En sovmorgon, en extra kopp kaffe, ett möte kl 13 och således en förmiddag som heter början (igen).
Jag är helt övertygad om följande:
- Det finns lika många metoder att skriva roman på, som det finns folk som gör det.
- Just den metod jag själv ägnar mig åt är fruktansvärt tidsödande.
- Hur lång tid någonting tar har ingenting som helst att göra med kvaliteten på det färdiga resultatet. Alltså, det är inte så att det per automatik blir bättre för att man lägger fyra år på att skriva det som borde ha tagit två.
Jag har alltså skrivit 836 408 tecken under rubriken Torr, torr kaktus. Det är FRUKTANSVÄRT mycket text. Det hade varit en härlig, färdig trilogi (eller nåt), om det var så att dessa 836 408 tecken var sammanhängande. Hade rimliga hopp från det ena till det andra. En konsekvent karaktärsbeskrivning. En bra start. En tydlig linje. En början, en mitt, ett slut. En logik. Någonting vadsomhelst! Men dessa 836 408 tecken är i stort sett ett 836 408 tecken långt flödesskrivningsdokument. Innehållandes mängder av upprepningar.
Jag är väldigt förtjust i att börja med flödesskrivning när jag påbörjar ett projekt, eftersom det då alltid ger en text att arbeta vidare med, även om 97 procent sedan stryks, så är det alltid en liten mening, en liten vändning, en liten något-vad-som-helst, som står kvar och så är man igång. Det jag tycker mig märka, som också uppstår då, är att jag finner tonen i texten. Som att jag under flödesskrivningen liksom rattar på små rattar, och när klockan ringer har jag hittat rätt kanal, här är det, nu kör vi, allt är redo.
- Mer:
- Dagbok
- En roman blir till
