Är det nånsin för sent att börja eller för tidigt att sluta?

Hur ska en göra, när en känner behovet att skriva och det liksom bubblar i en att få uttrycka sig, samtidigt som inget känns riktigt värt att sätta på pränt? När rastlöshet och apati liksom går hand i hand och en inte känner en kan slå litterär mynt av sina kontinuerliga livskriser och grubblerier? Kanske för att en levt så många år så en tycker att hade en nåt att säga så hade en väl gjort det för länge sen? Är det nånsin för sent att börja eller för tidigt att sluta?

Björn

För det första gör du ett allvarligt fel — du släpper in oss för tidigt! Vilka oss? Vi! De utifrån kommande, blicken som bedömer, värderar. När det bubblar i dig att få uttrycka dig har du endast ett ansvar att just uttrycka dig. Är det värt att sätta på pränt? Svaret är att ingenting är värt att sätta på pränt! Och samtidigt så är allt värt att sätta på pränt! Eller, hur ska man ens mäta värdet? I framgång? Är det möjligt att lita till något så lynnigt som framgång? Nej! Det är omöjligt! Framgång handlar om hundra andra parametrar varav den viktigaste kanske är slump? Eller charm? Har charm någonting med litteratur att göra? Nej, tvärtom! Litteraturen är ju de charmlösas paradis eftersom man där faktiskt har möjlighet att tänka igenom allt man framför långt innan man behöver visa upp det för en annan människa. Skrivandet, det verkliga skrivandet, handlar aldrig om huruvida det är bra eller dåligt, eftersom det i första hand alltid är ett ensamt rop. Som skrivande är det endast en själv man står tills svars inför, och det är en oerhörd frihet och ett jävla aber. 

Så — vad gäller dina livskriser och grubblerier, jag skulle säga att i och med att du skriver ner dem så är det alltid värt att de är nedskrivna, för annars skulle du inte göra det. Men! Om det nu är så att du också vill slå litterärt mynt utav dem, så hamnar du genast i annan situation.