Det ska till en liten diva för att bli författare, så plötsligt skickade jag ett tårdrypande rop rätt ut i verkligheten: »DET ÄR FRUKTANSVÄRT SYND OM MIG!« Så tjöt jag, eftersom jag ansåg det vara en sanning. Jag ansåg det vara en sanning eftersom jag hade skrivit romanen Efter ekot ett par år tidigare, och sedan vitt och brett upplyst alla jag mötte om att jag skulle skriva en roman till, och att det skulle vara en vilda västern-historia. Alltså borde jag skriva en roman, men var det någonting jag inte gjorde, så var det att skriva en roman. Nej, jag gick upp på morgonen, promenerade till mitt kontor, slog upp datorn och stirrade på skärmen. Varje dag i en månads tid, utan att skriva ett enda ord.
Allt stod stilla. Utom självföraktet, som vällde fram inuti kroppen. Jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Till slut fick jag ihop orsak och verkan. Detta mitt tillstånd sammanföll med hösten 2017 och alla de vittnesmål #metoo öppnade för. Vittnesmålen visade vad det manliga våld jag i min vilda västern-historia hyllade, som yttersta konsekvens ledde fram till. Jag blev liksom fysiskt äcklad av den text jag arbetade med. Jag kände att jag hade missförstått någonting grundläggande. Att göra dessa manliga ideal till mina egna, och därigenom acceptera övergrepp … jag hade inte formulerat det för mig själv. Jag famlade. Samtidigt hade jag ju deklarerat att det var just en sådan text som jag nu inte kunde skriva som jag skulle skriva, och i den rävsaxen satt jag fast.
Jag trodde inte längre på min idé, så jag lade alltihop åt sidan. Jag skrev en sonettkrans. Jag hade nog struntat i romanen, och aldrig återvänt, om det inte var för något så simpelt som skam. Jag hade ju sagt till massor av människor att jag skulle skriva färdigt den här texten, jag hade rest runt i USA, jag hade läst så mycket värdelös kiosklitteratur och försjunkit så målmedvetet i vilda västern-serier.
- Mer:
- En roman blir till
