Hedersomnämnande: »Tack Christer« av Erik Sellström

Trippen på energidryck och kaffe började plikttroget klinga av sju mil hemifrån. Kaisa hade kört samma väg till och från jobbet i många år och var lika förtrogen med varenda meter väg och skog som hon var med sin egen biokemiska rytm. Hon hade inte druckit kaffe innan hon började pendla, men efter att ha somnat vid ratten en gång smakade kaffe helt okej.

Kaisa stoppade in ett nytt tuggummi och vevade ner rutan. Den kalla luften och käkarnas malande gav ny energi. Höstmörkret var verkligen kolmörkt. Speciellt på en skogsväg där ingenting reflekterar ljus. Billyktornas sken absorberades skoningslöst av asfalten, granarna och allt däremellan.

Hon lyssnade på radioprogrammet Karlavagnen. Det fanns alltid något eller någon att förundras över oavsett samtalsämne. Den natten diskuterades vargpolitik. Kaisa hade ingen direkt åsikt. Hon insåg att hennes inställning påminde om smygrasistens dunkla intellekt – “Vargar är väl bra så länge de inte springer runt i min skog”.

“Jag är helt säker”, sa damen till programledaren, “Staten planterar ut vargar i hemlighet, i hela landet”.
“Hur då? Det skulle innebära en jätteapparat.”, sa programledaren.
“De har helikoptrar, bandvagnar och sånt, förstår du.”, bedyrade damen.
“Tror du verkligen att de har resurser till detta när det knappt finns pengar till andra viktiga verksamheter?”, undrade programledaren.
Kaisa tyckte programledaren lät uttråkad och hon sympatiserade. Själv gillade hon konspirationsteorier men de måste hålla hög klass. Enligt Kaisa innebar det tre saker. Teorin måste grundas i ett rimligt motiv och någon måste haft möjligheten att genomföra teorin. Sedan skulle det gå att mörka för resten av världen. En konspirationsteori som höll måttet enligt Kaisa var att månlandningen aldrig ägt rum.