningenskriva.se. Klicka här och lär dig vad som intresserar journalister och recensenter.
… Venus och Mars
I förrgår utkom Gunnar Ardelius Ingenmansland – om män, relationer och den stora tomheten. Den har jag ännu inte haft i min hand men häromdagen pratade han om skrivande och manlighet med Ivar Arpi.
När Johanna vid flera tillfällen träffade Ardelius fru Elin Cullhed under hennes arbete med den sedermera Augustprisade Eufori, handlade samtalen tvärtom om att skriva och samtidigt vara kvinna, maka och mamma. Rekommenderad läsning!
… dukade deckarbord
I kommande numret porträtterar vi Pascal Engman, vars nya kriminalroman handlar om en författare som blir mördad. Dessutom har kriminalförfattaren Mattias Edvardsson skrivit en mycket spännande och användbar guide om hur man »skriver en bladvändare«.
Och på SkrivaScenen under Bokmässan kan du lyssna till en lång rad av Sveriges populäraste spänningsförfattare, bland andra Sofie Sarenbrant, Jan Guillou, Camilla Läckberg, Pascal Engman, Arne Dahl, Emelie Schepp, Mattias Edvardsson, Johanna Mo, Kristina Ohlsson och Christoffer Carlsson.
Läs, lyssna och lär!
… provsmakning
Vi publicerar redan nu Hantverksintervjun med Niklas Natt och Dag från det nya numret. Natt och Dag berättar om utmaningarna när man skriver berättelser som utspelar sig flera hundra år tillbaka i tiden. Hur tidstrogen kan man vara? Hur ska karaktärerna prata? Och vad händer när man skriver om sin egen anfader?
Hela Skriva 5-2023 finns på sajten och i appen på måndag morgon, och trillar ner i era brevlådor under veckan.
